jävla klädkoder

Jiddrade lite med Hanna Fridén angående några skisser hen gjort på ”snygga killar”. Hen höll inte riktigt med om att det inte fanns mindre könskodade och/eller politiserade klädesplagg än skjorta och slips. Ja, förutom en kaftan. Jag kan inte riktigt släppa det där…

En kjol är väldigt könskodad. Tom i Skottland som vissa ibland kan påstå annat om. En slips är likaså likartat könskodad. Det ger kanske fler blickar om en person med maskulint utseende bär kjol än om en med feminint utseende bär slips, fortfarande, men det gör inte att plagget är ”avkodat”. Det är fortfarande ett ”manligt” plagg. Utan tvekan.

Jag har egentligen bara ett bevis och det är att klädkoder bestäms, skapas och upprätthålls av normer – no shit sherlock. För att undersöka hurvida ett plagg är könskodat behöver en egentligen bara föra lite enkel statistik. Fler män än kvinnor bär slips. Fler kvinnor än män bär kjol.

Fler män än kvinnor bär skjorta.

Sen kommer vi till politiserade plagg. Samma här. Norm. Kostymnissar på Stureplan har – just det; kostymer. Gärna strikta och i tråkiga färger. Färgade kostymer är lite mindre borgerliga och randiga/rutiga hör hemma bland flumfolket (kreativa människor och annat löst folk). Blåställ är liksom lika med sosse. Det spelar ingen roll vad någon tycker. Kvinnor förtrycks.

Norm.

Nu är det lite fånigt oss tom sorgligt att jag jiddrar vidare med Hanna fastän hen troligtvis inte ens kommer att läsa det här inlägget. Men jag kunde inte låta bli. Det Är ju så övertydligt vem som har rätt! fniss

en dum diskurs jag vet men ändå

Allt som oftast gnäller just jag över ständig sexualisering av allt och alla. Jag brukar dra den där om att det inte går att gå till ICA utan att kassör-människan sexualiserar en.

Det har jag inte slutat göra, gnälla alltså, men jag har börjat störa mig mer och mer på den könsroll jag har och konstant får placerad på mig. Inte de vanliga attributen utan det som rör den heterosexuelle mannen. Det förväntas ju att jag ska vilja knulla hela tiden och med alla som inte har kuk.

Nu är det ju faktiskt så att jag är petig samtidigt som jag är öppensinnad. Det innebär att jag inte är ytligt fixerad vid rådande eller tidigare utseendeideal men lätt får avsmak vad gäller människor som inte har något vettigt att säga. Typ; en jävla massa folk är snygga som fan att kolla på men 98% förvandlas till Gollum så fort de öppnar käften.

Så. Säg att jag gillar någon. Jag brukar uttrycka sånt. Subtilt möjligen men wtf det uppfattas av de flesta. Är det en snubbe (relativt stereotyp, dvs de flesta) så blir reaktionen typ, ingen alls. Är det en brud, vilken sort som helst, så är reaktionen oftast skepsism. Jag kan i huvudsak bara tolka det på två sätt; skepsism inför att jag tycker att hen är het och hen inte vet om hen ska känna sig smickrad eller skepsism eftersom jag verkar tycka att hen är het och hen inte vill att jag ska tycka det. Märk att ledordet är het.

Problemet är att jag inte riktigt kan skilja mellan att gilla någon och gilla någon. Alltså skilnaden mellan attraherad och ”bara” gilla. Så jag vet inte, det kanske resulterar i att jag bara blir polare med folk som vill ligga med mig. Oavsett om jag vill ligga el inte. Men jag menar, sånt kommer väl när det kommer? Måste en bestämma det i förväg?

Går folk omkring och liksom planerar att få folk i säng? Typ; han den där ska jag snärja, vara ”kompis” med i flera år och sen BAM! Jävlar vad nedknullad han ska känna sig..! Eller?

