dubbeltrubbel

Det finns en aspekt av genuset, eller kanske könsrollen, man som är extra problematiskt från ett (mitt) feministiskt perspektiv.

Enligt en tolkning av den vanliga könsrollen man så finns det inget eller väldigt lite utrymme för feghet, självömkan, svaghet, underläge, maktlöshet, apati, osv. För att göra det lätt för en kan en säga/skriva – svag. En man ”får” inte vara svag.

Utifrån perspektivet att de med genuset och könsrollen man har ett maktöverläge i alla sociala situationer relativt de med genuset och könsrollen kvinna så kan en person med könsrollen man - tex jag – inte rättfärdiga att tycka synd om sig själv eller, sammanfattat, vara svag (enligt mig och ja det är en generalisering).

Sammantaget resulterar det i att en person med könsrollen man pga (bla) könsmaktstrukturer aldrig kan, får eller bör vara eller visa sig svag.

Det här är något som orsakar väldiga problem i mitt egna känsloliv. Jag tycker och känner självklart att absolutism aldrig är rätt väg att gå och synnerligen inte i det här fallet eftersom jag förespråkar öppnare och rakare känsloyttringar särskilt från oss med könsrollen man. En femininisering av könsrollen man är alltså något positivt men samtidigt rättfärdigar jag inte att en person med könsrollen man verkligen tycker synd om sig själv och är ledsen för att denna har just könsrollen man och/eller drabbas av konsekvenser av den könsrollen.

Här uppstår ytterligare en problematik – tycker jag synd om mig själv eftersom jag inte får tycka synd om mig själv? Är det verkligen ok?

PS. Till de som tycker eller känner att jag ”krånglar till det” i onödan; puckon.

vad är politik?

På ett möte idag där vi diskuterade en framtida reklamkampanj och vi kom in på något som sker oundvikligen på sådana sammankomster; värdeord.

Vi kom också in på det problematiskta med vissa värdeord är att de totalt tappat sin ursprungliga innebörd och jag kunde inte låta bli att droppa Blondinbellas krönika som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Jag använde hennes samtidskommentar som ett exempel på hur ordet och begreppet feminism förvanskats så totalt att det ses som orsak till sitt ursprungliga syfte – dvs att det av tex Isabella Löwengrip beskrivs som ett kvinnoförtryckande fenomen.

Då har det gått långt.

Men det finns massor av andra bra ord och begrepp som, oavsett politisk övertygelse, förändrats till det sämre alldeles i onödan;

• Solidaritet
  Ett begrepp som associerar till något förlegat som naiva radikaler sysslade med för ett halvt sekel sedan.
• Frihet
  Vi vet alla, nyliberal eller inte, att den vackra valfriheten tillsammans med Braveheart förpestat ordet för länge sedan.
• Demokrati
  När konstellationer som EU och FN (och protektiva konservativa partier i väst) använt begreppet i tjugo-trettio år för att beskriva den politik de(vi) står för finns det inte mycket kvar i det att hämta. Få vet ens vad det innebär. Eller att vi inte ens i närheten lever i en, per definition, ren demokrati här i Sverige.
• Kärlek
  Ja herregud. Behöver jag ens beskriva vad ordet har varit med om? Betyder det ens något? Har det någonsin haft en särskilt tydlig definition? Varför kan det vara så att så många är så rädda för att hitta en? (så, så, så!)

Och ja, feminism, tog jag upp tidigare. F! fick skit. Facken har fått och får fortfarande samma sorts skit. En konstig idé om att fackförbund är bakåtsträvande och maktkorrumperade. Så klart makt korrumperar, hos facken också. Men bakåtsträvande? Konservativ politik är bakåtsträvande – har man mer intelligens än en jordnöt torde man förstå det. Fackföreningspolitik är i Sverige radikal, dvs vänster, och därför en sorts motsats till borgerlig politik, dvs höger, som i sin tur ofta är konservativ. Någon som inte fattar? Borgerlig – konservativ. Radikal – framåtsträvande. Höger – tillbaka till stenåldern. Vänster – åt det andra hållet.

Ja, nu damp jag in på hårddragen politik och det var ju inte meningen men jag kunde inte låta bli.

