ett till poäng, bara för dig emma

Nu precis nu drar jag till Berlin i en vecka. Det måste ju ge mig ännu ett Sofo-poäng tänker jag.

Ett Sofo-poäng till Dig Emma.

Grattis!

av typen stereotypen

Jag kommer ihåg samtal jag hade för ganska länge sedan som innehöll ett resonemang som fortfarande dyker upp då och då, mestadels på radio nu för tiden eftersom min val av umgängeskrets snöat in sig på likatänkande (tänka sig va så märkligt). Resonemanget är att subkulturer eller sociala grupperingar med egna klädkoder, musikgenrer, eget språkbruk osv egentligen lever efter samma mönster som den stora normen, fast i mindre skala. Att det inte är någon skillnad mellan att vara stereotyp eller normativ inom ett litet sammanhang jämfört med inom ett större. Och särskilt att alla de som ”tror att de är annorlunda eller speciella” faktiskt är lika autonoma som resten av människorna på planeten.

Det är ett väldigt ytligt resonemang som ändock är väldigt, inte bara svårt utan även, krångligt att argumentera emot. Det största problemet med resonemanget är att det förutsätter en värdering som inte är självklar, i likhet med resonemang vi till vardags brukar kalla för jantelagen. Det finns ju ingen logik i att påpeka att en person inte är speciell, särskild eller annorlunda om det inte finns någon anledning och något som inte går att argumentera emot är att denna anledning inte är att välgöra den specielle.

Jag skulle alltså vilja säga att ett negativt resonerande kring människors val av social grupptillhörighet är korkat. Däremot så är allting som är korkat också ofta väldigt roligt. Tycker en inte det så har en brist på självdistans. Lite.

Men före det roliga så måste jag påpeka en sak angående sociala grupperingar och identitetens koppling till social grupptillhörighet. Vilket torde vara mest påfrestande som tex tonåring; att vara got eller att vara svenne? Kvinna eller man? Offer eller mobbare? Det finns andra maktstrukturer än endast de enorma och självklara som det skrivs böcker om (om än för få) och det är mycket mer påfrestande att bryta en mer omfattande norm än en mindre sådan.

Människor som gör jobbiga saker pga en övertygelse är imponerande.

Jag skulle också vilja säga att jag anser det bättre att tro för bra om sig själv än att tro för dåligt om sig själv. Så, om en känner sig stolt över tex att vara normbrytande och tycker en är lite extra speciell så ska en fan få känna så (oavsett hur ”mycket” eller i hur stor omfattning (vad det nu betyder)). Avundsjuka fegisar som inte vågar annat än anpassa sig efter gängse strukturer kan hålla käft, stå kvar och ruttna i ledet. (vadå utbildad vit medelklass hävdar sig mot alla andra med lägre social status)

Ja just ja, det roliga. Här går jag och engagerar mig känslomässigt gentemot ett fenomen jag ftf endast har i huvet…

Jag tänkte jag skulle vara lite spydig mot Emma och svara på hennes punktlista eftersom vi är inne på ämnet. Frågan är sammanfattat om jag är Sofo-människa eller inte:

