jävla klädkoder

Jiddrade lite med Hanna Fridén angående några skisser hen gjort på ”snygga killar”. Hen höll inte riktigt med om att det inte fanns mindre könskodade och/eller politiserade klädesplagg än skjorta och slips. Ja, förutom en kaftan. Jag kan inte riktigt släppa det där…

En kjol är väldigt könskodad. Tom i Skottland som vissa ibland kan påstå annat om. En slips är likaså likartat könskodad. Det ger kanske fler blickar om en person med maskulint utseende bär kjol än om en med feminint utseende bär slips, fortfarande, men det gör inte att plagget är ”avkodat”. Det är fortfarande ett ”manligt” plagg. Utan tvekan.

Jag har egentligen bara ett bevis och det är att klädkoder bestäms, skapas och upprätthålls av normer – no shit sherlock. För att undersöka hurvida ett plagg är könskodat behöver en egentligen bara föra lite enkel statistik. Fler män än kvinnor bär slips. Fler kvinnor än män bär kjol.

Fler män än kvinnor bär skjorta.

Sen kommer vi till politiserade plagg. Samma här. Norm. Kostymnissar på Stureplan har – just det; kostymer. Gärna strikta och i tråkiga färger. Färgade kostymer är lite mindre borgerliga och randiga/rutiga hör hemma bland flumfolket (kreativa människor och annat löst folk). Blåställ är liksom lika med sosse. Det spelar ingen roll vad någon tycker. Kvinnor förtrycks.

Norm.

Nu är det lite fånigt oss tom sorgligt att jag jiddrar vidare med Hanna fastän hen troligtvis inte ens kommer att läsa det här inlägget. Men jag kunde inte låta bli. Det Är ju så övertydligt vem som har rätt! fniss

linda och ödmjukheten

För cirkus pirkus fem-sex år sedan hade jag faktiskt en flickvän som heter Linda. Hon var den första jag träffat som var flera år yngre men ändå helt jävla underbar. Jag saknar henne fortfarande från och till. Men nu var det en helt annan Linda som gjorde en särskild tolkning av mina porträtt som det ska handla om.

Själv ser jag hennes tolkning som en konsekvens, inte bara av fotografierna ett par inlägg bakåt, utan även av att ha tagit del av flera saker jag skrivit vid tidigare tillfällen. Vilket gör tolkningen mer intressant, känner jag, inte lika spekulerande.

Tolkning:
Förr; ödmjuk. Nu; ledsen.

Det sorgliga är att det kanske stämmer. Men mest jobbigt av allt är att bitterhet är något jag sett och avskytt väldigt mycket hos andra – fd kommunister blir nyrika innerstadsborgare som nu bara bryr sig om sitt, män som blir av med makt pga jämställdhetsarbete och gamla mobboffer som blir väktare och maktmissbrukare.

Jag har däremot kallat det ”brist på stimulans” när jag applicerat det på mig själv. Självklart som en del i någon sorts förnekelse, vafan liksom. Nu har jag ingen bokstavsförkortning till diagnos men jag skulle vilja påstå att det pga sina symptom kanske borde få tas på samma allvar. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att det skapas en sorts abstinens när jag inte blir stimulerad. Typ ett beroende mao. Stört nog.

Det största behovet av de alla är socialisering, eller förenklat; samtal, prat, snack, jidder – men också fysisk närvaro, närhet, ligg. Kommunikation som inte är enkelriktad och särskilt känslomässig sådan. Men sen grenar det också ut sig. Om inte jag får uttrycka mig känslomässigt blir jag, på allvar, knäpp. Det är väl i sig inte särskilt konstigt men själva knäpp-ribban ligger tydligen ganska lågt hos mig. Det räcker alltså med att jag inte får uttrycka att jag tycker om en person lite grann för att jag ska börja gunga (tänk fosterställning i upprätt läge i ett hörn någonstans).

Det låter ju helt absurt.

Ja, jag kanske är absurd. Helt enkelt.

Men det tar ju inte slut där. Och om jag tänker efter så är det nog så för alla människor, alla varelser. Vi har issues och för att fungera smidigt tillsammans med andra människor behöver vi lägga band på dessa issues.

För min del betyder det – lära mig hålla käft och inte vara en sån jävla slampa.
Vi får se hur det går…

strukturer och förtryck

Det slog mig nyligen att idén om sociala strukturer inte kan vara ett påhitt. Jag försöker vara självkritisk och vad gäller just den idén så har jag försökt och försökt att förstå de som inte förstår – om det inte är fel på dem så är det fel på mig, och vice versa.