Det är bara så självklart att jag inte förstår att en inte förstår.

bakom mina solglasögon

Det finns vissa plagg/accessoarer som jag har en sorts fetish för. Egentligen räknas det kanske inte som en fetish eftersom mina maniska tendenser kring dessa ting inte är rakt igenom sexuella men ändå.

Gissa om solbrillor är en?

Jag ÄLSKAR solglasögon. Mer än sneakers tom (basketball high top’s) – vilket de som varit i mitt hem (min hall) kan intyga är något jag tydligtvis prioriterar i livet. I första hand har jag föredragit vita solglasögon. Fråga mig inte varför. Det är säkert 80-talets fel på något märkligt sätt. Problemet är bara att de inte är accepterade som lika coola så jag har varit tvungen att vidga mina horisonter för att lättare kunna smälta in i miljöer om jag så vill – även beklädd solbrillor.

Jag införskaffar däremot inte solglasögon särskilt ofta, vilket kan ses som motsägande min förundran över de små liven, men det beror helt enkelt på att jag är kräsen. Det är sällan jag hittar några som verkligen platsar på min feja om jag säger så.

Mitt senaste kap är snart ett år gamla och oväntat nog har de guldfärgade bågar. Guld är borgerligt, brukar jag säga, men tydligen så finns det undantag. Eller så är de både borgerliga och snygga samtidigt (motsägelsefullt jag vet, fniss).

Nu är det ju sol ute så jag får använda dem utan att bli kallad söderpretto offentligt tom för söderpretton! Yay sol!

Nästa vecka ska jag ut och leta brillor igen. Känner att det är dags. Jag har ju inte ens tio stycken par! (de går sönder när andra sätter sig på dem har jag märkt så antalet håller sig relativt konstant, runt tio par, år efter årefter år…)

könsroller och en lap dance

Värsta märkliga grejen hände i fredags. Jag är övertygad om att det här inlägget kommer att läsas som skryt men det struntar jag i. Jag är mest av allt intresserad av könsrollerna i just den situation jag kommer att skriva om samt hur hetero- och till den manlig och kvinnlig sexualitet är formad av oss.

Det var ju nämligen ”fest” i fredags. Vilket låter otroligt styltat och tråkigt så jag omformulerar; jag var ute på lokal. En polare till mig var och hälsade på från annorstädes samtidigt som hon fyllde år och vi gick ut, helt enkelt. Eftersom det inte var jag som bestämde var vi gick så hamnade vi på ett ställe med mestadels 20-åringar, vilket för det mesta är tur eftersom jag är så kräsen och elitistisk när det gäller uteställen. Medelåldern på stället anser jag relevant i möjliga frågeställningar kring händelsen.

Hur som helst så hänger vi där typ hela resten av kvällen/natten. Runt tvåtiden – en timme innan stängning då de flesta på stället redan är relativt berusade – händer det något, för mig, oväntat. Jag sitter typ en meter från mitt sällskap på en barstol och mest njuter av att jag inte jobbar. Det är folk lite överallt, ljudnivån är som den brukar på uteställen och omständigheterna är normala.

Då kommer det plötsligt fram en kvinna och åmar sig kring mig på ett sätt som kan liknas en lapdance. Jag satt på en barstol och jag är 190 lång så det är svårt att verkligen kalla det en reguljär lap dance i stil med tex den som utförs i filmen Death Proof. Jag hade aldrig sett kvinnan förut. Hon sa heller ingenting till mig utan körde sin grej i kanske 30 sekunder innan hon tvärt slutade och gick därifrån.

Min reaktion var likt den jag skulle ha om det kom ett okänt föremål flygandes mot mig från ingenstanns med riktning – mitt huvud. Jag skyddade mig bokstavligt talat med armar och händer från denna makabra attack. Vilket i sig är märkligt nog.

Men det är inte över. Jag hinner knappt titta fram mellan fingrarna, vilket ändå tog 30 sekunder det också, innan hon dyker upp igen! Den här gången tycker mitt sällskap – som för tillfället endast består av kvinnor, tre stycken – också att det verkar vara en bra idé att åma sig och halvvägslapdansa mig tillsammans med den okända kvinnan. Den här gången är också mina ben med i min makabra fosterställningsreaktion, möjligtvis för att denna andra session höll i sig så mycket längre än den första.

