återuppstånden

”Don’t be a brick in the wall”

Precis som vanligt snurrar mitt huvud fort och precis som vanligt funderar den hela tiden över alla regler jag får reda på att jag bryter. Det är ju inga stora grejer men det skiter ju jag i och det är inga linjaler på fingrarna utan kanske mer insinuerande och på-huvet-klappande men välmenande råd. Märkligt nog är det som känns mest 1984 – dygnsrytmen. Det som känns mest modernt och konservativt på en och samma gång är sund-/frisk-/måbra-/osv-heten.

Regelboken tolkas ju olika överallt, så klart, men det är samma bok. Innanför tullarna och numera i förförorterna tränar alla. Jag har aldrig förstått det. Okej att ha en hobby (förlåt Martin) men Så många kan inte tycka Så mycket om en Så actiontom sport som golf. Eller innebandy heller för den delen. Okej att det är skönt att röra på sig och what not. Frågan är varför så få går, cyklar och ja rör på sig vid andra tillfällen än just den inbokade oftast dagliga rutin som kallas träning. Det är ju inte som att folk egentligen har särskilt bråttom hem till soffan, tv-serien och diverse husdjur aka familj.

Nio-till-fem-regeln vet jag inte om jag ens vågar röra. Är det någon som ens reflekterat över det faktum att alla människor i vårat industrialiserade land är övertygade om att en dygnsrytm som påbörjas mitt i natten är en naturlig vane- och vidare en vuxenhetsfråga? Herregud, det är kolsvart ute halva året här uppe i norr vid sju på morgonen. Jag ser det som närmast korkat att tvunget avbryta min sköra sömn innan solen blivit synbar en bit över horisonten. Dessutom skulle jag vilja se forskningsrapporten kring människors effektivitet på arbetet mellan sju och tio på förmiddagen.

Om jag varit en tegelsten skulle jag vara gjort av plasma och ha en neonlila färgnyans. Med glitter.

1006

Varje gång jag sätter mig för att skriva känner jag mig som en nybörjare. Ok, jag kanske inte är erkänd romanförfattare men jag har fan studerat det professionella skrivandets konst fler än en gång och jag vet inte exakt hur många miljarder tecken jag tryckt ur mig sammanlagt men flera stycken är det. Jag tror dock att det är viktigt att poängtera just den biten, att sätta sig ner och inte göra någonting annat samtidigt – förutom möjligtvis äta något med mycket smak.

Samtidigt är jag nybörjaren.

Jag vet inte hur det är för er men jag har ofta funderat över den saken, att jag kanske är talanglös. Att jag helt enkelt inte är särkilt bra på att skriva. Jag har lärt mig reglerna, stilarna och förstår teorin men har inte det. Talang.

Talang är lika oförståerligt för mig som missbruk eller kanske fascinationen för gamla frimärken. Jag har ingen aning om vad det innebär. Det är lätt att skilja sig från flocken, att inte vara värdelös. För att lyckas med det räcker det ju med att förstå tanken, själva idén bakom. Är Det svårt så räcker det att engagera sig och lägga ner tid. Talang däremot. Det går inte att kämpa sig till, att förtjäna.

Att exakt sätta fingret på dem, situationerna eller sammanhangen, då utanförskapet från en svårdefinierad grupp har fått talanglöshetstankarna att snurra igång är svårt. Det kanske är några typiska som dyker upp mindre sällan; de offentliga genusteoretikerna, de anställda journalisterna kanske de obskyra poeterna. Det kanske inte alls handlar om talang. Det kanske tom handlar om samma banala saker som det gjorde på skolgården under mellanstadiet. Det är svårt att säga. Och det är aldrig någon som berättar.

Men det känns väldigt relevant. Jag vet inte mycket som jag så ogärna gör som att lägga tid på något som jag inte alls bemästrar efter väldigt mycken övning. Förutom möjligen saltgurka och oliver.

