cinema

Inte som min syster – Dokumentär | SVT Play

Den här tycker jag att ni ska titta på.

beroenden

Det finns relativt många skeenden och situationer i min närhet ftf av en ganska grovt destruktiv natur som gjort att jag tänkt lite extra mycket på beroende och maniskt beteende. Jag har själv tidigare varit spelberoende. Koffein har jag inte en lika manisk relation till längre. Men det betyder ju inte att jag inte har några andra beroenden. Just nu känner jag mig mest stolt eller nöjd över att jag fått bort en massa tidigare (beroenden eller maniska handlingar).

Alla har dem ju men det är för mig tydligt att vissa personer är mer maniska och/eller har grövre maniska saker för sig än andra. Jag har nog en släng av beroendepersonlighet – vilket säkerligen bla gjort mig till den anti-vana-och-rutin-människa jag är. Beroenden för mig, stora som små, handlar alltid om verklighetsfrånvändning. Jag är less och trött känslomässigt och flyr därför en stund för att slippa hantera. Det jag egentligen gör är att hitta en helt annan fokus, på det ena eller andra sättet.

Vilken tur det är att jag inte är den depressiva typen. Då hade jag inte klarat mig varken långt eller länge.

Mitt mest skrattretande beteende är att jag i brist på andra störda sysselsättningar hittat sätt att främja min samlar-fixering. Jag är en samlare – egentligen. När jag var liten; skruvar, frimärken, lego, fotbollbilder, kapsyler, burkar, porslin. Nu när jag är äldre; NES-spel, sneakers, sci-fi-filmer, lappar med affektionsvärde. Men någon stans där emellan så upptäckte jag att det finns dator- och tv-spel som i stort sett går ut på att samla ”saker”.

Skoja om jag blev beroende av World of Warcraft på fem minuter. Efter min första panikångestattack passade det ju perfekt med något världfrånvändande som dessutom gick ut på att i evighet samla saker – jag upptäckte WoW. Vilken produkt! Syftet med att samla är ofta att någon gång blir klar (för att sedan hitta nästa samlingsobjekt). I WoW kan en inte bli klar. Det tar aldrig slut (om en fortsätter att betala då så klart). The perfect legal drug.

Men det är det slut på nu. Data- och tv-spel är något jag inte testar nya versioner av längre. Jag fastnar bara. Ett jäkla meningslöst tidsfördriv är vad det är och börjar jag kan jag inte sluta.

Så… Nu jobbar jag istället och mina maniska idéer blir färre och färre och mindre och mindre allvarliga. Det är den där med brödsmulor i smörpaketet och sättet en bör vika sängkläder som är kvar. De ska jag nog lyckas hantera, kan en hoppas.

alla vägar leder till marma

Festival resulterar alltid i ganska många saker. En lär sig ganska mycket bara av att inte ha en toalett i närheten 24/7. Det jag tänkte belysa här är dock en bok som dök upp på en scen nära mig när solen sken som mest och jag var i helt fel landskap.

Boken heter Vi är misfits! och är riktigt sådär fint queer av sig. Den handlar om en resa de två författarna tog genom USA för att hitta queeraktivism i alla dess olika former. Texterna är personligt skrivna och även om kapitlen syftar till olika personer de mött på sin resa så finns det en röd tråd och en mjuk ton som genomgående gör läsningen till något bekvämt och angenämt.

Det sjuka är att jag säkert haft en av författarna som granne under större delen av min uppväxt. En sån där som en känner igen hur lätt som helst men som en inte har en aning om vem det egentligen är. Någon en inte känner alls. Och så heter hen Elin Emil Sandström Lundh. Så underbart queert för en insyltad knäppis som jag. Jag har inte ens tänkt tanken att ha ett till namn och synnerligen inte ett som är könskodat kvinnligt.

Min mormor hette Barbro och hon växte upp i Marma. Min mormor är den finaste människan jag känt som dött. Så, jag tror att jag ska heta Barbro. Eller tatuera in hennes namn. Eller både och. Det känns som något av de mest ärliga saker jag skulle kunna göra. Fint bara för mig, för min skull, liksom. Mm.

alltså jag drunknar!

Har ni läst senaste Bang? Har ni har ni??

Alltså shit. Och alltså, jag är inte ironisk nu men O.M.F.G. Jag har haft ett öga åt det här hållet länge, så klart, men senaste Bang satte dödsstöten.