Hon inte var riktigt nöjd med antingen sin egen prestation alternativt min reaktion första gången så denna gång gick hon längre och tryckte sina väl utvalda kroppsdelar än närmre och än hårdare mina väl utvalda kroppsdelar. Efter kanske 30 sekunder av den senare sessionen så börjar jag slappna av och vänja mig vid den ändå gemytliga behandlingen. Benen gav vika redan i början eftersom hon var duktig på att pressa dem mot… väl utvalda kroppsdelar och armarna föll inte långt senare. Nu, när varmt nästan svettigt ansikte höll sig på milimeters avstånd från hänfört och ett numera mer välvilligt ansikte, drog hon sig åter igen hastigt därifrån. De andra hade redan skingrat sig pga den okända kvinnans utsvängda och ordentliga föreställning.

Kvar satt jag på barstolen. Med armarna hängandes och hjärnan i relativt chocktillstånd.

Om det var meningen att jag skulle tolka hennes agerande på något särskilt sätt så är jag alldeles för dåligt skolad i de sociala regler som förklarar hur jag ska tolka. För jag är ärligt inte mer klok på varför det hände, eller hur det är meningen att jag ska reagera, nu än jag var då. Men märkligt, det var det.

PS. Hon gav mig aldrig sitt nummer.

L Word

Hur många är det som INTE är deprimerade just nu? Vi har ju precis blivit av med den sista TV-relaterade drogen som håller oss borta från den krassa verkligheten! Det finns liksom ingen TV-serie som håller ett lika tajt grepp om ens psyke som the L Word. Så nu måste vi tillbaka till verkligheten!

Katastrof!

Jag har (efter meget tjatande gentemot mig nära (åtm halv)homos som borde veta bättre än att inte titta på världens bästa TV-serie) fått förfrågningar kring vilken karaktär som är ens favorit, lite vem man gillar mest och vem man vill ligga med mest och lite sånt ytligt. Det roliga är att ALLA (läs A L L A) väljer Shane. AAA LLL LLL AAA. Hon är liksom den självklara favoriten. Vilket också innebär att ALLA även har en second favorite.

Och det är ju klart att jag också svarar SHANE med utropstecken och vilda gestikuleringar. Det roliga är att man skulle kunna tolka alltihop som ett sorts gruppsykologiskt fenomen. Men samtidigt så är det så få som följer den serien – vad jag själv erfarit då så klart, jag har ingen forskningsraport bakom mig – som är av skvallertypen, eller ens följa-en-massa-tv-serier-och-har-inget-socialt-liv-typen. Det är liksom en sån där serie som följs i smyg. Som gör att man tittar på TV även fast man kanske inte vill eller gör det annars. Så man pratar inte om det heller. Och ändå är Shane the shit. För alla. ALLA.

Fö så är Bette min andraval och det är lite stört för hennes karaktär är både väldigt lik mig till personligheten som väldigt passande vad gäller en falang i min utseendemässiga smak. Och det säger mycket om mig. Att jag faller för de som har liknande personlighet som jag (och/eller en sådan jag Vill ha) men samtidigt för de som ser ut som raka motsatsen till mig. Samtidigt som det bara är halva jag eftersom den andra stora falangen i mitt utseendemässiga smakspektra är superandrogynt. Fan vad jag är schizo ibland.

den döende groupien

Alla som fattar att rubriken är en referens till en skiva av Magnus Uggla får en puss på riktigt om en inställer sig.

Men poängen med rubriken är det som hände igår. Här knatar man trött som fan ut från ICA efter ytterligare en tio-timmarsdag på kontoret. Inte alls på topp och halvhaltandes pga en jäkla fotskada som suttit i i ett kvartal.

Gissa vem som kommer spatserandes på den breda trotoarkanten?

Jag brukar titta på människor jag passerar men är därför också ganska luttrad och ser därför också väldigt nonchalant ut. Gissar jag. Jag tittar, tittar bort, tänker – vääänta nu – och tittar tillbaka. Det är ju hon! Det är ju Katarina! Omg liksom. Jag borde ju bli helt freaky och spatta runt och sådär fråga efter autograf på brösten och typ stalka efter henne vart hon än går i en vecka. Minst.

Men, jag är ju – som vi redan konstaterat – en riktigt dålig groupie. Så, vad gör jag? Jo, jag gör som jag alltid gör de få gånger min blick faktiskt fastnar vid någon och inte nonchalant vandrar vidare – kisar skeptiskt och småler med ena mungipan (som faktiskt är ett sätt att flirta men det är bara intelligenta och självsäkra människor som fattar den har jag märkt).

