Ut med det gamla – in med det nya

Här har det varit dött ett tag, åtminstone från mitt håll.

För de som är intresserade så har jag påbörjat ett nytt lite mer strukturerat projekt, typ en blogg, som jag kommer att lägga all energi på gentemot det här mediet från och med nu. Här är adressen.

Stieg Larsson

”Jag har försökt skapa huvudpersoner som på ett dramatiskt sätt skiljer sig från vanliga kriminalgestaler. Sålunda har Mikael Blomkvist varken magsår, alkoholproblem eller ångest. Han varken lyssnar på opera eller ägnar sig åt någon kufisk hobby som byggande av modellplan eller liknande. Han saknar huvudsakligen problem och hans mest utmärkande egenskap är att han beter sig som en stereotyp ’slampa’, vilket han själv erkänner. Där har jag också skiftat könsroller medvetet; Blomkvist uppträder i mångt och mycket som schablonbilden av ‘bimbo’ medan Lisbeth Salander försetts med stereotypa ‘manliga’ värderingar och egenskaper.”

Stycket är taget ur en mailkorrespondens mellan författaren Stieg och förlaget Norstedts som går att läsa till fullo här.

Jag vet inte om någon annan läst Stiegs böcker. Själv började jag läsa dem efter mycken påtryckning från vänner som fått reda på min relativt nyfunna affektion till skönlitteratur. Sammanfattat måste jag säga att kriminalromaner inte riktigt är min bit kaka. Stiegs böcker är däremot inte typiska kriminalromaner. (Så jag kan pusta ut eftersom det inte alls är kulturpretto att digga folklig litteratur på riktigt)

Efter att ha läst den första boken kände jag mig konfunderad. Det var retsamt att huvudkaraktären, Mikael Blomkvist, bor på söder i Stockholm, har kontor några kvarter från mitt, är journalist, har en benägenhet att vara principfast och ADHD-ig på det sättet att han fokuserar väldigt väldigt på det han gör ftf (ja, ”han” eftersom författaren använder han i böckerna), avskyr maktkorrumperade människor (läs män) och synnerligen extremkapitalistiska sådana, aldrig gillat partitillhörighet, är naiv, praktiserar en relationsmässigt queeranarkistisk livsstil och sist men inte minst – är en aktiv och självuttalad slampa (inte player).

Jag brukar ha svårt att identifiera mig i böcker och filmer. Särskilt med karaktärer som framställs som heterosexuella män. Nu var det annorlunda.

Hur som helst är det en upplevelse att läsa enkel skönlitteratur som spelar som fan med de gällande könsroller och relationskonstellationer vi har. Det är minst sagt unikt.

Mest glad blir jag dock inte för min egen skull då jag ligger på kammaren och läser om en annorlunda och på vissa sätt lite bättre värld. Både böckerna som filmen(erna) är sucéer. Mängder av svenssons läser och kommer att läsa om relationsanarkister  – och gilla det.  Om huvudpersoner med nästan totalomvända könsroller – och älska dem.

Mao – hurra!

dun bar

Genusanalyserna har lyst lite med sin frånvaro i mitt huvud, eller kanske mest i mitt uttryck – i huvudet återkommer de ju konstant (frivilligt eller ej). Jag försökte ha semester men det gick åt helvette. Men några böcker har jag läst och jag ber som vanligt till Towlie att jag ska lyckas fortsätta göra det och inte vänta till nästa semester som jag gjorde sist.

Men det har tydligen inte hänt något spännande i debattsverige på senaste ändå. Åtminstone inte i genusrelaterade frågor. Jag har sett ett par högerpolitiskt vridna prata om hur vänsterfeminister/-feminismen är kollektivistisk, att det är dumt men att maktstrukturer finns och att de behöver bekämpas. Det är ju skönt att höra att fler tar till sig även den sortens vetenskap som bara funnits i typ hundra år, särskilt sådana som drar mer åt höger än vad jag gör, men det är ju väldigt märkligt att basha vänsterns kollektivism i samma stycke. Kan jag tycka.

Apropå bashing så har den första basharen på den här bloggen dykt upp! Det är inte särskilt hårdhänta kommentarer som dykt upp men ändock bashingande sådana. Lite kudos till henom. Skönt nog så fanns det med ett personangrepp, annars hade jag haft svårt att kunna kalla det bashing med gott samvete. BASHING!