är svårt.

ett till poäng, bara för dig emma

Nu precis nu drar jag till Berlin i en vecka. Det måste ju ge mig ännu ett Sofo-poäng tänker jag.

Ett Sofo-poäng till Dig Emma.

Grattis!

en brist, ett problem

Vet inte om jag fick en sån där glödlampa över huvet ikväll eller om det bara är så att jag abdikerar inför mina egna idéer om saker och tings varande.

Det slog mig bara att jag faktiskt inte fullständigt ifrågasatt min egen idé om vad kärlek innebär eller var den idén kommer från. Andras och synnerligen den allmänna uppfattningen dödade jag för flera år sen men jag menar det är ju alltid lättare att se saker utifrån. En själv däremot analserar en sällan med gott resultat.

Men det handlar ju inte bara om begreppsdefinitioner. Hur en som person hanterar nya relationer spelar ju minst om inte mer roll. Själv tror jag att jag har en allmän benägenhet att hålla folk på avstånd (oj vad ovanligt). För mig så har jag övertygat mig själv om att det beror på en sorts social effektivisering – lite stört, ja. Släpper en in folk på livet så är det ju både tids- som känslokrävande att ta sig ur obstaklet om det visar sig vara en besvikelse hela alltihop.

Problemet är ju bara att det resulterar i att en begränsar sig själv utefter sina egna idéer om vilken sorts människa som kommer eller inte kommer att resultera i en relationsmässig besvikelse. Vi snackar stämplar, fack och grupptillhörigheter – fördomar fördomar och fördomar.

När jag funderade hårt och länge på just den där indelningsprylen så kom jag fram till att beteendet liknar byråkrati; vi har en fin idé här och tillämpar en massa regler och förordningar för att verka underlättande vid komplicerade förfaranden. Efter tid så glöms dock idén bort och reglerna tar dess plats. Hänsyn tas alltså inte längre till det fina utan det fula, begränsande. Lite så.

Idén var och är fin men systemety har gått överstyr och nu är det reglerna som håller tamparna.

Och det är ju korkat. Så nu blir det ändring på det, för mig. En kan fan aldrig slappna av.

Kärleksdefinitionerna tar jag Efter semestern.

hjälp mig snälla

Ok, jag har ett problem. Jag måste ta semester.

”Vadå ‘problem’!?!” tänker nog de flesta men jag är ju lite knasig av mig, ni vet. Grejen är den att jag har lovat alla andra att vara ledig i en vecka nu i juli. Lovat alla andra eftersom det är det alla andra tjatar om – jag själv har ju inga problem med att bränna ut mig själv och fortsätta jobba dygnet runt året runt for ever and ever and ever. Liksom.

Så, jag måste ”ta ledigt”. Detta innebär också, i mitt fall, att jag måste åka bort någonstanns. Koppla av ”hemma” är en omöjlighet för undertecknad. Resan behöver inte nödvändigtvis vara bort från Sverige men jag lever ju bla efter filosofin att ”ska en göra något så ska en göra det ordentligt” och då passar det ju bättre att åka halvvägs runt klotet när det väl vankas.

Jaha. Men sen då.

1. Jag har ingen att åka med.
2. Jag har inte en aning om vart jag ska åka.
3. Jag har inte den blekaste aning om vad jag ska göra när jag väl är där vart det nu är.

Jag behöver alltså någon att åka med som vill åka till något särskilt ställe och som samtidigt vet exakt vad hen vill göra på det dära stället. Själv har jag ”bara” tre krav:

1. Jag tänker inte ligga på nån jävla strand och sola eller bada (bristen på pigment gör solen till min fiende)
2. Jag tänker läsa en jävla massa.
3. Får jag höra ett enda gnäll om min ”för varma” klädsel så kör jag en harakiri.

HJÄLP! Ok?

”mitt första hångel”

Eftersom någon sökt på det och hamnat på min blogg måste jag ju skriva om det! Tydligen så har jag skrivit ”mitt”, ”första” och ”hångel” tämligen nära varandra. Kalaset hamnade ju på google eller annorstädes.

