en brist, ett problem

Vet inte om jag fick en sån där glödlampa över huvet ikväll eller om det bara är så att jag abdikerar inför mina egna idéer om saker och tings varande.

Det slog mig bara att jag faktiskt inte fullständigt ifrågasatt min egen idé om vad kärlek innebär eller var den idén kommer från. Andras och synnerligen den allmänna uppfattningen dödade jag för flera år sen men jag menar det är ju alltid lättare att se saker utifrån. En själv däremot analserar en sällan med gott resultat.

Men det handlar ju inte bara om begreppsdefinitioner. Hur en som person hanterar nya relationer spelar ju minst om inte mer roll. Själv tror jag att jag har en allmän benägenhet att hålla folk på avstånd (oj vad ovanligt). För mig så har jag övertygat mig själv om att det beror på en sorts social effektivisering – lite stört, ja. Släpper en in folk på livet så är det ju både tids- som känslokrävande att ta sig ur obstaklet om det visar sig vara en besvikelse hela alltihop.

Problemet är ju bara att det resulterar i att en begränsar sig själv utefter sina egna idéer om vilken sorts människa som kommer eller inte kommer att resultera i en relationsmässig besvikelse. Vi snackar stämplar, fack och grupptillhörigheter – fördomar fördomar och fördomar.

När jag funderade hårt och länge på just den där indelningsprylen så kom jag fram till att beteendet liknar byråkrati; vi har en fin idé här och tillämpar en massa regler och förordningar för att verka underlättande vid komplicerade förfaranden. Efter tid så glöms dock idén bort och reglerna tar dess plats. Hänsyn tas alltså inte längre till det fina utan det fula, begränsande. Lite så.

Idén var och är fin men systemety har gått överstyr och nu är det reglerna som håller tamparna.

Och det är ju korkat. Så nu blir det ändring på det, för mig. En kan fan aldrig slappna av.

Kärleksdefinitionerna tar jag Efter semestern.

konsten att inte vara man

Det var typ ett år sen, en vän till mig hade träffat en snubbe och det var så allvarligt att de flyttade ihop. Jag hade inte träffat karln – vilket inte hör till det ovanliga när vänner till mig träffar karlar eftersom jag liksom aldrig är tillåtande (de är ju män, omg). Hur som helst så undrade både jag och han vilka respektive var och det blev lite av ett officiellt möte där båda ska uppföra sig. Jag känner mig alltid som en dömande pappa eller något när det där händer. Det är alltid samma sak. Jag ska godkänna samtidigt som det inte spelar någon roll om jag gör det eller inte.

Det intressanta och lite märkliga med de situationerna är dock att jag inte verkar utgöra något hot – något som jag uppfattar att vi som män alltid annars gör. Kvinnor och män kan ju inte vara vänner. Män är ju bara ute efter att knulla. Med allt och alla. Så en relation där en man är vän med en kvinna och vice versa går alltså för mannen bara ut på att få penetrera. Det verkar vara i huvudsak den regeln som gör att karlar som träffar kvinnan som en som man är vän med så gott som alltid uppfattar en som ett hot. Det slår aldrig fel om en tex är ute på lokal eller på fest eller i alla andra sociala sammanhang öht.

Men, när jag är den officiella aldrig tillåtande vännen, då händer det något. Jag vet inte. Kanske min status ökar till att räknas som familj eller något. Jag behandlas åt inte som ett hot. Längre.

Det är nog de enda tillfällen då jag inte känner att jag behandlas som man. (förutom när det bara är flator i närheten)

centrumhets

Igår mitt i natten när det börjat bli ljust för länge sen så knatade jag omkring på söder, på väg hem, och gick förbi ett gäng som snackade ganska vilt om något. Ni vet de brukar göra det, de där gängen. Hur som helst så var de eg inte så gänglika utan mer svenssonaktiga i den klassiska konstellationen (man+kvinna)+(man+kvinna). Vad de har mellan benen bryr jag mig inte om – det var deras genus som var klassiskt framträdande. Hur som helst så var det mest kvinnorna som pratade och eftersom deras spörsmål handlade om könsroller så började jag så klart lyssna.