1. Jobbar ”frilans” inom ”media” – Torsk direkt. Ett Sofo-poäng.
2. Har ett par persienn-solglasögon – Ja precis och så klart bara för sarkasmens skull. Två Sofo-poäng.
3. Har ett kontor på söder med öppna dörrar ut mot gatan. – Vafaan. Tre poäng.
4. Har testat att ha skägg/musche bara för att. – Well, jag hade knappt varit på Söder i Sthlm när jag odlade en mustasch och Sofo fanns inte ens då så den tänker jag inte ta poäng för. Ha!
5. Har du en tygpåse med tryck från en festival. – Nä fy fan. Vadå livstilsvarumärke. Pengar på festival används till mat och dryck. Allt annat är, well, slöseri på resurser.
6. Är genuskorrekt. – Nu börjar det lätta över bröstet känner jag. Genuskorrekt som snubbarna är på arkitektfest är jag verkligen inte. Queerteori som favorithobby känns några ribbor högre upp svarar jag på den utan hejd.
7. Har en utpräglad stil som du tror du är ensam om men egentligen har många andra det också, hintar med en liten stildetalj att du gillar något som andra smågrupper kan känna igen och känna samhörighet. – Ja den här är ju svår och den tangerar ju verkligen det jag skrivit om ovan. Jag svarar att jag är en konsekvens av min kultur och att jag huserat mig hos sådana människor som bejakat samma del av den kulturen som jag själv. Det finns många sånna i Sofo. Fyra poäng.
8. Går på småklubbar och lyssnar på västtysk avantgardrock. – Eh. Nej.
9. Dricker chailatte? – Det vet jag inte ens vad det är. Jag dricker Trocadero. Trocadero är gott.

Prick på hälften! Ja jag är också av typen stereotypen. Typiskt.

PS. Emma, kan du inte leta upp programmet på SR? Jag vill ju lyssna nu ju!

centrumhets

Igår mitt i natten när det börjat bli ljust för länge sen så knatade jag omkring på söder, på väg hem, och gick förbi ett gäng som snackade ganska vilt om något. Ni vet de brukar göra det, de där gängen. Hur som helst så var de eg inte så gänglika utan mer svenssonaktiga i den klassiska konstellationen (man+kvinna)+(man+kvinna). Vad de har mellan benen bryr jag mig inte om – det var deras genus som var klassiskt framträdande. Hur som helst så var det mest kvinnorna som pratade och eftersom deras spörsmål handlade om könsroller så började jag så klart lyssna.

Brudarna, i synnerhet hon som hade tajtast kjol och högst klackar, pratade (om jag sammanfattar) om hur fulla kvinnor får skit för att de är fulla medan fulla män ses som normalläge. De beklagade sig över detta och ansåg att det var ett orättvist behandlande av individer utefter deras kön. Snubbarna stönade mest emot och ville inte hålla med även om de inte hade något egentligt argument emot.

Jag hann gå i närheten av dem flera hundra meter så jag lyckade snappa upp jäkligt mycket av vad det var de sa.

Jag log hela tiden.

bara retas lite

Tänkte bara vara lite privat och berätta att vi har fixat fåtöljhörna vid fönstret på kontoret nu – inklusive flashig Beovision och tv-spelskonsoll.

Den är inte riktigt färdig så bilderna får vänta. Däremot är det ett par genusare som lovat att de skulle ”komma och hänga i min hörna på kontoret”. De trodde mig inte ens när jag sa att jag skulle fixa lokal med relaxhörna. Men HA! Där fick de! Lixom.

FYI så är en fåtölj guldgul med gammeldags blommor 50-tal , en är blå/turkos 70-tal. Det är så jävla nice. (och det är fortfarande bara 30 meter till Carmen)

börja om från början

Bloggande arbetsnarkoman med känslomässiga bekymmer resulterar lätt i dåligt bloggande arbetsnarkoman med känslomässiga bekymmer. Dvs så fort de känslomässiga bekymmren blir grava. Vilket kanske ni märkt. (Oh oh, dialektal rip off! (meningen är ju bakofram, det ska vara ”Vilket ni kanske märkt” (och det är nämligen inte min dialekt, jag har stulit den))).

Men så. Till mina känslomässiga bekymmer tänker ni och trummar med fingrarna på skrivbordet/soffan/låren/yo mama. Jo men visst, tänker jag, och byter samtalsämne.

Ni vet, en känner ju som oftast att en själv inte är så mycket för världen, inte sant? Samtidigt kan en ha värsta självförtroendet och vara framgångsrik med både karriär och de kön en vill ligga med. Men. Det innebär ju inte att en faktiskt tror på att alla de där som verkar gilla en och det en gör. De måste ju ha skev smak eller göra undantag från regel, eller nått.