Jag tror allvarligt att jag hade sånt där ”penetrativt sex” innan jag hånglade på riktigt. Det var ju så man hade lärt sig att det skulle göras – det där ”sexet”. Synnerligen om det skulle räknas som att man blivit av med oskulden. Och det var man ju tvungen att bli. Skönt att ens mål i livet förändrats med åren.

Första gången jag verkligen HÅNGLADE var nog… Få se nu. Nä, det är fan sant.

Jag hade ingen hångla-period. Inte ens en flirta-period. Jag var liksom utestängd från just de sociala förättningarna, när de utspelade sig. Med hjälp av folkpiss och hembränt lyckades jag accepteras in i de fina kretsar där kroppsvätskeutbyten skedde och det var ju precis efter att de dära perioderna ovan tagit slut och bli-av-med-oskulden-perioden precis kommit igång. Jag har missat något! Fan.

Usch vad mycket sex det blir hela tiden. Tänker jag inte på annat?

knep och knåp

Får tjejer höra att de är bra i sängen?

dilemma

Det har uppstått ett problem. Just nu så låtsas jag om som att det bara är inbicilla problem som uppstår i mitt liv, i min vardag. Därav detta dilemma. Jag hade nämligen tänkt tatuera mig. MIN FÖRSTA! Problemet är bara det att jag Vet att en annan Snubbe har en Likadan som den jag vill ha!

Jag har ingen aning om vem det är men jag vet att karln åtm har varit i Sthlm. Har nämligen sett den på ett mobilfoto på en blogg.

Ja. Det är Megaman. Från Megaman 1.

En vill ju vara originell med sina tatueringar dårå! Shit asså ba guuh!

kärleken, livet och allting

Trenden är tydlig om en utgår från statistiken; borgerliga medier tolkar alla opinionssiffror, oavsett dess ökning och fall åt alla möjliga håll och kanter, som positiva gentemot de borgerliga. Men även siffrorna från videobloggandet på denna sida är tydliga; vem fan vill kolla på en halv minuts film om ingenting?

För att inte tala om kommentarerna som lyser med sin frånvaro.

Jag håller dock med Linda; mina äventyr är inte så spännande. Det var lite det som var poängen – ni vet, det där ljupa tanken som alla konstnärer har med sina projekt oavsett om det är diabilder från Thailandsemestern eller lerskulpturkreationer. Inget liv är mer spännande än något annat. Eye of the beholder, osv, etc, m.m.

Men sen har det ju hänt saker i världen också. Saker jag både medvetet och av slöhet struntat i att kommentera. Jag menar gratis p-piller till ungar, ny minister från bibelbältet, fokuset på kvinnors utsatthet i kriget i Kongo eller varför inte svenska politiska kommentatorers oförmåga att se att unga religiöst fanatiska i huvudsak är män som ett problem.

Men samtidigt är det gamla visa svaret på varandets största frågeställning, skrivet i den mest fantastiska äldre skrift, det som håller mig fortsatt glad och nöjd – om inte annat så för stunden; 42.

fotograf, eller hur

Jag är inte så duktig på att lägga in foton i den här bloggen men idag köpte jag en kontorsstol eftersom jag är 190 lång och sitter på ett gammal trasig IKEA-försök till stol och till den stolen fick jag en kamera på köpet, fråga mig inte varför, vilket gjorde att jag samtidigt kom på den briljanta idén att börja filma allting typ jämt eftersom jag ändå har en filmkamera jag egentligen inte har någon användning av samt eftersom det är meningen att jag ska vara fotograf så passar det ju ännu mer ypperligt att faktiskt fota någonting – oavsett om det är stillbild eller rörlig sådan – så jag tänkte att jag skulle testa att göra det här till lite av en videoblogg också men frågan är också samtidigt om någon skulle tycka att det vore roligt?

Eller är den där meningen för lång?

Kanske både och?