Det är helt sjukt hur många helt sjukt bra förebilder/idoler/sånnadärfantastiskamänniskorenliksomvillliggamedtypjämt det dykt upp på sistone. Helt sjukt I tell you! Jag vill bara bada bland alla dessa kvinnor. Men tänk inte snuskigt nu för det är inte så jag menar. Det gör mig bara så glad! Jag blir innerligt lycklig av att läsa när Nour är arg. Och när Lantz är snygg på bild och är så mycket subjekt att jag sätter subjekt i halsen. Och när Lönn träffar Mede. Men så klart inte bara där.

När Annika Marklund läser innantill på Hallå P3. När Ugglas är med i Melodifestivalen. När Gudrun spöar skiten av Alla i Varje debatt. Liksom när mina polare tar plats!

Jaa, det gör mig jäkligt glad. Iaf. (nej då Tiina, oroa dig inte, du är fortfarande min favorit)

bara för att

Vet inte men jag kände bara för att länka till den här artikeln på Newsmill. En förhoppningsvis konsekvensmässigt position outing. Själv är jag glad att jag inte visste vem Marie Plosjö var eller är. Mitt mediamotstånd fungerar!

åtm pingviner att glädja sig åt

Ja. Jag föll för grupptrycket. Dessutom är det här min första verkligen lediga kväll med oändlig sovmorgon på veckor. Och då, nu, kändes, känns, det stimulerande igen. Att skriva. Åtm en stund.

Ibland glädjs en av lite. Schyman har varit en stråle i mörkret. Annars har det varit rätt dimmigt på sistone. Men så dök den här nyheten upp och det är en sån tur att jag stötte på den. Jag har inte läst DN på veckor, heller.

Det kändes så fint att det inte fanns en massa hat ens i periferin av det som stod mellan raderna i den artikeln. Att homosexuella djur tas som något märkvärdigt är förbannelse i sig men, det, jag gläder mig ändå. För den bit på vägen vi kommit. För pingvinerna som får vara och göra precis det de känner för. Att pappor är föräldrar och inte kön. Att HBT-röster i samhället har en jävla massa att säga till om. Att icke-parlamentarisk mobilisering fungerar. När omhändertagande är fint igen. Ja, en massa sånt.

Jag tycker om att bli rörd över att något är fint. Ju.

den siste grungearen

När jag var tonåring så var hårdrockarna redan förlegade. De som fortfarande höll sig kvar vid sina gamla pudelideal eller köpte vinylplattor med Europe sågs som aningen missanpassade och töntiga. Det där långa stripiga håret blev lite äckligt och kläderna pasé.

Det hade det gått runt 10 år för att det som var så inne skulle bli så ute.

Senast igår fick jag höra att det var lite märkligt att jag faktiskt är grungeare fortfarande. Jag fick visserligen en komplimang för att jag fortfarande använde mig av epitetet grungare fastän det är så förlegat. Men mellan raderna står det klart och tydligt att det förväntas vara en fas. En genre som alla andra genres som är inne och sen ute. Som människor fäster sig vid för att det passar tiden och sen byter hipp som happ när nästa entrat topplistorna. Som att en sådan musikgenre verkligen lyssnas på för att det är inne och inte för att den är bra.

Det känns som debatten kring grafitti. Inte riktig konst. Inte riktig musik. Skatepunk och Britney är inte riktig musik. Klotter är inte riktig konst. Eller, jag kanske borde skriva sällan.

Grungen dog för ungefär 10 år den också. Eddie Vedder och Dave Grohl är de enda som ger mig rysningar. Är jag förlegad och töntig nu?

åhå, könsstereotyper multi

En behöver inte vara ett geni för att förstå det ifrågasättande budskapet i den här filmen. Vilket jag tycker var både träffande och intressant eftersom den tar upp något som vi inte pratar om så ofta. Jätteskoj! Jag brukar fundera på hur jag lärde mig torka mig med handduken efter att jag duschat. Och varför jag gör likadant varenda gång. Men det är en helt annan fråga. Kolla på filmen nu.

linda ftw!

Jag letade verkligen. Jag fann icke. Sen påminde Linda mig om var det så klart finns filmer med män som får orgasm. Men de kan jag ju inte delge de som läser bloggen – eftersom de kostar att titta på. Dessutom känns det fortfarande tvivelaktigt för mig att någon säljer sex, i någon form. Det är en svår fråga, inte rätt inte fel, jag har helt enkelt inte kommit fram till något ännu.

Men! Lindas info fick mig att komma på vad det var jag missat. Det handlar bara om Hur en googlar! Jag kom på tricket och voila:

Sök efter ”beautiful agony” på Dailymotion så hittar du mer.

UPPDATERING:
Kul. Här lyckas en hitta exakt det en söker efter och så tar de bort det typ dagen efter! Ja, jag försökte iaf.

argument för att inte titta på TV #1

En slipper dubbade danskar som gör reklam för kök genom att prata om pannbiffar.