konsten att inte vara man

Det var typ ett år sen, en vän till mig hade träffat en snubbe och det var så allvarligt att de flyttade ihop. Jag hade inte träffat karln – vilket inte hör till det ovanliga när vänner till mig träffar karlar eftersom jag liksom aldrig är tillåtande (de är ju män, omg). Hur som helst så undrade både jag och han vilka respektive var och det blev lite av ett officiellt möte där båda ska uppföra sig. Jag känner mig alltid som en dömande pappa eller något när det där händer. Det är alltid samma sak. Jag ska godkänna samtidigt som det inte spelar någon roll om jag gör det eller inte.

Det intressanta och lite märkliga med de situationerna är dock att jag inte verkar utgöra något hot – något som jag uppfattar att vi som män alltid annars gör. Kvinnor och män kan ju inte vara vänner. Män är ju bara ute efter att knulla. Med allt och alla. Så en relation där en man är vän med en kvinna och vice versa går alltså för mannen bara ut på att få penetrera. Det verkar vara i huvudsak den regeln som gör att karlar som träffar kvinnan som en som man är vän med så gott som alltid uppfattar en som ett hot. Det slår aldrig fel om en tex är ute på lokal eller på fest eller i alla andra sociala sammanhang öht.

Men, när jag är den officiella aldrig tillåtande vännen, då händer det något. Jag vet inte. Kanske min status ökar till att räknas som familj eller något. Jag behandlas åt inte som ett hot. Längre.

Det är nog de enda tillfällen då jag inte känner att jag behandlas som man. (förutom när det bara är flator i närheten)