Jag är en kass groupie. Senast jag såg ÖFA var ju i somras. Det kanske är dags att abdikera. Att överge groupie-rollen och bli bara vanliga Oscar. Känns vemodigt. Men det kanske leder till att jag faktiskt går och ser dem. Den här groupie-rollen ger mig ju bara prestationsångest.

Förlåt Katarina. Jag hoppas du hittar en bättre groupie en vacker dag.

nu är kvinnorna redo för makten?

Tidningen är Stockholm City. Publiceringsdatum är igår den 11 mars. Ettan består av ett stort foto av två unga kvinnor som studerar till civilekonomer. Rubriken, som är färgad rosa, är; ”NU ÄR KVINNORNA REDO FÖR MAKTEN”.

Jag kan förstå rubriksättningen. Den är inte särskilt moraliskt ifrågasättbar, den är bra. Färgvalet är möjligtvis diskuterbart. Men teasern är värre:

”Nu får killarna se upp! Kvinnorna kommer med vässade armbågar och skyhöga ambitioner redo för maktpositioner i arbetslivet. Men de tänker inte offra barn och familjeliv. Blivande civilekonomerna Lovisa Sunnerholm och Josefin Landgård vill göra karriär – men också ha en givande fritid och familj.”

Först; vad menar de med ”Nu får killarna se upp!”? Hur kan man skriva något så förminskande i samma stycke som man hanterar samma personers maktposition? Det är inte två personer de syftar till med ovan formuleringar – det är kvinnor som grupp (dvs runt fem miljoner människor i det här landet, blivande eller varande).

Det är uppseendeväckande att läsa en journalistisk text som är så motsägelsefull. Det är rent av hyckleri. En klapp på huvudet.

Resten av texten går att ifrågasätta den också (och kom ihåg att vi fortfarande bara är kvar på ettan – som bara är en lockare till en helsida inne i tidningen, på sidan fyra av alla ställen(vilket betyder att just det innehållet är prioriterat annat)).

”Men de tänker inte offra barn och familjeliv. Blivande civilekonomerna Lovisa Sunnerholm och Josefin Landgård vill göra karriär – men också ha en givande fritid och familj.”

Finns det på allvar något uppseendeväckande med det uttalandet? Nej. Finns det många som uttalat väljer att offra barn och familjeliv för karriären? Ja, män. Är det någon sorts norm? Ja, för män. Om så är fallet – vilka är det som har just det normativa beteendet? Män. Och på vilkas bekostnad? Kvinnors.

Åter igen, med ovanstående fastslaganden, finns det på allvar något uppseendeväckande med uttalandet? Fortfarande – nej – inte om man utgår från jämställda värderingar. Det är ju bara uppseendeväckande att kvinnor som grupp vill samma sak som män som grupp om man anser det självklart att de inte har och inte ska ha samma förutsättningar och villkor. Vilket vi kan komma överens om att de inte har. Men, är det seriöst någon som blir förvånad över att även dessa två individer inte vill bli utnyttjade av deras framtida arbetsgivare?

Jag orkar inte ens textanalysera sönder hela artikeln, eller ens den lite mindre artikeln på samma uppslag. Hela sidan är så politiskt vriden att jag mår illa. Man kan få intrycket att vi inte har fackliga organisationer i det här landet när man läser om dessa kvinnors krav på arbetsgivaren. Vi har lagar mot diskriminering men artikelns vinkling lägger fram det som att arbetsgivare måste övertygas att föja lagen. Som att lagar är någon sorts riktlinjer och inte straffbelagda krav.

Om man inte fattar det sjuka med att formulera sig som skribenten gjort så måste man titta specifikt på syftning och ordval. Ett exempelcitat; för intervupersonerna ”[...] är en egen karriär självklart. Men även en tillfredställande fritid.”

Finns det någon människa som inte vill ha en tillfredställande fritid? Varför är det så självklart att denna tillfredställande fritiden innebär barn och familj när artiklarna handlar om kvinnor? Har män inte en tillfredställande fritid även om män bevisligen inte spenderar den med familj och barn i samma omfattning som kvinnor? Är det verkligen en uppoffring män gör när de väljer att göra något helt annat på sin fritid? Eller är det kanske tvärt om?