Men. Nae. Även om jag trixar till det och sätter mig själv i rollen som förnekande så går det inte. Vi snackar långvarig jäkla forskning här. Det är inte samma sak som politiska utsvävningar av nedrökta kpml(r)’are (även om jag själv inte anser att det är något fel alls med sådana utsvävningar, tvärt om).

Samtidigt måste det ju vara något som gör att dessa läger skapas. Med en motsättning mellan kollektiv och individ. En motsättning som jag själv faktiskt inte förstår. De kan omöjligt vara dikotomier så anledningen till att de forseras från varandra måste bero på något. Något fundamentalt eller åtminstonde stort, starkt och jävligt argt.

Mina tankar dyker först ner kring kvinnorollen. Motsättningen i den, i skammen. Var inte ett offer du är ett offer. Att ett offer är någon svag, att styrka är en dygd och att det viktigaste med självkänsla är att vara stark och trygg i sig själv. Och då kan en inte vara ett offer.

Sen hamnar de kring idén om förtryck. Strukturellt förtryck, vad annars. Jag tänker på de uttalanden jag läst både för tio år sedan som de jag tagit del av nyligen. En röd tråd. ”jag är inte ett offer”, ”jag är inte förtryckt”. Jag tänker att de betyder ”jag godkänner inte idén om att jag är förtryckt eftersom jag vägrar förtryckas”.

Det kanske är så basalt?

Jag brukar försöka säga ganska ofta att ”jag förtrycker”. Att ”jag förtrycker kvinnor”. Att jag, genom att ha en penis och därefter formats till att vara man, aldrig kommer att komma från det faktum att jag förtrycker kvinnor, systematiskt, så  länge jag befinner mig i det offentliga rummet. På något sätt har jag sett det som mer förnedrande och värre än att vara offer. Förövaren är ju alltid fel. Har ju alltid fel. Är den onde.

Men det innebär ju inte i praktiken att någon annan godtar offerrollen. Medvetet eller ej.

Jag börjar tro att idén om struturellt förtryck avvisas av samma anledning som imperialistiska idéer. Vi här i de rikaste och mest välbärgade delarna i väst vill inte ens befatta oss med tanken av att vår höga levnadsstandard och vår trygghet direkt eller indirekt drabbar andra människor. Miljontals människor. Som bara råkade födas på fel kontinent. (Jag säger inte att vi är bättre. Jag säger att vi har det bättre. (vilket är en värdering i sig men det är en sådan jag kan stå för)).

När jag säger att kvinnor förtrycks, när homosexuella förtrycks, när någon med pigment förtrycks, när någon med handikapp förtrycks, när någon med en tro eller övertygelse förtrycks, då placerar jag inte en värdering på varken den förtryckte eller den förtryckande. Lika lite som jag nedvärderar mig själv för att jag är man – eller nedvärderar någon utan penis för att hen är kvinna. Vad gott skulle det göra? Jag kan inget annat. Det är en så stor del av mitt jag att det är för evigt inpräntat. Jag säger inte att jag inte kan förändras, jag menar bara att det är så basalt i sig att det är förbättring jag ser inom synhåll – inte en polarisering. Precis som med all annan förändring. Den sker långsamt.

Men jag uppfattar det som att en person i egenskap av förtryckt ogärna går med på den beskrivningen av sig själv. Lika lite som jag gillar beskrivningen av mig själv som förtryckare. Det skulle ju göra mig till det jag mest av allt vill bekämpa.

Men det spelar samtidigt väldigt liten roll vad jag vill. Det spelar ingen roll alls om jag förtränger det faktum att jag har det så bra bla är en konsekvens av hundratals år av oskyldigas onda bråda död. Det är ändå sant.

Detsamma gäller sociala strukturer och förtryck. De finns. Det händer. Det är. Oavsett vad Jag känner, tycker eller vill.

Det är det feminismen innebär för mig. Att acceptera den verkligheten och att försöka göra något åt den. Förändra. Den bistra sanningen blir inte mer sann för att en uttalar den.

just ja, döda block

Hittade skitsnygga block när jag var och hade värsta shopping spree på Ordningochreda. Gissa vad? Deras konvolut var gjorda i skinn.

SKINN! Måste de använda döda djur för att lyckas göra block snygga?!