ålder my friends

Jag blir också äldre. Tänka sig. Det märks på antalet rynkor och längden av min lugg. Rynkor har jag alltid tyckt varit charmigt men hela min personlighet har jag placerat i min lugg och nu när den börjar förvinna så börjar jag också göra det! Omg.

Hur som helst så har jag bytt bild här på bloggen eftersom den förra inte är representativ längre. Inga polisonger, ingen lugg. Ingen LUGG, åtm. Ni får tom en före- och efterbild, bara för att jag är så snäll:

Före:

Efter:

Ja, usch så arg jag ser ut. Märk att det är min neutrala/normala look. Arg. Typiskt.

posterboy!

Inte långt efter att F! bildats så fick jag en dröm. Lite av en tonårsdröm på sina sätt. Drömmen att bli posterboy.

I början var ju Tiina med i gänget hon också och det gjorde att jag följde partiet ganska tätt inpå under den perioden. Sen var ju Gudrun där på ett hörn så det fanns inte mycket till alternativ – F! blev mitt favoritparti på stört. Två av mina främsta förebilder på en och samma gång gick ju inte att motstå.

Partiet hade inte funnits länge när jag började finurla på deras mediala profil och kommunikationsstrategi. Sånt gör jag jämt så det fanns ingenting extraordinärt med att jag gjorde det även med det gänget. Däremot så fanns det mycket som var intressant med hur de exponerade sig själva, både ur ett queerteoretiskt och feministiskt perspektiv som ur ett mer allmänt kommunikationsfokuserat sådant – jag jobbar ju med sånt.

Det de inte hade var en överrepresentation av män – förståerligt. Men de hade heller ingen inofficiell representant, vilket jag kan känna annars är väldigt vanligt. Lite låtsaskvotering brukar jag se var jag än går, både vad gäller politiska grupperingar som kommersiella företag, men de hade och har fortfarande inte ingen ens lite mansrepresenterande individ. Helt rätt, kan en tycka, och det gör jag också.

Från ett kommersiellt – eller ska jag säga marknadsföringsmässigt – perspektiv så hade det kanske däremot varit en bra idé?

Det var där min idé föddes – att Jag skulle vara posterboy åt F!(!) Fatta grymt! ”Vi har en med penis också” – liksom. ”Och han är rätt fräsch och representabel också” – så att jag funkar hos många.

Jag började föreställa mig själv på ett något pojkgruppsliknande sätt poserandes på stora posters vid cykelvägen. Naivt och egocentrerat.

Det om något borde ju göra mig mer tjenis med både Tiina och Gudrun. Åh, jag drömmer fortfarande.

(Nu har jag ju faktiskt bara jiddrat queerteori med den första och plåtat den andre så vi räknas nog inte som kompisar, ännu)

smaaak

Mm. Men inte Marabou.

Eftersom jag är så fåfäng och även observant omvärldens egen ytlighet så har jag Dessutom funderat ungefär en gång i månaden vad det är som gör att individualismen skapar sådan brist på individualism?

Så här; politiskt så innebär individualismen friheten att välja men eftersom den individualistiska går hand i hand med den konservativa så innebär det i praktiken att en får välja vad en vill bara det är inom vissa ramar (nutida samhällsregel- och moralmässiga sådana). På den andra sidan av den polistiska skalan står strukturalismen och hägrar tillsammans med radikalismen som båda pushar för rättigheter men sekundärt samhällets välfärd.

Båda hållen siktar mao på frihet men definierar begreppen olika. Eller kanske; riktar ansvaret olika.

Jag brukar titta på subkulturer för att få information kring hur olika tänkande ger resultat även på en mindre skala i människors liv. Vad gäller just frihetsidén och individualism så är det ganska lätt. Det finns inte särskilt många subkulturer som beivrar det först nämnda hållet ovan. Det finns en jäkla massa som hejjar på lag två. I varje subkultur så plagierar alla varandra också, verkligen. Det verkar vara så Alla människor fungerar.

