ang sömn

Att vara sin egen chef har både sina för- som nackdelar. Nackdelen är att en deadline som är idag när klockan är 21 betyder att hela natten kommer spenderas på kontoret. Att gå hem för att lägga sig halv sju på morgonen sommartid känns, märkligt. Solen skiner och folk är hurtiga.

Eftersom produktionsbranscher alltid har deadline igår så hamnar blicken sällan långt fram i tiden. Planerar något gör jag sällan längre än en vecka framåt. Lägger en på sömnbrist och halvomvända dygn ett par gånger i veckan så krymer verkligheten och tidsperspektivet ännu mer.

Min verklighet har helt enkelt krympt. Ju mer jag jobbar, desto mindre blir den. Det krångliga är bara att jag trivs som fan med det jag gör, att göra det dygnet runt och att vara helt paj jävligt ofta. Men jag trivs inte alls med trånga verkligheter. Varken fysiskt eller mentalt.

Dilemma mao.

Vid brist av privatliv blir det ännu mer absurt. Mitt liv är absurt.

den siste grungearen

När jag var tonåring så var hårdrockarna redan förlegade. De som fortfarande höll sig kvar vid sina gamla pudelideal eller köpte vinylplattor med Europe sågs som aningen missanpassade och töntiga. Det där långa stripiga håret blev lite äckligt och kläderna pasé.

Det hade det gått runt 10 år för att det som var så inne skulle bli så ute.

Senast igår fick jag höra att det var lite märkligt att jag faktiskt är grungeare fortfarande. Jag fick visserligen en komplimang för att jag fortfarande använde mig av epitetet grungare fastän det är så förlegat. Men mellan raderna står det klart och tydligt att det förväntas vara en fas. En genre som alla andra genres som är inne och sen ute. Som människor fäster sig vid för att det passar tiden och sen byter hipp som happ när nästa entrat topplistorna. Som att en sådan musikgenre verkligen lyssnas på för att det är inne och inte för att den är bra.

Det känns som debatten kring grafitti. Inte riktig konst. Inte riktig musik. Skatepunk och Britney är inte riktig musik. Klotter är inte riktig konst. Eller, jag kanske borde skriva sällan.

Grungen dog för ungefär 10 år den också. Eddie Vedder och Dave Grohl är de enda som ger mig rysningar. Är jag förlegad och töntig nu?

far

Åter igen funderar jag på min far och alla andras fäder. För att vara helt ärlig så känner jag ingen far som faktiskt varit särskilt mycket att hänga i gran. Jag har inte ens träffat någon som är juste. Alla mina vänner har antingen relativt dålig relation till båda sina föräldrar eller bara till sin far(det är fortfarande oftast två av dem och hetero brukar de också vara). Jag har inte ens hört talas om någon som har en dålig relation till sin mor men en bra till sin far. Eller hört om en far som är så nice och gästvänlig och snäll och sånt. Eller jo. En.

Det betyder ju inte att det inte finns jättefina fäder. Men… Det säger att det inte finns så många av dem.

Jag kommer ihåg alla mödrar nuder min uppväxt som jag gillat. Som gillat och brytt sig om mig. Tagit hand om mig. Fröknar som varit värdelösa lärare men omtänksamma. Penisbeklädda lärare som också varit värdelösa men otrevliga och maktgalna.

Min far var snäll när hen inte var sjuk och sinnesförvirrad. Men mer än så var det inte. Mor fick allt ansvar. Ta hand om barnen. Företaget. Familjen. Husen. Släkten. Kittet.

Nu sitter min far ensam och halft fysiskt handikappad i en lägenhet i stan. Min far är skogsmulle. Rätt åt ‘an.

När jag tänker på uppfostran och ser kassa föräldrar skälla på sina ungar på stan så tänker jag alltid på far. Och sen på mor. Far lärde mig äta uppfostrat. Mor lärde mig allt annat.

Jag har hört att ett barn behöver två föräldrar med olika kön för att få en stabil uppväxt?

Förra åter köpte jag en (mini)buss till min far. I västerbotten. Far fick för sig att hen skulle flytta ut i skogen och bo i bussen. Att far inte kunde gå hade inte riktigt kommit med i hens verklighetsförankring. När bussen stått här i Sthlm i ett halvår sålde jag den igen. Den var blå.

När jag blir far ska jag bli bättre far än mina barns mor.

tiden och orken

Det slog mig igår att jag glömt att skriva på bloggen på flera dagar. Glömt. Jag hade alltså inte ens tänkt tanken vilket är lite märkligt eftersom jag haft jagmåstefåuttryckamigenmassa-abstinens ganska länge nu och precis fått haj på att få ut skiten här istället för att tråka ut ofeministiska galejutövare på lokal.