Jag gick därifrån med ett fult istället. Fast det var svart och omärkvädrigt. Fy fan alltså.

eh, vänta nu…

Det är väl ingen som missat den här artikeln i Expressen antar jag? Hoppas jag? Camilla Lindberg verkar ju… Helt knasig.

Emma var så snäll och påminde mig om artikeln och efter det känner jag mig tvungen att kommentera. Tack Emma.

Men jag har svårt att finna ord. Har tusentals människor valt in den här personen i riksdagen? Jag förstår verkligen inte. Hen säger mot sig själv totalt i citaten. Precis som Isabella och Elin tom. Det måste antingen vara epidemi eller ett tydligt tecken på var det är bristen på förståelse för idén om strukturer uppstår. Eller vänta, nä hen säger emot sig själv på ett värre sätt än Isabella och Elin tillsammans:

”Det är fullkomligt absurt att ett kön ska behandlas bättre än det andra”
I kontexten förstår en att hen kritiserar själva idén om att ett kön särbehandlas. Inte att det förekommer.
vs
”Jag tror faktiskt att vissa män är så pass förtryckta att de knappast själva vet om det”
Och här uppfinner hen samma idé på nytt, alldeles själv.

Om jag varit folkpartist hade jag bytt parti typ… Nu.

och appropå det

…så har jag ALDRIG läst en krönika, en debattartikel eller ett blogginlägg som via feminism påstått att ”den naturliga kvinnan” är bättre än ”den sminkade runtknullande”. Eller tvärt om.

Inte heller något som propagerat för subjektet som det enda sanna tillståndet och objektet det djävulskt ondskefulla.

Så varför hänvisar alla till ”den teoretiska feminismen” eller de feministerna som tydligen tycker så? Vad är det här, häxjakt utan häxor?

begreppsförvirring, retorik och fördomar

Det är fascinerande hur vissa saker kan blåsas upp till enorma proportioner – i vissa mindre kretsar. Den hära ”bloggsfären”, till exempel.

Ledsen för alla jäkla länkar men de behövs ju:
Lisa Magnusson skriver en krönika som är ordentligt skriven men samtidigt lätt för språkivrare att kritisera eftersom språket i den kunde formulerats mycket bättre (jag vet att det är Aftonbladet men det räcker inte som förklaring).

Sen skriver bla Niklas Hellgren, Elin Grelsson och Blogge egna blogginlägg som kommentarer till Lisas krönika. Alla är kritiska.

I samband med kritiken skriver bla Hanna Fridén, Eric Goesta Rosén och Lisa själv kommentarer kring kritiken. Det börjar bildas läger.

Tanja Suhinina, Trollhare, m.fl kommenterar mest men är med de också.

Begreppsförvirringen är total. Retoriken svänger mellan under bältet- och de aderton-nivå. Överallt haglar det fördomar och presumtioner. Bland skribenterna som hos de som kommenterar alla inlägg.

Alla är trött på något:
- ”Jag blir så förbannad på att flickor på förhands döms ut att vara veka små våp som behöver nån jävla korkad, ogenomtänkt natuuurlig skådespelerska som förebild.” (Lisa Magnusson)
- ”När ska folk inse skillnaden mellan sexuell och sexuellt objekt?” (Elin Grelsson)

…och jag själv är trött på att debattörer, bloggare och allmänna offentliga personer använder motsatsförhållanden som en del av sin retorik. Det är så fånigt och det skadar både debatten, välvilligheten och syftet. Och att feminist i kvällspressen betyder KD-tant.

Jag vågar tro att vi är ute efter samma sak, vi som tycker och känner saker vad gäller de frågor som diskuterats på ovan bloggar och forum.

Jag vågar också tro att varenda en av de jag länkat till i det här inlägget är medvetna om problematiken och att deras generaliseringar är att ta i. I överkant tom.

Och till slut vågar jag även tro att ingen av dem vill att vi ska hamna i något av de läger då antingen subjekt eller objekt är det enda valet för en kvinna (eller man, eller person).

Som feminist tappar jag både hopp och tåga varenda gång någon förutsätter att den etiketten innebär ett propagerande för förtryck av ett nytt slag. Men ännu värre mår jag när det bråkas mellan dessa motsatspar.

Varken horan eller madonnan är mer eller mindre rätt än den andre!
Är vi överens? Tack. Bra. Kan vi gå vidare nu?

kvinnans könsorgan

Inte ens Jag hade någon koll på anatomin vad gäller KÖN! Och jag ska vara naturvetare…

Men det mest intressanta med det här inlägget är människors uppfattning om det kvinnliga könsorganet och den medicinska forskningsvärldens uppfattning om det kvinnliga könsorganet. Det är helt sjukt! Ingen har kollat! Alla tror att klitoris är en liten knopp! Och så är den lika stor som en penis fast på insidan!