Och då kommer vi till kärnan i det här inlägget; varför är det frihetsivrare av den första sorten som håller sig till idéal av alla de slag som är gamla och mögliga? Det som förvirrar mig mest är att det är lag ett som använder sig friskt av just begreppet individualism. Det går liksom inte ihop. Jag jag jag och frihet frihet – MEN!

Inga men, heter det ju. Ungefär som ”jag ska bara Alfons Åberg…”.

Om en då är väldigt medveten om hur världen fungerar, att krig, svält, mord och ond bråd död finns överallt. En vet att normer och ideal existerar och en förstår hur en själv är minst lika påverkad som alla andra. Och en är individualist. Varför accepterar en då samtidigt att ens smak är direkt konstruerad av alla andra?

Det är ju skitkorkat.

Sport är en hederlig sysselsättning. Stora bröst och spackel i fejjan är snyggt. Bilar och teknik är intressant. En bra semester är på en strand och dåliga drinkar med parasoll. Britney Spears musik gör en ju glad. Mitt största intresse är min egen ytliga självfixering. Jeans och tischa funkar ju alltid. Mina barn ska heta Anders eller Lisa.

Och min fina frihet gör att jag väljer Yes-diskmedel, Colgate-tandkräm, Arla-mjölk, Coca Cola-läsk, Vattenfall-el, Telia-telefon och Marabou-choklad ALLDELES SJÄLV. HELT utan påverkan från andra.

Jag måste vara den mest fängslade individen av alla.

bakom mina solglasögon

Det finns vissa plagg/accessoarer som jag har en sorts fetish för. Egentligen räknas det kanske inte som en fetish eftersom mina maniska tendenser kring dessa ting inte är rakt igenom sexuella men ändå.

Gissa om solbrillor är en?

Jag ÄLSKAR solglasögon. Mer än sneakers tom (basketball high top’s) – vilket de som varit i mitt hem (min hall) kan intyga är något jag tydligtvis prioriterar i livet. I första hand har jag föredragit vita solglasögon. Fråga mig inte varför. Det är säkert 80-talets fel på något märkligt sätt. Problemet är bara att de inte är accepterade som lika coola så jag har varit tvungen att vidga mina horisonter för att lättare kunna smälta in i miljöer om jag så vill – även beklädd solbrillor.

Jag införskaffar däremot inte solglasögon särskilt ofta, vilket kan ses som motsägande min förundran över de små liven, men det beror helt enkelt på att jag är kräsen. Det är sällan jag hittar några som verkligen platsar på min feja om jag säger så.

Mitt senaste kap är snart ett år gamla och oväntat nog har de guldfärgade bågar. Guld är borgerligt, brukar jag säga, men tydligen så finns det undantag. Eller så är de både borgerliga och snygga samtidigt (motsägelsefullt jag vet, fniss).

Nu är det ju sol ute så jag får använda dem utan att bli kallad söderpretto offentligt tom för söderpretton! Yay sol!

Nästa vecka ska jag ut och leta brillor igen. Känner att det är dags. Jag har ju inte ens tio stycken par! (de går sönder när andra sätter sig på dem har jag märkt så antalet håller sig relativt konstant, runt tio par, år efter årefter år…)

könsroller och en lap dance

Värsta märkliga grejen hände i fredags. Jag är övertygad om att det här inlägget kommer att läsas som skryt men det struntar jag i. Jag är mest av allt intresserad av könsrollerna i just den situation jag kommer att skriva om samt hur hetero- och till den manlig och kvinnlig sexualitet är formad av oss.

Det var ju nämligen ”fest” i fredags. Vilket låter otroligt styltat och tråkigt så jag omformulerar; jag var ute på lokal. En polare till mig var och hälsade på från annorstädes samtidigt som hon fyllde år och vi gick ut, helt enkelt. Eftersom det inte var jag som bestämde var vi gick så hamnade vi på ett ställe med mestadels 20-åringar, vilket för det mesta är tur eftersom jag är så kräsen och elitistisk när det gäller uteställen. Medelåldern på stället anser jag relevant i möjliga frågeställningar kring händelsen.

