beroenden

Det finns relativt många skeenden och situationer i min närhet ftf av en ganska grovt destruktiv natur som gjort att jag tänkt lite extra mycket på beroende och maniskt beteende. Jag har själv tidigare varit spelberoende. Koffein har jag inte en lika manisk relation till längre. Men det betyder ju inte att jag inte har några andra beroenden. Just nu känner jag mig mest stolt eller nöjd över att jag fått bort en massa tidigare (beroenden eller maniska handlingar).

Alla har dem ju men det är för mig tydligt att vissa personer är mer maniska och/eller har grövre maniska saker för sig än andra. Jag har nog en släng av beroendepersonlighet – vilket säkerligen bla gjort mig till den anti-vana-och-rutin-människa jag är. Beroenden för mig, stora som små, handlar alltid om verklighetsfrånvändning. Jag är less och trött känslomässigt och flyr därför en stund för att slippa hantera. Det jag egentligen gör är att hitta en helt annan fokus, på det ena eller andra sättet.

Vilken tur det är att jag inte är den depressiva typen. Då hade jag inte klarat mig varken långt eller länge.

Mitt mest skrattretande beteende är att jag i brist på andra störda sysselsättningar hittat sätt att främja min samlar-fixering. Jag är en samlare – egentligen. När jag var liten; skruvar, frimärken, lego, fotbollbilder, kapsyler, burkar, porslin. Nu när jag är äldre; NES-spel, sneakers, sci-fi-filmer, lappar med affektionsvärde. Men någon stans där emellan så upptäckte jag att det finns dator- och tv-spel som i stort sett går ut på att samla ”saker”.

Skoja om jag blev beroende av World of Warcraft på fem minuter. Efter min första panikångestattack passade det ju perfekt med något världfrånvändande som dessutom gick ut på att i evighet samla saker – jag upptäckte WoW. Vilken produkt! Syftet med att samla är ofta att någon gång blir klar (för att sedan hitta nästa samlingsobjekt). I WoW kan en inte bli klar. Det tar aldrig slut (om en fortsätter att betala då så klart). The perfect legal drug.

Men det är det slut på nu. Data- och tv-spel är något jag inte testar nya versioner av längre. Jag fastnar bara. Ett jäkla meningslöst tidsfördriv är vad det är och börjar jag kan jag inte sluta.

Så… Nu jobbar jag istället och mina maniska idéer blir färre och färre och mindre och mindre allvarliga. Det är den där med brödsmulor i smörpaketet och sättet en bör vika sängkläder som är kvar. De ska jag nog lyckas hantera, kan en hoppas.