Det är inte särskilt svårt att hitta varken illustrerande exempel på hur FEL vetenskapen kring det kvinnliga könsorganet är eller information kring det faktum att ingen ens kollat hur det verkligen ser ut.

Här är en intressant artikel om hur jävla stenålder och korkad forskning är ibland.

Och här är en enkel bildsökning på google. Titta noga på bilderna. De ska föreställa kvinnans ”sexual organs”. Det handlar alltså inte bara om reproduktion utan SEX. Ser ni hur vissa missar att rita ut klitoris helt? Och att andra gör den till en liten liten nästan obetydlig knopp?

Att bara visa äggstockarna skulle vara som att strunta i penis och bara visa en genomskärning av testiklar. Att rita ut klitoris som en liten knopp är som att rita ut penis… som en liten knopp (och vi vet alla hur ofta det händer…)

Jag tänker citera en helt vanlig internet-publicerad artikel kring ämnet för att allmänbilda de som inte fått lära sig något som alla borde veta:

”Remember the clitoris? In high school sex education class, it was that small bump at the top of the labia minora. The clitoris was a sort of ‘mini-penis’ which, since it didn’t directly get anyone pregnant, was lucky to be mentioned at all. In college level texts, such as Cambell’s Biology, the clitoris is shown as a small external structure that does not contact the vagina or urethra. Stedman’s Medical Dictionary calls it ‘a cylindric, erectile body, rarely exceeding 2 cm in length.’

What these books leave out is something any anatomist knows. The clitoris actually has multiple parts, including two legs (or crura) which extend 9 cm into the pelvis, as well as two bulbs (called ‘the bulbs of the vestibule’) which lie to either side of the vaginal opening within the labia minora.

In an article published in the Journal of Urology last summer [1998], Australian researcher Helen O’Connell claimed that the clitoris is larger than even anatomists previously thought. In fact, when considered in its entirety, the clitoris may even be bigger than the penis. However, most of it lies hidden within the pelvis. (samma artikel som jag länkar till ovan. red. anm.)

O’Connell went on to suggest that the bulbs of the vestibule should be renamed the bulbs of the clitoris. This name would reflect the fact that the bulbs are embryologically part of the clitoris, and remain connected to the rest of the clitoris by fibrous bands. They are erectile tissue which become engorged during sexual arousal, as does the rest of the clitoris. O’Connell posited that the engorgement of the bulbs may facilitate intercourse by stiffening the walls of the vaginal opening.”

Kapisch!?

Epidemi inom MUF

Ok att jag brukar använda ordet ”borgare” som skällsord och ok att jag är vänster som bara den men jag brukar verkligen inte smutskasta personer eller partier – och inte ens kritisera dessa utan anledning eller argument som bygger på politiska uttalanden. Inte heller denna gång.

Nu är nämligen en person ur MUF i farten igen. Att Blondinbella uttalar sig förhastat drar jag inga slutsatser från, hela den personen är påhittad likt en artist. Men nu fick jag, genom en annan fantastisk blogg, reda på att Elin Nilsson slängt ur sig något som handlar om exakt samma sak som det Blondinbella skrev om för ett tag sedan.

Problemet är detsamma hos både Elin och Isabella – de beskyller feministiska och könsseparatistiska åtgärder för det kvinnoförtryck de samtidigt nekar existerar.

Elin, precis som Isabella, lyckas göra bort sig rejält genom att rent retoriskt slåss under bältet. Det här är ju så barnsligt att Reinfeldt troligtvis skäms hemma i villan:
”För mig är Sverige jämställt, oavsett vad feministpropagandan säger.”

Ja du Elin. Den där feministpropagandan. Usch, för den där feministpropagandan. Du menar den där, till höger om trädet på andra sidan kvarteret, visst? Inte?

Det första varken Elin eller Isabella lyckas greppa är att det kvinnoförtryck de anser inte existerar fanns långt innan feminism ens var påtänkt (likväl som en massa annat förtryck, tex imperialism). Det andra varken Elin eller Isabella lyckas greppa är att kvinnoförtryck existerar oavsett om man uttalar det eller inte (likväl som en massa annat förtryck, tex imperialism). Det tredje varken Elin eller Isabella lyckas greppa är att verkligheten är mansseparatistisk (likväl som tex fördelaktig för oss vita). Resonemanget är så korkat att en undrar hur de öht kan få platsa i politiska ungdomsförbund. Oavsett om man ”tror” på att kvinnoförtrycket ”existerar” eller inte.