Hur som helst så hänger vi där typ hela resten av kvällen/natten. Runt tvåtiden – en timme innan stängning då de flesta på stället redan är relativt berusade – händer det något, för mig, oväntat. Jag sitter typ en meter från mitt sällskap på en barstol och mest njuter av att jag inte jobbar. Det är folk lite överallt, ljudnivån är som den brukar på uteställen och omständigheterna är normala.

Då kommer det plötsligt fram en kvinna och åmar sig kring mig på ett sätt som kan liknas en lapdance. Jag satt på en barstol och jag är 190 lång så det är svårt att verkligen kalla det en reguljär lap dance i stil med tex den som utförs i filmen Death Proof. Jag hade aldrig sett kvinnan förut. Hon sa heller ingenting till mig utan körde sin grej i kanske 30 sekunder innan hon tvärt slutade och gick därifrån.

Min reaktion var likt den jag skulle ha om det kom ett okänt föremål flygandes mot mig från ingenstanns med riktning – mitt huvud. Jag skyddade mig bokstavligt talat med armar och händer från denna makabra attack. Vilket i sig är märkligt nog.

Men det är inte över. Jag hinner knappt titta fram mellan fingrarna, vilket ändå tog 30 sekunder det också, innan hon dyker upp igen! Den här gången tycker mitt sällskap – som för tillfället endast består av kvinnor, tre stycken – också att det verkar vara en bra idé att åma sig och halvvägslapdansa mig tillsammans med den okända kvinnan. Den här gången är också mina ben med i min makabra fosterställningsreaktion, möjligtvis för att denna andra session höll i sig så mycket längre än den första.

Hon inte var riktigt nöjd med antingen sin egen prestation alternativt min reaktion första gången så denna gång gick hon längre och tryckte sina väl utvalda kroppsdelar än närmre och än hårdare mina väl utvalda kroppsdelar. Efter kanske 30 sekunder av den senare sessionen så börjar jag slappna av och vänja mig vid den ändå gemytliga behandlingen. Benen gav vika redan i början eftersom hon var duktig på att pressa dem mot… väl utvalda kroppsdelar och armarna föll inte långt senare. Nu, när varmt nästan svettigt ansikte höll sig på milimeters avstånd från hänfört och ett numera mer välvilligt ansikte, drog hon sig åter igen hastigt därifrån. De andra hade redan skingrat sig pga den okända kvinnans utsvängda och ordentliga föreställning.

Kvar satt jag på barstolen. Med armarna hängandes och hjärnan i relativt chocktillstånd.

Om det var meningen att jag skulle tolka hennes agerande på något särskilt sätt så är jag alldeles för dåligt skolad i de sociala regler som förklarar hur jag ska tolka. För jag är ärligt inte mer klok på varför det hände, eller hur det är meningen att jag ska reagera, nu än jag var då. Men märkligt, det var det.

PS. Hon gav mig aldrig sitt nummer.

L Word

Hur många är det som INTE är deprimerade just nu? Vi har ju precis blivit av med den sista TV-relaterade drogen som håller oss borta från den krassa verkligheten! Det finns liksom ingen TV-serie som håller ett lika tajt grepp om ens psyke som the L Word. Så nu måste vi tillbaka till verkligheten!

Katastrof!

Jag har (efter meget tjatande gentemot mig nära (åtm halv)homos som borde veta bättre än att inte titta på världens bästa TV-serie) fått förfrågningar kring vilken karaktär som är ens favorit, lite vem man gillar mest och vem man vill ligga med mest och lite sånt ytligt. Det roliga är att ALLA (läs A L L A) väljer Shane. AAA LLL LLL AAA. Hon är liksom den självklara favoriten. Vilket också innebär att ALLA även har en second favorite.

