sanningen har fått en yxa i huvudet

Thomas Öberg, Bob Hund – Arvikafestivalen 2009

just for show

Eftersom jag hade en plåtning i helgen och jag faktiskt är ganska dålig på att publicera foton eller bilder på den här bloggen så tänker jag sticka in ett nu.

Det finns mycket som kan sägas om hudfärg men det jag tänker på först när jag hör ordet och tänker säga här är att det inte finns något bättre än mörkare hy när den ska plåtas (hudfärg för västvärlden har jag uppfattat betyder just mörkhyad, stört nog). Den hära varianten jag sitter på – typ inga pigment alls med undantag för små små fläckar som kallas fräknar – är helt värdelös i jämförelse. Ju mörkare desto fler nyanser eller toner från mörkaste till ljusaste. Ergo; bättre.

Som tex här:

Uuuunderbart

det enda hindret är en själv

Min största issue är att jag får prestationsångest när jag gör något jag verkligen vill göra. Problemet är att jag inte nöjer mig med bra eller ok när jag gör något jag vill göra. Det ska vara perfekt!

Detta gäller i huvudsak fotografi och genusvetenskap/queerteori.

Här har vi ett exempel. Modellen rörde på sig för mycket. Skuggan under hakan var svår att bli av med. Borde lagt en stor bouncer underifrån… Men annars blev ljuset väl ok.

PS. Jag avskyr att vara sjuk. Det går ju inte ens att jobba stillasittandes då.

naket är lika med kvinnligt

Är det någon som läser det här som är inne på det där med nakenfotografering eller fetish-fotografering? Som fotograf eller som betraktare eller kanske modell?

Nakenhet har alltid fascinerat mig. Mest eftersom det är så förbjudet och hemligt i vår värld. Men också som fotograf eftersom hud kan ha så många olika nyanser eller toner. Människor är alltid det svåraste att fotografera och också det mest intressanta motivet. Att nakenhet gör hela grejen ännu mer intressant är inte så svårt att lista ut och därför är det kanske inte heller så konstigt att det greppet nyttjas så otroligt.

Men just nakenfotografering som inte är till för tabloider och populärmagasin är lite speciell för tillfället. Att fetishplåtning är speciell är kanske inte så kontigt – det är ju hela poängen – men att vanlig professionell nakenfotografering innefattar samma fenomen är desto mer intressant.

Det speciella som jag uppmärksammat den senaste tiden är bristen på kroppsbehåring. Nu kanske du tänker att det inte är något nytt med hårlöshet på nakna människor (läs kvinnor) men att verkligen allt hår på hela motivets kropp, oavsett motivets ålder, är borttaget är faktiskt ett relativt nytt fenomen. Åtminstone på semi-promarknaden.

Frågan som dyker upp i mitt huvud är; qué?

Till och med amatörforum för diverse nakenfoto som tex Deviantart innehåller så gott som uteslutande nakna kvinnor – utan könshår. Att det till 99% endast är nakna människor utan penis som exponeras behöver jag egentligen inte ens ta upp. Håret under armarna såg vi försvinna för decennier sedan och det på benen inte långt därefter. Könshåret har tack och lov fått stanna kvar ett tag. Tills nu.

Och det jag inte förstår är varför? Om man vill illustrera någon juvenilt så kan jag förstå idén. Men i många av fotona jag sett så är det verkligen inte syftet med den övriga settingen. Tom när det är tydligt att det är motsatsen till ungdomlighet som illustreras så är det där – frånvaron av könshår. Mycket märkligt.

Vad gäller könshår så brukar jag säga att det alltid är lagom bara jag hittar där nere. Less is Not more.

konsumera mera

Hanna skrev en grej om att folk utan penis har ett allmänt krav på sig att vara perfekta – eftersom de kan ses som förebilder gentemot andra unga kvinnor (hon tog kända unga bloggande kvinnor som exempel). I ett av exemplen så skrev hon om hur kvinnor som konsumerar får skit medan män som gör detsamma inte får det.

Jag tänkte kolla om jag får skit. För det kanske jag borde. Själv är jag lite osäker. Jag brukar vara den som hjälper mina nära som har shoppingberoende och jiddra med de som handlar för mycket saker i onödan osv osv. Men jag konsumerar ju. Jag också. Så klart.

Det är nämligen så att jag köpt en lampa! Titta:

Underifrån. Taklampa. Botten är egentligen vit men det gul/röda ljuset luras.

Det är strax före jul. Egentligen köper jag inte julklappar i någon nämnvärd omfattning alls och inte heller så detta år men det finns ett par personer som jag denna gång känner för att skämma bort lite, även vid jul. Så, jag traskar omkring på söder, så klart. Kollar mest 2:nd-hand eftersom de roligaste prylarna brukar hamna där. Jag brukar börja vid Sofia och gå via Katarina och Maria för att till slut hamna på ”Horan”*. Vid mellanlandningen på Maria, ett kvarter från torget, såg jag någonting riktigt märkvärdigt. I ett fönster i ”ett hål i väggen”, en möbelbutik med 2:nd-handprylar, lyser och glöder det om någonting som är orangeast av allt orangeast i hela världen. Jag drogs till den som getingar till jordgubbsaft. Tänk tre vise män och betlehemsstjärna.

Från sidan. Samma lampa. Inte röd. Orange.

Väl inne i hålet säger expediten självklart att det är den dyraste pryl de har. Så klart. Jag hinner tänka i tjugo sekunder och sen är den min. Det är den finaste sak jag sett på jätte-jättelänge. Roligast är att den inte alls passar med min övriga inredning. Kanske lite med min gröna tygtavla som hänger i samma rum men annars – inte alls.

Jag älskar min lampa.

* Hornstull.

exponering

Klockan är ganska precis 19:00 när jag börjar rigga utrustningen. Aggregat, lampor, stativ, bounce’rar och en jäkla massa kablar. Fem timmar senare börjar jag plocka ihop igen. Fötterna har svält ett par storlekar. Axlar, armar och ben pulserar. Att capoeira runt med en femkilos-kamera i handen i fem timmar är jobbigt.

Men precis som alla gissar så är det roligt också. Ibland. Inte alla fotografer gör roliga jobb. Och glamoröst tror bara 20-åringar att det är. Men det var det, det jag gjorde igår – roligt, alltså.

Gallerist, konstnär, konstnärs pojkvän, stylist, stylist-assistent, make up-artist, modell, modell och så jag, fotograf. Med hög musik, champagne och pepparkakor blev det näst intill fest på stället. Ungdomar.

Jag ger er ett freak’at foto av konstnären när hon break’ar framför sina konstverk:

ja plåtning!

Stillbildsfotografering är verkligen min grej*. Jag har så jävla roligt när jag får stå bakom kameran att jag undrar varför jag inte gör det oftare. Prestationsångest är en trolig men dålig anledning. Men det är så jävla roligt! Inte orgasm. Men nästan!

Jaja, jag tänkte jag skulle lägga upp en bild på min assistent som stog och modellade när jag testade ljuset. Han kommer att bli arg om han ser att jag lagt upp den här, så säg inget till honom! Fniss.

Han är rätt snygg för att vara oretuschad, inte sant?

* Det är så jävla roligt att jag varannan gång jag ska skriva ordet ”grej” lyckas med ett type-o och skriver ”grek” istället. Tur att jag är perfektionist och korrar allt jag skriver – även om det är mindre roligt att läsa.

tiden innan slutaren

Om man hamnar framför linsen när oscar är på plåtahumör så blir det så här:

Nybekant teatertonåring

Mina gamla favoritfotoläppar och -axel