Det roligaste med just Elins inlägg i debatten är att hon tom använder empiri som argument för att ”Sverige [är] jämställt”:
”Jag är tjej och känner mig inte alls förtryckt. Är det något fel på mig?”

Hey, Elin (ja det är något fel på dig); lyssna på den här:

Hej, jag heter Oscar.

Jag är man och jag känner inte alls att jag tjänar mer än kvinnor i min ålder som har samma yrkesinriktning som jag. Jag är man och jag känner att jag inte alls blir prioriterad av läkemedelsforskningen. Jag är man och jag känner att om jag tvingar till mig sex av en tjej så känner jag att det inte räknas som våldtäkt. Jag är dessutom västerländsk och känner inte alls att jag lever gott på bekostnad av människor i tredje världen.

Skönt va? JAG KÄNNER INTE SÅ OCH DÅ ÄR DET SANT!

Förlåt, jag glömde presentera min låtsaskompis Laban. Laban och jag brukar pilla på varandra när mamma inte ser på. Vad heter din låtsaskompis?

Mvh Oscar

PS. Tydligen så är det bara du Elin som tycker synd om tjejerna som vill vara med på Sköna söndag. Varför skulle någon annordna en tjejdag för att en tycker synd om tjejer? Finns fars dag för att vi tycker synd om pappor? Är regler kring fysisk tillgänglighet till för att tycka synd om handikappade? Att säga att någon är förtryckt är inte samma sak som och gör inte att det blir synd om någon. Den logiken måste du bevisa för att ens uttala.

smaaak

Mm. Men inte Marabou.

Eftersom jag är så fåfäng och även observant omvärldens egen ytlighet så har jag Dessutom funderat ungefär en gång i månaden vad det är som gör att individualismen skapar sådan brist på individualism?

Så här; politiskt så innebär individualismen friheten att välja men eftersom den individualistiska går hand i hand med den konservativa så innebär det i praktiken att en får välja vad en vill bara det är inom vissa ramar (nutida samhällsregel- och moralmässiga sådana). På den andra sidan av den polistiska skalan står strukturalismen och hägrar tillsammans med radikalismen som båda pushar för rättigheter men sekundärt samhällets välfärd.

Båda hållen siktar mao på frihet men definierar begreppen olika. Eller kanske; riktar ansvaret olika.

Jag brukar titta på subkulturer för att få information kring hur olika tänkande ger resultat även på en mindre skala i människors liv. Vad gäller just frihetsidén och individualism så är det ganska lätt. Det finns inte särskilt många subkulturer som beivrar det först nämnda hållet ovan. Det finns en jäkla massa som hejjar på lag två. I varje subkultur så plagierar alla varandra också, verkligen. Det verkar vara så Alla människor fungerar.

Och då kommer vi till kärnan i det här inlägget; varför är det frihetsivrare av den första sorten som håller sig till idéal av alla de slag som är gamla och mögliga? Det som förvirrar mig mest är att det är lag ett som använder sig friskt av just begreppet individualism. Det går liksom inte ihop. Jag jag jag och frihet frihet – MEN!

Inga men, heter det ju. Ungefär som ”jag ska bara Alfons Åberg…”.

Om en då är väldigt medveten om hur världen fungerar, att krig, svält, mord och ond bråd död finns överallt. En vet att normer och ideal existerar och en förstår hur en själv är minst lika påverkad som alla andra. Och en är individualist. Varför accepterar en då samtidigt att ens smak är direkt konstruerad av alla andra?

Det är ju skitkorkat.

Sport är en hederlig sysselsättning. Stora bröst och spackel i fejjan är snyggt. Bilar och teknik är intressant. En bra semester är på en strand och dåliga drinkar med parasoll. Britney Spears musik gör en ju glad. Mitt största intresse är min egen ytliga självfixering. Jeans och tischa funkar ju alltid. Mina barn ska heta Anders eller Lisa.

Och min fina frihet gör att jag väljer Yes-diskmedel, Colgate-tandkräm, Arla-mjölk, Coca Cola-läsk, Vattenfall-el, Telia-telefon och Marabou-choklad ALLDELES SJÄLV. HELT utan påverkan från andra.

Jag måste vara den mest fängslade individen av alla.