heteropar

Det är svårt att inte ha några fördomar öht. Jag försöker alltid ransaka mig själv och hålla mig borta från snabba slutsatser kring människor i allmänhet och särskilt när det går att gruppera folk, på något sätt. Det blir ju så lätt för fördomarna att få utrymme när det finns grupperingar i närheten.

Men igår så var det faktiskt en gruppering som lyckades brännmärka sig själva med riktigt klyshiga fördomar, även om de är ganska harmlösa (fördomarna alltså). På en fest i en förort någonstans var det, rent statistiskt, lite fler flator, bögar, queers och annat löst folk än det brukar vara på en fest eller i allmänna sociala sammanhang. För mig är det ett alldeles ypperligt statistisk undantag – jag trivs alltid när miljön är mindre sexualiserad och om det är någon gång jag erfar det så är det bland flator.

Men, det var ju några straighta människor där också och som vanligt en massa par, en inte ovanlig förekomst efter fyllda 25. Bland alla straighta var det särskilt många par som liksom ”parade sig”. Nu syftar jag inte på någon sorts sexuella aktiviteter utan något som antingen par eller kompisar-som-är-blyga-och-inte-känner-någon-annan-på-festen brukar göra – nämligen bara socialisera sig med varandra. OCH, när det gäller par, och mina fördomar, så har de en festlig förmåga att bunta ihop sig, paren alltså, och bara socialisera sig paren emellan – vilket var precis vad de gjorde på den här festen.

De satt där vid köksbordet och pratade med varandra. Bara. Det fanns ett undantag; en tjej som hängde med oss dödliga, thats it. De måste haft mycket gemensamt de dära paren. Kanske att de inte vågar prata med folk de inte känner och har en jättebra ursäkt att slippa – sin partner?

Jag kan tillägga att vissa av ”de där andra” – som jag eller de själva inte använder beteckningen straight på – var parade de också. De var mao inte uteslutande straighta, de som var närvarande och räknade sig själv som par. Men det var bara de straighta paren som satt för sig själva. Min straight-tillhörighet känner sig förolämpad; är jag också så där tråkig, osäker och feg?

Inte konstigt att jag aldrig riktigt passar in i det allmänna sociala sammanhanget.

debasersnusk

Kära dagbok. Jag har något att bekänna. Det handlar inte om något jag gjort eller något som hänt. Nej, det handlar om något som Inte hänt.

Debban har alltid betytt utspädd bärs och popdans, med min fina vän M, för mig. Vi gick dit jävligt ofta och mest bara dansade när det var Fritz (corner). Gick, som i förr i tiden när vi var 20+ och allmänt spralliga. Nu för tiden är vi båda mest trötta och han är tillsammansfångad så det händer liksom inte. Längre. De andra jag gick dit med var mest som jag är när jag inte dansar – står still i ett hörn och ser svår ut.

Debban är nog det ställe av alla ställen någonsin som jag blivit så otroligt flirtad med/på/genom(?). Ja, jag vet inte riktigt hur det är nu men när vi hängde där på de galna lördagarna så flirtade så jävla många med oss att vi nästan tappade huvet. Lite mallig måste man ju få vara. Det kan inte varit pga vår eleganta dansstil. Möjligtvis pga vår barnsliga dansstil.

Men. Det är en sak som aldrig riktigt hänt men som samtidigt alltid varit precis det jag önskat; att någon mörkhårig pop- eller rockbrud med tatueringar ska attackera mig, hångla upp mig mot väggen och dra hem mig med klubban på axeln. Ja precis, jag vill bli totalraggad på. För det har ärligt talat inte hänt mig en enda gång. På debban. Ok ok, ljus- eller mörkhårig är irrelevant det är bara så att de flesta ser mörkhåriga ut på debban eftersom det är så mörkt och lågt i tak.

Jag fattar allvarligt talat inte varför det aldrig hänt. Man skulle ju kunna tro att vi fick för oss att så många flirtade med oss jämt men varken jag eller M tror särskilt mycket om oss själva så en mer realistisk tolkning är att det var ännu fler. Men ja, det önskar jag just nu. Det önskar jag.

Och ja, debban SLUSSEN. Debban medis är skit.

kåantrå

Jag satt precis och bortförklarade mig själv och mitt leverne på en blogg. Shit, vilket beteende. Men det var ju Hannah, iofs. Hur som…

Men samtidigt kom jag på att det kanske är sånt man ska blogga om? Dvs, att det är sånt som ”folk” gillar att läsa – konstiga berättelser om hur man blir full hemma hos okända människor där man gör saker även fast det är lite knasigt kanske och sen knas knas knas*?