Brudarna, i synnerhet hon som hade tajtast kjol och högst klackar, pratade (om jag sammanfattar) om hur fulla kvinnor får skit för att de är fulla medan fulla män ses som normalläge. De beklagade sig över detta och ansåg att det var ett orättvist behandlande av individer utefter deras kön. Snubbarna stönade mest emot och ville inte hålla med även om de inte hade något egentligt argument emot.

Jag hann gå i närheten av dem flera hundra meter så jag lyckade snappa upp jäkligt mycket av vad det var de sa.

Jag log hela tiden.

”mitt första hångel”

Eftersom någon sökt på det och hamnat på min blogg måste jag ju skriva om det! Tydligen så har jag skrivit ”mitt”, ”första” och ”hångel” tämligen nära varandra. Kalaset hamnade ju på google eller annorstädes.

Jag tror allvarligt att jag hade sånt där ”penetrativt sex” innan jag hånglade på riktigt. Det var ju så man hade lärt sig att det skulle göras – det där ”sexet”. Synnerligen om det skulle räknas som att man blivit av med oskulden. Och det var man ju tvungen att bli. Skönt att ens mål i livet förändrats med åren.

Första gången jag verkligen HÅNGLADE var nog… Få se nu. Nä, det är fan sant.

Jag hade ingen hångla-period. Inte ens en flirta-period. Jag var liksom utestängd från just de sociala förättningarna, när de utspelade sig. Med hjälp av folkpiss och hembränt lyckades jag accepteras in i de fina kretsar där kroppsvätskeutbyten skedde och det var ju precis efter att de dära perioderna ovan tagit slut och bli-av-med-oskulden-perioden precis kommit igång. Jag har missat något! Fan.

Usch vad mycket sex det blir hela tiden. Tänker jag inte på annat?

knep och knåp

Får tjejer höra att de är bra i sängen?

en dum diskurs jag vet men ändå

Allt som oftast gnäller just jag över ständig sexualisering av allt och alla. Jag brukar dra den där om att det inte går att gå till ICA utan att kassör-människan sexualiserar en.

Det har jag inte slutat göra, gnälla alltså, men jag har börjat störa mig mer och mer på den könsroll jag har och konstant får placerad på mig. Inte de vanliga attributen utan det som rör den heterosexuelle mannen. Det förväntas ju att jag ska vilja knulla hela tiden och med alla som inte har kuk.

Nu är det ju faktiskt så att jag är petig samtidigt som jag är öppensinnad. Det innebär att jag inte är ytligt fixerad vid rådande eller tidigare utseendeideal men lätt får avsmak vad gäller människor som inte har något vettigt att säga. Typ; en jävla massa folk är snygga som fan att kolla på men 98% förvandlas till Gollum så fort de öppnar käften.

Så. Säg att jag gillar någon. Jag brukar uttrycka sånt. Subtilt möjligen men wtf det uppfattas av de flesta. Är det en snubbe (relativt stereotyp, dvs de flesta) så blir reaktionen typ, ingen alls. Är det en brud, vilken sort som helst, så är reaktionen oftast skepsism. Jag kan i huvudsak bara tolka det på två sätt; skepsism inför att jag tycker att hen är het och hen inte vet om hen ska känna sig smickrad eller skepsism eftersom jag verkar tycka att hen är het och hen inte vill att jag ska tycka det. Märk att ledordet är het.

Problemet är att jag inte riktigt kan skilja mellan att gilla någon och gilla någon. Alltså skilnaden mellan attraherad och ”bara” gilla. Så jag vet inte, det kanske resulterar i att jag bara blir polare med folk som vill ligga med mig. Oavsett om jag vill ligga el inte. Men jag menar, sånt kommer väl när det kommer? Måste en bestämma det i förväg?

Går folk omkring och liksom planerar att få folk i säng? Typ; han den där ska jag snärja, vara ”kompis” med i flera år och sen BAM! Jävlar vad nedknullad han ska känna sig..! Eller?

åtm pingviner att glädja sig åt

Ja. Jag föll för grupptrycket. Dessutom är det här min första verkligen lediga kväll med oändlig sovmorgon på veckor. Och då, nu, kändes, känns, det stimulerande igen. Att skriva. Åtm en stund.