Yrkeslivet har jag lyckats stila till relativt snyggt tycker jag. Lite som en tavla som blev ‘helt ok’ men som andra prisar till skyarna. Men jag känner att jag fastnat i någon märklig sorts roll i kärlekslivet. Där är jag mer som en tygpåse från COOP – något en återanvänder men bara när en har slut på SNS-påsar. (Så jävla Söder-Sthlm-internt jag vet).

Det är väl inte en roll som är så fy skam. Det är bara det att åtm jag lessnat på att bara få temporär kärlek av en sort jag hunnit vänja mig vid. Det är inte alls samma sak men det känslomässiga resultatet är ungefär som att få titta på och smaka på en stor jävla godis-klubba och sen bli fråntagen den så fort en fått upp smaken för den.

Ni som inte fattat innan – ja, jag är ett slödder. Men jag är även en romantiker som är riktigt västerländskt skapande-klibbig. Stort hjärta, cynisk hjärna.

Det jag tänkt är att jag ska lära av karriärstegen vad gäller kärlekslivet. O_o, tänker ni kanske? Torrt, trist och manligt systematiskt? Men njae, mer åt det hållet att det är take it or leave it som gäller. Dvs att en tidigt kommer överens om en relationskonstellation och att en håller sig till den eller slopar relationen helt. Och då menar jag Alla relationer. Jag använder inte ens ordet ”relation” som någon sorts korkad synonym till tillsammansrelationen eller något annat trångsynt tvåsamt. Vill en våldta språket så visst, men jag tycker inte att våldtäkt är något ”positivt”, så att säga.

Vi får se hur det går.

PS. Jag har tyckt så synd om mig själv att jag köpt två par sneakers på en vecka.

könsroller och en lap dance

Värsta märkliga grejen hände i fredags. Jag är övertygad om att det här inlägget kommer att läsas som skryt men det struntar jag i. Jag är mest av allt intresserad av könsrollerna i just den situation jag kommer att skriva om samt hur hetero- och till den manlig och kvinnlig sexualitet är formad av oss.

Det var ju nämligen ”fest” i fredags. Vilket låter otroligt styltat och tråkigt så jag omformulerar; jag var ute på lokal. En polare till mig var och hälsade på från annorstädes samtidigt som hon fyllde år och vi gick ut, helt enkelt. Eftersom det inte var jag som bestämde var vi gick så hamnade vi på ett ställe med mestadels 20-åringar, vilket för det mesta är tur eftersom jag är så kräsen och elitistisk när det gäller uteställen. Medelåldern på stället anser jag relevant i möjliga frågeställningar kring händelsen.

Hur som helst så hänger vi där typ hela resten av kvällen/natten. Runt tvåtiden – en timme innan stängning då de flesta på stället redan är relativt berusade – händer det något, för mig, oväntat. Jag sitter typ en meter från mitt sällskap på en barstol och mest njuter av att jag inte jobbar. Det är folk lite överallt, ljudnivån är som den brukar på uteställen och omständigheterna är normala.

Då kommer det plötsligt fram en kvinna och åmar sig kring mig på ett sätt som kan liknas en lapdance. Jag satt på en barstol och jag är 190 lång så det är svårt att verkligen kalla det en reguljär lap dance i stil med tex den som utförs i filmen Death Proof. Jag hade aldrig sett kvinnan förut. Hon sa heller ingenting till mig utan körde sin grej i kanske 30 sekunder innan hon tvärt slutade och gick därifrån.

Min reaktion var likt den jag skulle ha om det kom ett okänt föremål flygandes mot mig från ingenstanns med riktning – mitt huvud. Jag skyddade mig bokstavligt talat med armar och händer från denna makabra attack. Vilket i sig är märkligt nog.