Det ringer ett märkligt nummer på luren en dag i förra veckan och jag: ”A de e Oscar?”. Jag hjälpte en gammal kollega och numera lite polers att bygga en webb till hans nya grej; Sälja möbler, för ett tag sedan. Nu ringer hans kollega och Sälja möbler-expert eftersom hans burk(dator) hemma pajat och han frågat min gamla kollega vafan han ska göra. Om någon som känner mig känner någon som har problem med datorn så säger alltid den som känner mig: ”Den där Oscar jag känner, han är en riktig filur på datorer han”. Några om och men plus lite Eniro kartsök senare så tar jag tuben över till Aspudden, ringer på på andra våningen och traskar in i medelklassfamiljen med tonårsungar för att hitta en halvkraschad Dell under skrivbordet. (Alla som kan något om datorer vet att Dell suger istapp och alla som tror annorstädes kan inget om datorer)

När jag suttit och scannat och cmd’at i två timmar springer karln ner till grannen, som är min gamla kollega och lite polers, och norpar några bärs, tar lite is från kylen och sen är jag serverad med det ända tills kåantrån dyker upp, jag och hans sambo/fruga/somethin snackar sneakers, burken börjar rulla igen och tonårsdottern smällt igen dörren.

Sen åkte jag till McDonalds och köpte fem stycken cheeseburgare.

Alla som känner mig ordentligt vet att jag inte ens _varit inne_ på en McDonalds-”restaurang” på över fem år, av politiska skäl (förutom en gång när Johan var full och lyckades övertala mig att gå innanför dörrarna och vänta på honom). Senast jag _åt_ någonting som serverats på McDonalds var ett tag innan jag blev vegetarian – säg typ sju år sen – också av politiska skäl.

Så här i efterhand tänker jag; ja, det var ju lite knasigt*.

*Jag fastnade för ordet knas för ett tag sen. Det fastnade. Ibland gör de det med mig, fastnar alltså. Och nu kan jag inte sluta. Ett annat ord jag också fastnat för, och som jag liksom vill revive’a, är ordet ”fräscht”. Det var ju så inne och så blev det så ute och då måste det ju vara inne igen nu, eller? Ja. Jo. Så är det.

snart dags för praktikant

Äntligen får jag sökträffar på ”fisting” och ”snygg oscar”. Om ni undrar så är det sonika anledningen till att jag bloggar.

Köpt skor har jag också och för att få lite fler träffar skriver jag mode mode mode mode mode och så visar jag faktiskt lite mode också. Sånna här special-sneakers finns det ju inte så många av och jag är sneakersnerd så wtf.

Nike Dunk Hi Premium

Och det är just pga de där skorna – och faktumet att de där stället 1000 apor har en praktikant som är skitrolig – som fått mig att börja fundera på att fixa praktikanter. Se så behändigt det skulle vara. Någon liten fjärs som sitter vid datorn och går och köper kaffebröd när lusten faller på. Siktar på 2009, så då finns det en praktikantplats ledig! Hah.. Detta företag idkar endast(!) positiv särbehandling av minoriteter. Får se vad det innebär i praktiken när det bär av…

Btw så ger jag helgens serierelease tummen ner. Inte för att serierna är dåliga, de är säkert jättebra. Inte för att releasepartyt var dåligt, det var najs att dricka Sofiero på flaska som omväxling. Inte för att sällskapet var dåligt, tvärt om sällskapet var underbart.

Det är bara det att jag inte kan läsa när allt ALLT är i turkos!! Fan tänkte de med…

arvikafestivalen

Kom just på att jag var på Arvikafestivalen i år. Så därför bjuder jag på ett foto för att illustrera vad festival är för mig.

…och ett par artistfoton också. Slayer och Slagsmålsklubben.

partytrick no 1

Hur gör man för att krydda till stämningen på en fest där man inte riktigt känner någon över huvud taget? Jag har värsta knepet som jag brukar köra med!

1. Se till att söka upp någon som ser stel ut, helt en ”kille”. Titta efter klädkoden ”hej-jag-är-23-pluggar-på-handels-och-vill-se-rik-ut-även-fast-mina-kläder-är-köpta-på-H&M”.

2. Hälsa artigt på personen i fråga och börja prata om alkohol eller karriären – ”män” brukar känna sig manliga när de samtalsämnena kommer på tal.

3. När personen i fråga känner sig relativt manlig och trygg ser du till att glida in på ämnet amerikansk politik. Oddsen att dialog uppstår är 99,8% om punkt nummer ett följdes.

4. Sen är det bara att nämna namnet Bush och avsluta meningen med ”jag hatar män”.*

5. Efter en halvtimme vet halva festen om att du tycker knäppa saker, tittar konstigt på dig och det kan även hända att någon alphahane gnider sig häftigt emot dig eller likn.

6. Viola! Stämningen är fixad!

* Viktigt här är att vara ärlig. Jag vet att det kanske inte är så många som känner att de vill uttrycka sig så att de hatar ”män”, så knepet kanske inte fungerar för så många. Men det är kul!