Ibland glädjs en av lite. Schyman har varit en stråle i mörkret. Annars har det varit rätt dimmigt på sistone. Men så dök den här nyheten upp och det är en sån tur att jag stötte på den. Jag har inte läst DN på veckor, heller.

Det kändes så fint att det inte fanns en massa hat ens i periferin av det som stod mellan raderna i den artikeln. Att homosexuella djur tas som något märkvärdigt är förbannelse i sig men, det, jag gläder mig ändå. För den bit på vägen vi kommit. För pingvinerna som får vara och göra precis det de känner för. Att pappor är föräldrar och inte kön. Att HBT-röster i samhället har en jävla massa att säga till om. Att icke-parlamentarisk mobilisering fungerar. När omhändertagande är fint igen. Ja, en massa sånt.

Jag tycker om att bli rörd över att något är fint. Ju.

far

Åter igen funderar jag på min far och alla andras fäder. För att vara helt ärlig så känner jag ingen far som faktiskt varit särskilt mycket att hänga i gran. Jag har inte ens träffat någon som är juste. Alla mina vänner har antingen relativt dålig relation till båda sina föräldrar eller bara till sin far(det är fortfarande oftast två av dem och hetero brukar de också vara). Jag har inte ens hört talas om någon som har en dålig relation till sin mor men en bra till sin far. Eller hört om en far som är så nice och gästvänlig och snäll och sånt. Eller jo. En.

Det betyder ju inte att det inte finns jättefina fäder. Men… Det säger att det inte finns så många av dem.

Jag kommer ihåg alla mödrar nuder min uppväxt som jag gillat. Som gillat och brytt sig om mig. Tagit hand om mig. Fröknar som varit värdelösa lärare men omtänksamma. Penisbeklädda lärare som också varit värdelösa men otrevliga och maktgalna.

Min far var snäll när hen inte var sjuk och sinnesförvirrad. Men mer än så var det inte. Mor fick allt ansvar. Ta hand om barnen. Företaget. Familjen. Husen. Släkten. Kittet.

Nu sitter min far ensam och halft fysiskt handikappad i en lägenhet i stan. Min far är skogsmulle. Rätt åt ‘an.

När jag tänker på uppfostran och ser kassa föräldrar skälla på sina ungar på stan så tänker jag alltid på far. Och sen på mor. Far lärde mig äta uppfostrat. Mor lärde mig allt annat.

Jag har hört att ett barn behöver två föräldrar med olika kön för att få en stabil uppväxt?

Förra åter köpte jag en (mini)buss till min far. I västerbotten. Far fick för sig att hen skulle flytta ut i skogen och bo i bussen. Att far inte kunde gå hade inte riktigt kommit med i hens verklighetsförankring. När bussen stått här i Sthlm i ett halvår sålde jag den igen. Den var blå.

När jag blir far ska jag bli bättre far än mina barns mor.

linda och ödmjukheten

För cirkus pirkus fem-sex år sedan hade jag faktiskt en flickvän som heter Linda. Hon var den första jag träffat som var flera år yngre men ändå helt jävla underbar. Jag saknar henne fortfarande från och till. Men nu var det en helt annan Linda som gjorde en särskild tolkning av mina porträtt som det ska handla om.

Själv ser jag hennes tolkning som en konsekvens, inte bara av fotografierna ett par inlägg bakåt, utan även av att ha tagit del av flera saker jag skrivit vid tidigare tillfällen. Vilket gör tolkningen mer intressant, känner jag, inte lika spekulerande.

Tolkning:
Förr; ödmjuk. Nu; ledsen.

Det sorgliga är att det kanske stämmer. Men mest jobbigt av allt är att bitterhet är något jag sett och avskytt väldigt mycket hos andra – fd kommunister blir nyrika innerstadsborgare som nu bara bryr sig om sitt, män som blir av med makt pga jämställdhetsarbete och gamla mobboffer som blir väktare och maktmissbrukare.

