alla vägar leder till marma

Festival resulterar alltid i ganska många saker. En lär sig ganska mycket bara av att inte ha en toalett i närheten 24/7. Det jag tänkte belysa här är dock en bok som dök upp på en scen nära mig när solen sken som mest och jag var i helt fel landskap.

Boken heter Vi är misfits! och är riktigt sådär fint queer av sig. Den handlar om en resa de två författarna tog genom USA för att hitta queeraktivism i alla dess olika former. Texterna är personligt skrivna och även om kapitlen syftar till olika personer de mött på sin resa så finns det en röd tråd och en mjuk ton som genomgående gör läsningen till något bekvämt och angenämt.

Det sjuka är att jag säkert haft en av författarna som granne under större delen av min uppväxt. En sån där som en känner igen hur lätt som helst men som en inte har en aning om vem det egentligen är. Någon en inte känner alls. Och så heter hen Elin Emil Sandström Lundh. Så underbart queert för en insyltad knäppis som jag. Jag har inte ens tänkt tanken att ha ett till namn och synnerligen inte ett som är könskodat kvinnligt.

Min mormor hette Barbro och hon växte upp i Marma. Min mormor är den finaste människan jag känt som dött. Så, jag tror att jag ska heta Barbro. Eller tatuera in hennes namn. Eller både och. Det känns som något av de mest ärliga saker jag skulle kunna göra. Fint bara för mig, för min skull, liksom. Mm.