Sen kom jag också på att jag inte pratat med min mor på typ en månad. Eller är det två? Även om vi har blivit rätt bra på att glömma bort att prata med varandra och att det känns helt ok så är också det lite over kill. Vafan har hänt liksom?

Samtidigt har ju jag sett till att hälften av alla mina kallingar har en massa galna färger (tidigare endast helvita), klippt av luggen och tänker köpa ett digitalt trumset typ nästa vecka.

Jag har säkert en 30-årskris i förväg. Vad det nu är för något.

Btw så ska jag gå på Debban imorn och kolla på Men, så jävla grym. Någon som vill hänka?

bara retas lite

Tänkte bara vara lite privat och berätta att vi har fixat fåtöljhörna vid fönstret på kontoret nu – inklusive flashig Beovision och tv-spelskonsoll.

Den är inte riktigt färdig så bilderna får vänta. Däremot är det ett par genusare som lovat att de skulle ”komma och hänga i min hörna på kontoret”. De trodde mig inte ens när jag sa att jag skulle fixa lokal med relaxhörna. Men HA! Där fick de! Lixom.

FYI så är en fåtölj guldgul med gammeldags blommor 50-tal , en är blå/turkos 70-tal. Det är så jävla nice. (och det är fortfarande bara 30 meter till Carmen)

linda och ödmjukheten

För cirkus pirkus fem-sex år sedan hade jag faktiskt en flickvän som heter Linda. Hon var den första jag träffat som var flera år yngre men ändå helt jävla underbar. Jag saknar henne fortfarande från och till. Men nu var det en helt annan Linda som gjorde en särskild tolkning av mina porträtt som det ska handla om.

Själv ser jag hennes tolkning som en konsekvens, inte bara av fotografierna ett par inlägg bakåt, utan även av att ha tagit del av flera saker jag skrivit vid tidigare tillfällen. Vilket gör tolkningen mer intressant, känner jag, inte lika spekulerande.

Tolkning:
Förr; ödmjuk. Nu; ledsen.

Det sorgliga är att det kanske stämmer. Men mest jobbigt av allt är att bitterhet är något jag sett och avskytt väldigt mycket hos andra – fd kommunister blir nyrika innerstadsborgare som nu bara bryr sig om sitt, män som blir av med makt pga jämställdhetsarbete och gamla mobboffer som blir väktare och maktmissbrukare.

Jag har däremot kallat det ”brist på stimulans” när jag applicerat det på mig själv. Självklart som en del i någon sorts förnekelse, vafan liksom. Nu har jag ingen bokstavsförkortning till diagnos men jag skulle vilja påstå att det pga sina symptom kanske borde få tas på samma allvar. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att det skapas en sorts abstinens när jag inte blir stimulerad. Typ ett beroende mao. Stört nog.

Det största behovet av de alla är socialisering, eller förenklat; samtal, prat, snack, jidder – men också fysisk närvaro, närhet, ligg. Kommunikation som inte är enkelriktad och särskilt känslomässig sådan. Men sen grenar det också ut sig. Om inte jag får uttrycka mig känslomässigt blir jag, på allvar, knäpp. Det är väl i sig inte särskilt konstigt men själva knäpp-ribban ligger tydligen ganska lågt hos mig. Det räcker alltså med att jag inte får uttrycka att jag tycker om en person lite grann för att jag ska börja gunga (tänk fosterställning i upprätt läge i ett hörn någonstans).

Det låter ju helt absurt.

Ja, jag kanske är absurd. Helt enkelt.

Men det tar ju inte slut där. Och om jag tänker efter så är det nog så för alla människor, alla varelser. Vi har issues och för att fungera smidigt tillsammans med andra människor behöver vi lägga band på dessa issues.

För min del betyder det – lära mig hålla käft och inte vara en sån jävla slampa.
Vi får se hur det går…

normernormernormer!

De senaste dagarna har jag pratat en jäkla massa om normer. Olika sorters normer och skillanden mellan olika normer och blandat in maktstrukturer och subkulturer och en massa annat för att krånla till det lite extra mycket.

Min första slutsats är av en lite mer privat natur. Jag har, tillsammans med några nära vänner, nämligen konstaterat att jag i diskutioner så gott som alltid förutsätter ett strikt strukturellt perspektiv när ovanstående ämnen kommer på tals. De jag diskuterar med utgår dock väldigt ofta från ett mer individuellt sådant. Typ att jag kör strukturellt (80%) och individuellt (20%) medan motparten kör någonstans i närheten av motsatta förhållanden (ok, tänk typ nu, jag försöker inte vara altruistisk här). Och det är ju faktiskt skitbra eftersom jag annars så lätt glömmer det individuella perspektivet. Det dumma är bara att jag ofta förutsätter att det strukturella är mer relevant än det individuella (eftersom strukturer faktiskt är huvudsamtalsämnet) vilket leder till att jag förutsätter att båda parter redan har en tyst överenskommelse om att det individuella är irrelevant i relation till det strukturella. Tex att det inte spelar någon roll om Jag som man känner eller tycker en massa saker om hur det är att vara man eftersom jag som individ inte ensam är representativ alla med samma genus/kön som jag – det relevanta är alltid hur andra påverkas av min roll och mitt beteende samt hur detta går att anknyta till tex mitt genus/kön och min individ.