Jag har däremot kallat det ”brist på stimulans” när jag applicerat det på mig själv. Självklart som en del i någon sorts förnekelse, vafan liksom. Nu har jag ingen bokstavsförkortning till diagnos men jag skulle vilja påstå att det pga sina symptom kanske borde få tas på samma allvar. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att det skapas en sorts abstinens när jag inte blir stimulerad. Typ ett beroende mao. Stört nog.

Det största behovet av de alla är socialisering, eller förenklat; samtal, prat, snack, jidder – men också fysisk närvaro, närhet, ligg. Kommunikation som inte är enkelriktad och särskilt känslomässig sådan. Men sen grenar det också ut sig. Om inte jag får uttrycka mig känslomässigt blir jag, på allvar, knäpp. Det är väl i sig inte särskilt konstigt men själva knäpp-ribban ligger tydligen ganska lågt hos mig. Det räcker alltså med att jag inte får uttrycka att jag tycker om en person lite grann för att jag ska börja gunga (tänk fosterställning i upprätt läge i ett hörn någonstans).

Det låter ju helt absurt.

Ja, jag kanske är absurd. Helt enkelt.

Men det tar ju inte slut där. Och om jag tänker efter så är det nog så för alla människor, alla varelser. Vi har issues och för att fungera smidigt tillsammans med andra människor behöver vi lägga band på dessa issues.

För min del betyder det – lära mig hålla käft och inte vara en sån jävla slampa.
Vi får se hur det går…

föräldrar och könsroller

Jag har tänkt en massa på mina föräldrar på sistone. En stor anledning är nog att jag träffar och pratar med dem mindre och mindre för varje år som går. Att vi bor i helt olika städer hjälper till på traven det också.

Nu blir inte det här någon mastig analys. Jag har bara funderat lite. Det är nämligen så att min mor och jag har en nära relation. Nära men på distans. Ungefär som en sån där nära vän som en bara träffar och pratar med sällan men som en ändå är väldigt nära och där avståndet och tidsbegreppet inte är riktigt relevant, åtm inte för relationen. Min far och jag har däremot inte mycket till relation alls. Och när jag funderat fram och tillbaka så är det inte så konstigt.

Han har två andra barn, mina halvsyskon, som båda bor i andra städer än min far de också.  Min mor har också två andra barn som även de är mina halvsyskon varav ett av dem bor i annat land tom. Relationerna mellan min min och hennes andra barn och min far och hans andra barn skiljer sig däremot åt väldigt väldigt mycket. Jag kan tom med säkerhet säga att min mor har, eller rättare sagt har haft, en närmare relation till min fars andra barn än far själv.

Jag har alltså fyra halvsyskon och min mor har haft en närmare relation till sina plastbarn än min far haft till sina egna.

Nästan lite klyschigt könsrollstereotypt, mao. Och det är utan tvekan därför inte jag heller har en särskilt nära relation till/med min far. Han har ju inte ansträngt sig. Nästan alls. Jag är dessutom övertygad om att jag aldrig heller ställt några faderliga krav på honom.

Jag får ganska ofta höra av min mor att jag var bortskämd med kärlek när jag var liten. Hon brukar nämna det faktum att jag propsade stenhårt på att hon skulle vara hemma när jag slutade skolan. Jag ville att min mamma, min förälder, min trygghett, skulle vara tillgänglig 24/7. Så. Hon lydde, så klart. Kom jag hem direkt efter skolan särskilt ofta? Nae. Jag ville bara att hon skulle vara där Om jag behövde henne.

Vadå skev relation? Vad ville jag av min far då kan tänkas? Äh, jag tänkte knappt på att han var där när han väl var det. Det är likadant nu, när han vantrivs ensam i en lägenhet mitt i stan (han är skogsmulle), det påverkar mig inte så mycket. Så klart jag bryr mig, men inte lika mycket som jag gjort om han faktiskt jobbat på att bygga en relation till/med mig. Jag känner knappt karln. Och om det är någon jag anser har ansvar över relationsbyggandet mellan föräldrar och barn och/eller vuxna och barn så är det den/de vuxna.

Det kan kanske låta kallt och hårddraget men jag överdriver inte ens i det här inlägget. Inte alls tom. Det är lite sorgligt att han är så ensam nu mera. Men det är hans eget görande.