Jag kan argumentera för dessa påståenden och frågeställningar genom att lyfta ett annat citat från artikeln; ”Att könen värderar familjelivet olika framgår av att kvinnor sätter rätten till betald föräldraledighet högt när de väljer arbetsgivare medan det är oviktigt för de unga männen.”

Kan kvinnors val i det fallet bero på att de vet om att deras män inte kommer att bry sig om sina barn och sin familj särskilt mycket i jämförelse? Kan männens val i det fallet bero på att de helt enkelt inte bryr sig lika mycket om sin familj och sina barn i jämförelse?

Är inte DET uppseendeväckande om något? Herregud.

Isabella Blondinbella Löwengrip

Det är utan tvekan sanning att någon som har mediautrymme har makt och därför också Isabella Löwengrip nu när hon får skriva krönikor i Expressen. Det hon skriver denna gång är uppfriskande eftersom hon manar kvinnor som grupp till gemensam kamp för jämställdheten. Däremot skriver hon två saker som förstör hela hennes text eftersom de helt enkelt inte går ihop. Moment 22. Vilket faktiskt kan göra mer skada än nytta. Och jag bara måste kommentera;

”Feminismen i dag lär unga tjejer att män får högre lön, att kvinnan ska stanna hemma med sjukt barn, att killar är bråkiga och stökiga i klassrummet och tjejer är tysta och söta. Att unga uppfattar vårt samhälle så här är för att någon har sagt åt oss att det är så här det går till, och det ansvaret bär feminismen, enligt mig.”

För det första så är generaliseringen ”feminismen” helt felaktig. Att generalisera kring ”feminister” anser jag själv är korkat men det hon skriver är bara rakt felaktigt – ten blir syftningslös. Problemet är också att hela stycket är ologiskt. Isabellas syftning blir att feminismen är upphovsmakaren till det könsrelaterade beteende hon beskriver. Eftersom feminismen som hanterar de fenomen hon tar upp (feminism öht) inte funnits särskilt länge skulle det innebära att de inte existerade innan feminismen – dvs 1900-tal och bakåt i några tusen år. Så är det inte.

”Men eftersom feminismen tydligt visar att kvinnan är underordnad försöker kvinnor att ställa sig in hos männen i stället för andra kvinnor. Utan att vara medvetna om det så medverkar vi kvinnor till att underordna vår ställning i samhället, genom att vi inte hjälper varandra till framgång. Det här är ett arv från det patriarkala samhället vi tidigare levt i och så länge vi inte är medvetna om det hela så kommer det att fortsätta och kvinnor kommer vara den grupp som tjänar sämst på arbetsmarknaden.”

I kombination med tidigare ovanstående citat (som är taget ur sin kontext i samma ordning) blir detta stycke helt obegripligt. Hon fortsätter att skylla könsordningen på feminismen(!). Men här gör hon samtidigt en riktig vurpa och det är den som är huvudanledningen till att jag skriver det här. Jag syftar till meningen ”Det här är ett arv från det patriarkala samhället vi tidigare levt i”. Hon medger alltså att vi har ett ”arv” från en patriarkal ordning samtidigt som hon lägger skulden till kvinnors känsla av underordning på feminismen?

Sammantaget skriver alltså Isabella att kvinnoförtrycket, som inte finns längre, är en konsekvens av ett patriarkat men kvinnors numera upplevda förtryck är illusionärt och endast en konsekvens av den nutida feminismen.

Ledsen Isabella men det är helt enkelt så dumt att din annars välbehövliga krönikebidrag till debatten faller pladask. Och det är jävligt synd.

Hanna skriver så klart om denna krönika också men med fokus på illusionen om kvinnors avund (vilket eg är ytterligare ett sätt Isabella trampar i klaveret, hon Gör ju det hon Beskriver).

patriarkatet är lögn och illusion

Det finns inga könsroller som leder till ett västerländskt apartheid;

