ålder my friends

Jag blir också äldre. Tänka sig. Det märks på antalet rynkor och längden av min lugg. Rynkor har jag alltid tyckt varit charmigt men hela min personlighet har jag placerat i min lugg och nu när den börjar förvinna så börjar jag också göra det! Omg.

Hur som helst så har jag bytt bild här på bloggen eftersom den förra inte är representativ längre. Inga polisonger, ingen lugg. Ingen LUGG, åtm. Ni får tom en före- och efterbild, bara för att jag är så snäll:

Före:

Efter:

Ja, usch så arg jag ser ut. Märk att det är min neutrala/normala look. Arg. Typiskt.

strukturer och förtryck

Det slog mig nyligen att idén om sociala strukturer inte kan vara ett påhitt. Jag försöker vara självkritisk och vad gäller just den idén så har jag försökt och försökt att förstå de som inte förstår – om det inte är fel på dem så är det fel på mig, och vice versa.

Men. Nae. Även om jag trixar till det och sätter mig själv i rollen som förnekande så går det inte. Vi snackar långvarig jäkla forskning här. Det är inte samma sak som politiska utsvävningar av nedrökta kpml(r)’are (även om jag själv inte anser att det är något fel alls med sådana utsvävningar, tvärt om).

Samtidigt måste det ju vara något som gör att dessa läger skapas. Med en motsättning mellan kollektiv och individ. En motsättning som jag själv faktiskt inte förstår. De kan omöjligt vara dikotomier så anledningen till att de forseras från varandra måste bero på något. Något fundamentalt eller åtminstonde stort, starkt och jävligt argt.

Mina tankar dyker först ner kring kvinnorollen. Motsättningen i den, i skammen. Var inte ett offer du är ett offer. Att ett offer är någon svag, att styrka är en dygd och att det viktigaste med självkänsla är att vara stark och trygg i sig själv. Och då kan en inte vara ett offer.

Sen hamnar de kring idén om förtryck. Strukturellt förtryck, vad annars. Jag tänker på de uttalanden jag läst både för tio år sedan som de jag tagit del av nyligen. En röd tråd. ”jag är inte ett offer”, ”jag är inte förtryckt”. Jag tänker att de betyder ”jag godkänner inte idén om att jag är förtryckt eftersom jag vägrar förtryckas”.

Det kanske är så basalt?

Jag brukar försöka säga ganska ofta att ”jag förtrycker”. Att ”jag förtrycker kvinnor”. Att jag, genom att ha en penis och därefter formats till att vara man, aldrig kommer att komma från det faktum att jag förtrycker kvinnor, systematiskt, så  länge jag befinner mig i det offentliga rummet. På något sätt har jag sett det som mer förnedrande och värre än att vara offer. Förövaren är ju alltid fel. Har ju alltid fel. Är den onde.

Men det innebär ju inte i praktiken att någon annan godtar offerrollen. Medvetet eller ej.

Jag börjar tro att idén om struturellt förtryck avvisas av samma anledning som imperialistiska idéer. Vi här i de rikaste och mest välbärgade delarna i väst vill inte ens befatta oss med tanken av att vår höga levnadsstandard och vår trygghet direkt eller indirekt drabbar andra människor. Miljontals människor. Som bara råkade födas på fel kontinent. (Jag säger inte att vi är bättre. Jag säger att vi har det bättre. (vilket är en värdering i sig men det är en sådan jag kan stå för)).

När jag säger att kvinnor förtrycks, när homosexuella förtrycks, när någon med pigment förtrycks, när någon med handikapp förtrycks, när någon med en tro eller övertygelse förtrycks, då placerar jag inte en värdering på varken den förtryckte eller den förtryckande. Lika lite som jag nedvärderar mig själv för att jag är man – eller nedvärderar någon utan penis för att hen är kvinna. Vad gott skulle det göra? Jag kan inget annat. Det är en så stor del av mitt jag att det är för evigt inpräntat. Jag säger inte att jag inte kan förändras, jag menar bara att det är så basalt i sig att det är förbättring jag ser inom synhåll – inte en polarisering. Precis som med all annan förändring. Den sker långsamt.

Men jag uppfattar det som att en person i egenskap av förtryckt ogärna går med på den beskrivningen av sig själv. Lika lite som jag gillar beskrivningen av mig själv som förtryckare. Det skulle ju göra mig till det jag mest av allt vill bekämpa.

Men det spelar samtidigt väldigt liten roll vad jag vill. Det spelar ingen roll alls om jag förtränger det faktum att jag har det så bra bla är en konsekvens av hundratals år av oskyldigas onda bråda död. Det är ändå sant.

