begreppsförvirring, retorik och fördomar

Det är fascinerande hur vissa saker kan blåsas upp till enorma proportioner – i vissa mindre kretsar. Den hära ”bloggsfären”, till exempel.

Ledsen för alla jäkla länkar men de behövs ju:
Lisa Magnusson skriver en krönika som är ordentligt skriven men samtidigt lätt för språkivrare att kritisera eftersom språket i den kunde formulerats mycket bättre (jag vet att det är Aftonbladet men det räcker inte som förklaring).

Sen skriver bla Niklas Hellgren, Elin Grelsson och Blogge egna blogginlägg som kommentarer till Lisas krönika. Alla är kritiska.

I samband med kritiken skriver bla Hanna Fridén, Eric Goesta Rosén och Lisa själv kommentarer kring kritiken. Det börjar bildas läger.

Tanja Suhinina, Trollhare, m.fl kommenterar mest men är med de också.

Begreppsförvirringen är total. Retoriken svänger mellan under bältet- och de aderton-nivå. Överallt haglar det fördomar och presumtioner. Bland skribenterna som hos de som kommenterar alla inlägg.

Alla är trött på något:
- ”Jag blir så förbannad på att flickor på förhands döms ut att vara veka små våp som behöver nån jävla korkad, ogenomtänkt natuuurlig skådespelerska som förebild.” (Lisa Magnusson)
- ”När ska folk inse skillnaden mellan sexuell och sexuellt objekt?” (Elin Grelsson)

…och jag själv är trött på att debattörer, bloggare och allmänna offentliga personer använder motsatsförhållanden som en del av sin retorik. Det är så fånigt och det skadar både debatten, välvilligheten och syftet. Och att feminist i kvällspressen betyder KD-tant.

Jag vågar tro att vi är ute efter samma sak, vi som tycker och känner saker vad gäller de frågor som diskuterats på ovan bloggar och forum.

Jag vågar också tro att varenda en av de jag länkat till i det här inlägget är medvetna om problematiken och att deras generaliseringar är att ta i. I överkant tom.

Och till slut vågar jag även tro att ingen av dem vill att vi ska hamna i något av de läger då antingen subjekt eller objekt är det enda valet för en kvinna (eller man, eller person).

Som feminist tappar jag både hopp och tåga varenda gång någon förutsätter att den etiketten innebär ett propagerande för förtryck av ett nytt slag. Men ännu värre mår jag när det bråkas mellan dessa motsatspar.

Varken horan eller madonnan är mer eller mindre rätt än den andre!
Är vi överens? Tack. Bra. Kan vi gå vidare nu?