Grupperingen de-som-har-penis tjänar mest pengar eftersom de förtjänar det. Grupperingen de-med-vagina tjänar mindre pengar än de-med-penis för att de värderar andra saker högre. Grupperingen de-med-vagina blir våldtagna hela tiden av en väldigt stor del av de-med-penis för att penetration liksom funegrar åt det hållet. De-med-penis våldför sig fysiskt på de-med-vagina för att de-med-penis helt enkelt har en större möjlighet till explosiv muskelmassa. De-med-vagina går omkring och är rädda hela tiden för att de är känsligare och generellt fysiskt svagare än de-med-penis. De-med-penis innehar oftare maktpositioner i samhället eftersom de värderar makt högre än de-med-vagina och för att de-med-vagina ju är räddare, svagare, osv. De-med-penis behandlar inte de-med-vagina annorlunda ändra andra-med-penis för att de vill ha sex med de-med-vagina. Detsamma gäller det motsatta förhållandet mellan de-med-penis och de-med-vagina. De-med-vagina föredrar en yrkesverksamhet som i huvudsak innefattar sexuellt umgänge med okända personer-med-penis utan faktisk betalning, gärna på en annan kontinent och/eller med personer-med-penis av en annan kulturell uppfostran. De-med-penis gillar att visa sig starka gentemot andra eftersom de är så starka.

Samma sak gäller fenomen som kallas konservativa ur ett politiskt perspektiv;

Giftermål är en fin ceremoni mellan två människor som är till för att hedra kärleken mellan dessa två individer och är inte relaterad till makt, ägandebegär och kontroll åt de-med-penis för att de ska kunna idka det som listades ovan kring de icke existerande könsrollerna. Tvåsamhet är något naturligt och en genetisk artfråga där människosläktet överlevt pga den monogami som följer tvåsamheten och människors förmåga att konstant bryta denna tvåsamhet beror på det moderna samhället som förvirrar det mänskliga psyket till ett irrationellt beteende. Kärleken är förbehållen de som känner denna mellan två människor som har olika saker mellan benen, alla andra känslotillstånd är en konsekvens av förvirringen som beskrevs i meningen innan.Kärlek är, till skillnad från alla andra känslotillstånd, något odefinierbart och mysticistiskt i likhet med teologiska påståenden om gud. Monogami är en självklar konsekvens av kärlek och därför också mysticistiskt odefinerbar eller ifrågasättbar. Viljan att skaffa barn och att värdera detta barn högre än sig själv är förbehållet en person-med-vagina i en tvåsam relation till en person-med-penis, vilket är en genetisk konsekvens för artens överlevnad. Människors sexuella begär som innefattar mer än monoton penetrering med penis av vagina existerar inte – det är en hörsägen.

Gud älskar alla, var och en väljer sitt eget öde och jorden är platt.

Eller vänta, var det tvärt om?

könsroller i vardagen

Här om dagen när jag var på ett jobbmöte så inträffade en ganska typisk sak som säger något om de könsroller vi lever med i, bla, Sverige.

Vi var tre personer som stod och tittade på lite material till ett särskilt projekt och diskuterade hur vi skulle gå vidare med projektet. Två kreatörer och en projektledare – jag var längst ner i hierarkin, både titelmässigt om man utgår från status som arbetsmässigt dvs den som sitter längst ner i produktionskedjan. Jag är också yngst. Däremot var jag längst, stod i mitten och har breda axlar.

Medans vi står och pratar kommer det in ett bud i lokalen som av händelse går fram till oss för att få info om vad som ska budas. Budet har penis.

Eftersom budet inte vet vem han ska lämna till eller var det ska levereras så kommer han med initiativ och frågandes gentemot oss. Men. Den han tittar på och pratar med är – mig. Eftersom jag var den enda som inte jobbar i lokalen vi var i och är längst ner i statuskedjan så var jag den sista budet borde vända sig till. Det visste ju däremot inte budet. Frågan är då varför budet faktiskt vände sig till mig.

Det går att argumentera så att han vände sig till mig pga att jag är just lång, bredaxlad, alltid står rakryggad och har lite av en jag-bestämmer-här-utstrålning från och till samt att jag var den enda som i just den situationen hade kroppen direkt vänd mot honom.

Men varför har jag den utstrålningen och varför någon vänder sig mot en person som verkar bestämma enligt nuvarande kriterier för hur någon som har makt ser ut? Kan det bero på könsroller?

Budet visste inte vem han skulle fråga – varför vände han sig inte gentemot alla samtidigt?
Och varför var det bara jag som uppmärksammade att det var mig han riktade sig till samtidigt som jag var den enda som inte gav honom någon respons?