Detsamma gäller sociala strukturer och förtryck. De finns. Det händer. Det är. Oavsett vad Jag känner, tycker eller vill.

Det är det feminismen innebär för mig. Att acceptera den verkligheten och att försöka göra något åt den. Förändra. Den bistra sanningen blir inte mer sann för att en uttalar den.

posterboy!

Inte långt efter att F! bildats så fick jag en dröm. Lite av en tonårsdröm på sina sätt. Drömmen att bli posterboy.

I början var ju Tiina med i gänget hon också och det gjorde att jag följde partiet ganska tätt inpå under den perioden. Sen var ju Gudrun där på ett hörn så det fanns inte mycket till alternativ – F! blev mitt favoritparti på stört. Två av mina främsta förebilder på en och samma gång gick ju inte att motstå.

Partiet hade inte funnits länge när jag började finurla på deras mediala profil och kommunikationsstrategi. Sånt gör jag jämt så det fanns ingenting extraordinärt med att jag gjorde det även med det gänget. Däremot så fanns det mycket som var intressant med hur de exponerade sig själva, både ur ett queerteoretiskt och feministiskt perspektiv som ur ett mer allmänt kommunikationsfokuserat sådant – jag jobbar ju med sånt.

Det de inte hade var en överrepresentation av män – förståerligt. Men de hade heller ingen inofficiell representant, vilket jag kan känna annars är väldigt vanligt. Lite låtsaskvotering brukar jag se var jag än går, både vad gäller politiska grupperingar som kommersiella företag, men de hade och har fortfarande inte ingen ens lite mansrepresenterande individ. Helt rätt, kan en tycka, och det gör jag också.

Från ett kommersiellt – eller ska jag säga marknadsföringsmässigt – perspektiv så hade det kanske däremot varit en bra idé?

Det var där min idé föddes – att Jag skulle vara posterboy åt F!(!) Fatta grymt! ”Vi har en med penis också” – liksom. ”Och han är rätt fräsch och representabel också” – så att jag funkar hos många.

Jag började föreställa mig själv på ett något pojkgruppsliknande sätt poserandes på stora posters vid cykelvägen. Naivt och egocentrerat.

Det om något borde ju göra mig mer tjenis med både Tiina och Gudrun. Åh, jag drömmer fortfarande.

(Nu har jag ju faktiskt bara jiddrat queerteori med den första och plåtat den andre så vi räknas nog inte som kompisar, ännu)

just ja, döda block

Hittade skitsnygga block när jag var och hade värsta shopping spree på Ordningochreda. Gissa vad? Deras konvolut var gjorda i skinn.

SKINN! Måste de använda döda djur för att lyckas göra block snygga?!

Jag gick därifrån med ett fult istället. Fast det var svart och omärkvädrigt. Fy fan alltså.

föräldrar och könsroller

Jag har tänkt en massa på mina föräldrar på sistone. En stor anledning är nog att jag träffar och pratar med dem mindre och mindre för varje år som går. Att vi bor i helt olika städer hjälper till på traven det också.

Nu blir inte det här någon mastig analys. Jag har bara funderat lite. Det är nämligen så att min mor och jag har en nära relation. Nära men på distans. Ungefär som en sån där nära vän som en bara träffar och pratar med sällan men som en ändå är väldigt nära och där avståndet och tidsbegreppet inte är riktigt relevant, åtm inte för relationen. Min far och jag har däremot inte mycket till relation alls. Och när jag funderat fram och tillbaka så är det inte så konstigt.

Han har två andra barn, mina halvsyskon, som båda bor i andra städer än min far de också.  Min mor har också två andra barn som även de är mina halvsyskon varav ett av dem bor i annat land tom. Relationerna mellan min min och hennes andra barn och min far och hans andra barn skiljer sig däremot åt väldigt väldigt mycket. Jag kan tom med säkerhet säga att min mor har, eller rättare sagt har haft, en närmare relation till min fars andra barn än far själv.

Jag har alltså fyra halvsyskon och min mor har haft en närmare relation till sina plastbarn än min far haft till sina egna.

Nästan lite klyschigt könsrollstereotypt, mao. Och det är utan tvekan därför inte jag heller har en särskilt nära relation till/med min far. Han har ju inte ansträngt sig. Nästan alls. Jag är dessutom övertygad om att jag aldrig heller ställt några faderliga krav på honom.

Jag får ganska ofta höra av min mor att jag var bortskämd med kärlek när jag var liten. Hon brukar nämna det faktum att jag propsade stenhårt på att hon skulle vara hemma när jag slutade skolan. Jag ville att min mamma, min förälder, min trygghett, skulle vara tillgänglig 24/7. Så. Hon lydde, så klart. Kom jag hem direkt efter skolan särskilt ofta? Nae. Jag ville bara att hon skulle vara där Om jag behövde henne.