Samtidigt drar jag aldrig in egna värderingar i resonemangen samtidigt som det rent utav verkar förutsättas att jag gör det. Konflikt.

Jag pratar och kritiserar strukturer medan den andre parten pratar individuella val och möjligheter i förhållande till dessa strukturer och när jag kritiserar konsekvenserna av dessa strukturer så tolkar den andre parten detta som en kritik av de individuella valen, verkar det som.
Eller:
En pratar äpplen och den andra pratar päron och när jag ifrågasätter päronen och den som pratar äpplen tolkar min kritik som kritik mot äpplen så är det inte konstigt att det uppstår konflikt.

Fast allt det där är ju bara spekulationer. Det kan ju vara så att jag rent utav bara är otrevlig.

Men tillbaka till normerna och strukturerna och allt sånt.
Jag har tänkt på det mycket, att tex följande fenomen kallats för normer av vanliga människor och/eller offentliga personer:

• ”alternativa” subkulturer
• ensamstående föräldraskap
• polygami/polyamori
• jämställdhetskrav
• ”vänsterperspektivet”
• normifrågasättandet i sig

Det finns så klart en massa fler men jag har begränsat mig till de som påverkar mig personligen eftersom jag har lättare att relatera till dessa fenomen.

Till att börja med så håller jag med, de kan alla kallas för normer utan att något är knas. Det jag däremot reagerat mot är att normstämpeln används som ett sorts argument mot fenomenens inbyggda normifrågasättande natur men samtidigt får samma storhet placerad på dem som de egentliga normerna innehar. (rappakalja?)

Ett exempel:
Jag och några kollegor till mig skrev en varsin kortfattad artikel om fyra olika ungdomsubkulturer till tidningen Macho för ett par år sedan. Självklart skrev jag om indie och vinkeln var att belysa hur mycket dessa mindre kulturella fenomen, med dess egna sociala regler och koder, fortplantade de värderingar och regler som redan finns i den stora riktiga normen. Ingen av de subkulturer vi försökte grotta oss in i skilde sig särskilt mycket från den/de moderna svenska kulturen, åtminstonde inte i grunden. Men det viktiga här är att normen/normerna inom subkulturen indie är så otroligt mycket mindre omfattande och mindre relevanta än de normer som finns i hela vårat Svenska samhälle, i Europa, i västvärlden.

Det är viktigt att påpeka att normer interagerar. Precis som maktstrukturer. Det finns inte bara en norm och alla olika konstiga sorters normer vi lever i påverkar oss olika mycket. Som nuvarande söderböna har indie’n haft en relativt stor inverkan på mitt liv, detsamma gäller så klart jantelagar men ännu mer gamla kristna värderingar och regler. Men det innebär inte att de olika normerna har lika stor vikt eller påverkan på mitt eller allas våra liv. Kristna värderingar påverkar mitt liv över tex hela Sverige men indie-klädkoder har noll betydelse i de flesta orter bland de flesta åldersgrupper.

Poängen är att detta gäller alla punkter i listan ovan. Normen polyamori är av en sådan storhet(litenhet?) att den av statistiker skulle räknas som försumbar i relation till alla andra normer oavsett sammanhang. Ensamstående föräldraskap förespråkas knappt alls. Vänstern är mindre i antal och mindre vänster än vänstern någonsin varit. Och ifrågasättandet av normer görs av ett fåtal intresserade samt av en ej ännu indoktrinerad ungdom. Att därför jämföra dessa fenomen med tusentals år gamla moralkakor och försöka få de tidigare att framstå som storheter är… inte så genomtänkt.

Till begreppet norm så går det sen att koppla en mängd andra där samma resonemang gäller, tex: ideal, sociala strukturer, samhällsmoral, kulturer, osv.

Till sist – vi följer alla normer, små som stora. Det finns ingenting ont i normer i sig och ingen norm är per automatik bättre eller sämre än någon annan. Jag har däremot själv en värdering som lyder; utveckling är alltid bättre än stagnation (ej syftning till ekonomisk sådan). Gamla normer motarbetar utveckling av nya sådana. Därför ifrågasätter jag de gamla.