Sen så har heterotvåsamhetsmonogamin varit lite extrem den här sommaren men jag antar att det beror på att alla blir äldre, tråkigare och mer bekväma för varje sekund som går. Det tråkiga är väl att det medför att jag bara blir drygare och drygare i sociala sammanhang hela tiden också. En får ju bju åp se schälv.

FYI så är namnändrings-blanketten på väg in bland skatteverkets pappersvändare as we speak.  Eftersom det redan finns ett gäng karlar med det namn jag vill lägga till så är oddsen på min sida. Vänta bara tills min käre mor får reda på biffen.

tiden och orken

Det slog mig igår att jag glömt att skriva på bloggen på flera dagar. Glömt. Jag hade alltså inte ens tänkt tanken vilket är lite märkligt eftersom jag haft jagmåstefåuttryckamigenmassa-abstinens ganska länge nu och precis fått haj på att få ut skiten här istället för att tråka ut ofeministiska galejutövare på lokal.

Sen kom jag också på att jag inte pratat med min mor på typ en månad. Eller är det två? Även om vi har blivit rätt bra på att glömma bort att prata med varandra och att det känns helt ok så är också det lite over kill. Vafan har hänt liksom?

Samtidigt har ju jag sett till att hälften av alla mina kallingar har en massa galna färger (tidigare endast helvita), klippt av luggen och tänker köpa ett digitalt trumset typ nästa vecka.

Jag har säkert en 30-årskris i förväg. Vad det nu är för något.

Btw så ska jag gå på Debban imorn och kolla på Men, så jävla grym. Någon som vill hänka?

hetero

Det är så mycket hetero överallt. Tom här. I min blogg. Men, när jag är heterofixerad så brukar det bero på att jag längtar efter kärlek. Och jag är ju något som någon skulle kunna kalla för hetero – jag diggar underhudsfett, kurvor och okantiga kroppsdelar.

Men det gör mig lite less. Heterotjafset, alltså. Jag har säkert skrivit det förut. Och mest av allt är det nog den konstanta sexualiseringen som knappt går att undkomma – och då menar jag den offentliga sexualisernigen av Mig i första hand men synnerligen även den offentliga sexualiseringen av alla kvinnor i min närhet (och alla andra också för den delen). Det går ju inte att läsa en tidning. Inte att kolla på film. Inte att gå till ICA. Inte att hänga på bar. Inte att gå på vernissage. Inte att åka tunnelbana. Inte att göra någonting överhuvudtaget som innefattar andra människor. Och ibland går det inte ens att vara med ens nära för vi sexualiserar varandra omedvetet hela tiden också. Även om vi inte riktigt syftar till det.

Det är vid sånna här tillfällen jag verkligen vill åka iväg till något flatkollektiv och vara fri. Eller nått. Eller hänga med M – som har penis och det går bra ändå! Mitt mest avsexualiserade minne är Arvikafestivalen 2003. M, jag, P, ett gäng flator och så U. U har ingen penis, har alltid suttit på en hög pedistal från mitt perspektiv och var kär i någon karl just då. Så det gick bra med henne också.

Fler flator åt folket. Eller nä, åt Mig!

filmfestival

Ibland är jag så korkad. Den här helgen var det den feministiska filmfestivalen Objektiv som jag självklart var på. Vi snackar halva fredagen och halva lördagen. Men jag, jag skriver om den nu i efterhand. Skitsmart. Känns som att man ska fronta event i förhand om man nu ska göra det öht.

Den var jävligt bra iaf. Man vet aldrig med sådana där små påfund (inte lika stora som den nationella festivalen). De kan vara riktigt lama och pretentiösa och därför jäkligt torra. Men inte då. Mest oväntat var att Vickan var huvudkaraktär i ett av de mer dokumentäriga verken Hur man gör en räkmacka av Sanna Tavares, att en karl utropade ”man kan inte alls göra hur man vill!” och gick ut när filmen Man kan göra hur man vill av Li Strålin och Åse Fougner precis startat och filmen Killarna och jag av Martina Iverus hade de sjukaste replikerna någosin där en manlig karaktär jämför unga kvinnor med bilmärken utefter kvinnornas utseende.