Men det är inte över. Jag hinner knappt titta fram mellan fingrarna, vilket ändå tog 30 sekunder det också, innan hon dyker upp igen! Den här gången tycker mitt sällskap – som för tillfället endast består av kvinnor, tre stycken – också att det verkar vara en bra idé att åma sig och halvvägslapdansa mig tillsammans med den okända kvinnan. Den här gången är också mina ben med i min makabra fosterställningsreaktion, möjligtvis för att denna andra session höll i sig så mycket längre än den första.

Hon inte var riktigt nöjd med antingen sin egen prestation alternativt min reaktion första gången så denna gång gick hon längre och tryckte sina väl utvalda kroppsdelar än närmre och än hårdare mina väl utvalda kroppsdelar. Efter kanske 30 sekunder av den senare sessionen så börjar jag slappna av och vänja mig vid den ändå gemytliga behandlingen. Benen gav vika redan i början eftersom hon var duktig på att pressa dem mot… väl utvalda kroppsdelar och armarna föll inte långt senare. Nu, när varmt nästan svettigt ansikte höll sig på milimeters avstånd från hänfört och ett numera mer välvilligt ansikte, drog hon sig åter igen hastigt därifrån. De andra hade redan skingrat sig pga den okända kvinnans utsvängda och ordentliga föreställning.

Kvar satt jag på barstolen. Med armarna hängandes och hjärnan i relativt chocktillstånd.

Om det var meningen att jag skulle tolka hennes agerande på något särskilt sätt så är jag alldeles för dåligt skolad i de sociala regler som förklarar hur jag ska tolka. För jag är ärligt inte mer klok på varför det hände, eller hur det är meningen att jag ska reagera, nu än jag var då. Men märkligt, det var det.

PS. Hon gav mig aldrig sitt nummer.

den döende groupien

Alla som fattar att rubriken är en referens till en skiva av Magnus Uggla får en puss på riktigt om en inställer sig.

Men poängen med rubriken är det som hände igår. Här knatar man trött som fan ut från ICA efter ytterligare en tio-timmarsdag på kontoret. Inte alls på topp och halvhaltandes pga en jäkla fotskada som suttit i i ett kvartal.

Gissa vem som kommer spatserandes på den breda trotoarkanten?

Jag brukar titta på människor jag passerar men är därför också ganska luttrad och ser därför också väldigt nonchalant ut. Gissar jag. Jag tittar, tittar bort, tänker – vääänta nu – och tittar tillbaka. Det är ju hon! Det är ju Katarina! Omg liksom. Jag borde ju bli helt freaky och spatta runt och sådär fråga efter autograf på brösten och typ stalka efter henne vart hon än går i en vecka. Minst.

Men, jag är ju – som vi redan konstaterat – en riktigt dålig groupie. Så, vad gör jag? Jo, jag gör som jag alltid gör de få gånger min blick faktiskt fastnar vid någon och inte nonchalant vandrar vidare – kisar skeptiskt och småler med ena mungipan (som faktiskt är ett sätt att flirta men det är bara intelligenta och självsäkra människor som fattar den har jag märkt).

Jag är en kass groupie. Senast jag såg ÖFA var ju i somras. Det kanske är dags att abdikera. Att överge groupie-rollen och bli bara vanliga Oscar. Känns vemodigt. Men det kanske leder till att jag faktiskt går och ser dem. Den här groupie-rollen ger mig ju bara prestationsångest.

Förlåt Katarina. Jag hoppas du hittar en bättre groupie en vacker dag.

söderpretto

Titta titta jag är ett söderpretto. Det bästa är att det är rekvisita – företaget betalar.

Om någon undrar så har jag väldigt mycket jobb för tillfället. Väldigt mycket jobb. Då är det roligt att köpa solbrillor och spela Mafia Wars på shitface emellanåt. All work no play makes Oscar a sad boy.

En vacker dag tar jag ett självporträtt i färg också.

lite wild och crazy

Någon gång när jag var väldigt ungt vuxen fick jag höra av en några år äldre bekant utan penis att män ska ha svarta strumpor. Personen i fråga hade inte någon förklaring till varför utan prackade helt enkelt på mig en norm. En norm om att män ska vara stiliga, vad det nu betyder.