Vadå skev relation? Vad ville jag av min far då kan tänkas? Äh, jag tänkte knappt på att han var där när han väl var det. Det är likadant nu, när han vantrivs ensam i en lägenhet mitt i stan (han är skogsmulle), det påverkar mig inte så mycket. Så klart jag bryr mig, men inte lika mycket som jag gjort om han faktiskt jobbat på att bygga en relation till/med mig. Jag känner knappt karln. Och om det är någon jag anser har ansvar över relationsbyggandet mellan föräldrar och barn och/eller vuxna och barn så är det den/de vuxna.

Det kan kanske låta kallt och hårddraget men jag överdriver inte ens i det här inlägget. Inte alls tom. Det är lite sorgligt att han är så ensam nu mera. Men det är hans eget görande.

åhå, könsstereotyper multi

En behöver inte vara ett geni för att förstå det ifrågasättande budskapet i den här filmen. Vilket jag tycker var både träffande och intressant eftersom den tar upp något som vi inte pratar om så ofta. Jätteskoj! Jag brukar fundera på hur jag lärde mig torka mig med handduken efter att jag duschat. Och varför jag gör likadant varenda gång. Men det är en helt annan fråga. Kolla på filmen nu.

linda ftw!

Jag letade verkligen. Jag fann icke. Sen påminde Linda mig om var det så klart finns filmer med män som får orgasm. Men de kan jag ju inte delge de som läser bloggen – eftersom de kostar att titta på. Dessutom känns det fortfarande tvivelaktigt för mig att någon säljer sex, i någon form. Det är en svår fråga, inte rätt inte fel, jag har helt enkelt inte kommit fram till något ännu.

Men! Lindas info fick mig att komma på vad det var jag missat. Det handlar bara om Hur en googlar! Jag kom på tricket och voila:

Sök efter ”beautiful agony” på Dailymotion så hittar du mer.

UPPDATERING:
Kul. Här lyckas en hitta exakt det en söker efter och så tar de bort det typ dagen efter! Ja, jag försökte iaf.

nostalgi ftw!

Kommer någon ihåg när en var liten och en var med mamma eller pappa på banken eller posten när hon skulle göra sina ärenden på stan (jag var oftast med mamma)? Jag tyckte att det var så spännande på banken. Det var stort och inrett på ett sätt som gjorde att det kändes viktigt och allvarligt. Det var massor med vuxna som betedde sig vuxet där och bäst av allt var att det på just vår bank fanns en jättestor fontän med vatten som rann ner för långa långa genomskinliga plaststavar från våning två ner till våning ett i trappuppgången och så kunde en stå och titta på det när vi väntade på vår tur. Nummerlappsystemet ftw!

Synnerligen häftigt var det att de hade särskilda pennor där med snöre och ett alldeles eget ställ! Till varje penna! Det var nästan som att pennorna var rojalistiska med egen tron och allt. De var liksom lite förmer än andra vanliga pennor och därför kändes det också mer spännande att rita med dem än med vanliga pennor.

Jag brukade rita på PG/BG-inbetalningsavierna.

På banken var de svarta men på posten var de gula. Så klart! Den här har vi köpt till vårat kontor. En rojalistisk penna.

bara ett ps

Jag har letat ihjäl mig efter foton, filmer, fan illustrationer på män som får orgasm men jag hittar inget! Wtf?!

Ingen som har någon på lut?

eh, vänta nu…

Det är väl ingen som missat den här artikeln i Expressen antar jag? Hoppas jag? Camilla Lindberg verkar ju… Helt knasig.

Emma var så snäll och påminde mig om artikeln och efter det känner jag mig tvungen att kommentera. Tack Emma.

Men jag har svårt att finna ord. Har tusentals människor valt in den här personen i riksdagen? Jag förstår verkligen inte. Hen säger mot sig själv totalt i citaten. Precis som Isabella och Elin tom. Det måste antingen vara epidemi eller ett tydligt tecken på var det är bristen på förståelse för idén om strukturer uppstår. Eller vänta, nä hen säger emot sig själv på ett värre sätt än Isabella och Elin tillsammans:

”Det är fullkomligt absurt att ett kön ska behandlas bättre än det andra”
I kontexten förstår en att hen kritiserar själva idén om att ett kön särbehandlas. Inte att det förekommer.
vs
”Jag tror faktiskt att vissa män är så pass förtryckta att de knappast själva vet om det”
Och här uppfinner hen samma idé på nytt, alldeles själv.

Om jag varit folkpartist hade jag bytt parti typ… Nu.