Och det är ju klart att jag också svarar SHANE med utropstecken och vilda gestikuleringar. Det roliga är att man skulle kunna tolka alltihop som ett sorts gruppsykologiskt fenomen. Men samtidigt så är det så få som följer den serien – vad jag själv erfarit då så klart, jag har ingen forskningsraport bakom mig – som är av skvallertypen, eller ens följa-en-massa-tv-serier-och-har-inget-socialt-liv-typen. Det är liksom en sån där serie som följs i smyg. Som gör att man tittar på TV även fast man kanske inte vill eller gör det annars. Så man pratar inte om det heller. Och ändå är Shane the shit. För alla. ALLA.

Fö så är Bette min andraval och det är lite stört för hennes karaktär är både väldigt lik mig till personligheten som väldigt passande vad gäller en falang i min utseendemässiga smak. Och det säger mycket om mig. Att jag faller för de som har liknande personlighet som jag (och/eller en sådan jag Vill ha) men samtidigt för de som ser ut som raka motsatsen till mig. Samtidigt som det bara är halva jag eftersom den andra stora falangen i mitt utseendemässiga smakspektra är superandrogynt. Fan vad jag är schizo ibland.

söderpretto

Titta titta jag är ett söderpretto. Det bästa är att det är rekvisita – företaget betalar.

Om någon undrar så har jag väldigt mycket jobb för tillfället. Väldigt mycket jobb. Då är det roligt att köpa solbrillor och spela Mafia Wars på shitface emellanåt. All work no play makes Oscar a sad boy.

En vacker dag tar jag ett självporträtt i färg också.

naket är lika med kvinnligt

Är det någon som läser det här som är inne på det där med nakenfotografering eller fetish-fotografering? Som fotograf eller som betraktare eller kanske modell?

Nakenhet har alltid fascinerat mig. Mest eftersom det är så förbjudet och hemligt i vår värld. Men också som fotograf eftersom hud kan ha så många olika nyanser eller toner. Människor är alltid det svåraste att fotografera och också det mest intressanta motivet. Att nakenhet gör hela grejen ännu mer intressant är inte så svårt att lista ut och därför är det kanske inte heller så konstigt att det greppet nyttjas så otroligt.

Men just nakenfotografering som inte är till för tabloider och populärmagasin är lite speciell för tillfället. Att fetishplåtning är speciell är kanske inte så kontigt – det är ju hela poängen – men att vanlig professionell nakenfotografering innefattar samma fenomen är desto mer intressant.

Det speciella som jag uppmärksammat den senaste tiden är bristen på kroppsbehåring. Nu kanske du tänker att det inte är något nytt med hårlöshet på nakna människor (läs kvinnor) men att verkligen allt hår på hela motivets kropp, oavsett motivets ålder, är borttaget är faktiskt ett relativt nytt fenomen. Åtminstone på semi-promarknaden.

Frågan som dyker upp i mitt huvud är; qué?

Till och med amatörforum för diverse nakenfoto som tex Deviantart innehåller så gott som uteslutande nakna kvinnor – utan könshår. Att det till 99% endast är nakna människor utan penis som exponeras behöver jag egentligen inte ens ta upp. Håret under armarna såg vi försvinna för decennier sedan och det på benen inte långt därefter. Könshåret har tack och lov fått stanna kvar ett tag. Tills nu.

Och det jag inte förstår är varför? Om man vill illustrera någon juvenilt så kan jag förstå idén. Men i många av fotona jag sett så är det verkligen inte syftet med den övriga settingen. Tom när det är tydligt att det är motsatsen till ungdomlighet som illustreras så är det där – frånvaron av könshår. Mycket märkligt.

Vad gäller könshår så brukar jag säga att det alltid är lagom bara jag hittar där nere. Less is Not more.