Det var inte mycket att göra. Med raska steg begav jag mig till stadens torg och införskaffade svarta strumpor. Man kan ju inte vara motsträvig jämt. (eller?)

Halvvägs från då till nu fick jag även reda på att riktiga män inte ska ha bomullsstrumpor. Det sa den där personen utan penis ingenting om! Eftersom bomull faktiskt är mitt favoritmaterial och jag hade en fyrtio svarta bomullsstrumpor på lager så kände jag inte att jag behövde följa reglerna den gången. Jag menar, de var ju åtminstone svarta, det borde duga? Yes? No?

Åren går och jag har kvar mina nu mera grå bomullsstrumpor. Däremot börjar de sina i antal – hur skulle jag göra nu? Jag har ju lärt mig att jag, som har penis och är mer än tonåring, inte ska ha bomullsstrumpor. Så jag kan ju inte köpa nya likadana.

Det hinner gå ett år och tvättdagarna haglar allt tätare – endast på grund av de där jäkla bomullsstrumporna. Men. Med hjälp av en nära vän till mig, ett teaterflum, kommer jag på den briljanta idén – strumpor kanske kan vara lika knasiga som ett par storlek-46-addidas-sneakers modell 80’s-retro?

Två veckor senare – när jag är färdig med den mentala förberedelsen – knatar jag iväg till Grandpa (två kvarter hemifrån) och tjackar sex par kulörta jäkla grejer som är halvsyntet! Kolla vad knasiga de är!

Två par var randiga och fick inte vara med!

Jag hade liksom inte ens tänkt tanken att man kan ha andra strumpor än exakt likadana helsvarta sådana som aldrig bli omaka och är bekväma att tvätthantera.

PS. För den som blir förvirrad så bor jag inte ett stenkast från Carmen. Jag har kontoret där.

konsumera mera

Hanna skrev en grej om att folk utan penis har ett allmänt krav på sig att vara perfekta – eftersom de kan ses som förebilder gentemot andra unga kvinnor (hon tog kända unga bloggande kvinnor som exempel). I ett av exemplen så skrev hon om hur kvinnor som konsumerar får skit medan män som gör detsamma inte får det.

Jag tänkte kolla om jag får skit. För det kanske jag borde. Själv är jag lite osäker. Jag brukar vara den som hjälper mina nära som har shoppingberoende och jiddra med de som handlar för mycket saker i onödan osv osv. Men jag konsumerar ju. Jag också. Så klart.

Det är nämligen så att jag köpt en lampa! Titta:

Underifrån. Taklampa. Botten är egentligen vit men det gul/röda ljuset luras.

Det är strax före jul. Egentligen köper jag inte julklappar i någon nämnvärd omfattning alls och inte heller så detta år men det finns ett par personer som jag denna gång känner för att skämma bort lite, även vid jul. Så, jag traskar omkring på söder, så klart. Kollar mest 2:nd-hand eftersom de roligaste prylarna brukar hamna där. Jag brukar börja vid Sofia och gå via Katarina och Maria för att till slut hamna på ”Horan”*. Vid mellanlandningen på Maria, ett kvarter från torget, såg jag någonting riktigt märkvärdigt. I ett fönster i ”ett hål i väggen”, en möbelbutik med 2:nd-handprylar, lyser och glöder det om någonting som är orangeast av allt orangeast i hela världen. Jag drogs till den som getingar till jordgubbsaft. Tänk tre vise män och betlehemsstjärna.

Från sidan. Samma lampa. Inte röd. Orange.

Väl inne i hålet säger expediten självklart att det är den dyraste pryl de har. Så klart. Jag hinner tänka i tjugo sekunder och sen är den min. Det är den finaste sak jag sett på jätte-jättelänge. Roligast är att den inte alls passar med min övriga inredning. Kanske lite med min gröna tygtavla som hänger i samma rum men annars – inte alls.

Jag älskar min lampa.

* Hornstull.