bitterfitta

Var på premiären av pjäsen igår. Läste boken för ett halvår sen. Det var ungefär samma upplevelse, fast annorlunda.

För den som är oinsatt så handlar hela historien typ om en 30-årig kulturarbetare som varit gift i sju år, får barn med sin kulturarbetande man och märker att deras jämställda relation hamnar i obalans. Hon är bitter. Bitter över att det hänt så lite sedan 70-talets feministiska revolution, bitter över att inte kunna vara jämställd sin partner, bitter över att spela så mycket kvinna, bitter över en jävla massa saker. Mest av allt; bitter över orättvisan.

Det roliga är att jag faktiskt kunde identifiera mig med huvudkaraktären. Olika kön, olika genus, olika liv, olika allt. Men jag är så jävla bitter jag också från och till. Även om jag troligtvis inte kan komma i närheten av att förstå den bitterhet karaktären känner. Vi är ju trots allt alldeles för olika. Jag är ju trots allt man. Det är som att jämföra min bitterhet med någon som bor i tredje världen och ser sina barn svältas bitterhet. Allt är relativt.

Det kändes trots allt skönt att det finns en kultur som tar upp de här frågorna och är extremt politisk. Ibland känns det ju som att inget händer, att ingen bryr sig. Att allt bara går åt helvete.

Men det går ju framåt. Faktiskt. Lite.
Men nöjd, det är jag inte. Inte jag heller.

jag älskar dig

Mitt i all min självkritik och egenskapade missär (världen innehåller ju fortfarande orättvisa, svält och krig) så kom jag på en sak; jag och mina närmaste säger rakt ut ”jag älskar dig” till varandra (inte alla men många). Det är ju en helt sjukt bra grej! Fan vad fint det är.

Jag har bara inte tänkt på det tidigare.

Men det jag självklart direkt också börjar fundera på är hurvida detta är ett beteende som är utspritt i våra kyliga men västerländska delar av planeten? Så klart det finns fler som också gör så men är det många? Snubbgänget som käkar kebabpizza och dricker öl framför varenda AIK-match? Pingstvännerna som har gruppaktiviteter med förbön efter söndagsmässan? Medlemmarna i Entombed före en spelning?

Och gör verkligen amerikaner det mer än alla andra? Hollywoodfilmer ger lätt det intrycket…

Det ska jag börja fråga folk from nu när jag är på fest.

verklighetsförankring och självdistans

Ja, frågan är vad de begreppen verkligen innebär. De senaste veckorna har jag fått höra sådana otroliga, ja komplimanger, att jag för det första inte vågar citera dem här och för det andra att jag blir osäker på min egen verklighetsförankring.

Till vardags brukar jag slänga runt de begreppen hej-vilt både när jag ifrågasätter andra, vilket jag gör ofta, som när jag pratar allmänt om allmänna saker. Dess betydelser har jag känt mig säker på att jag greppat länge och jag tvivlar inte nu heller. Det är bara det att de börjar bli lite som ordet objektiv – dvs helt betydelselöst eftersom objektivitet är något ouppnåerligt.

Rent allmänt så brukar jag resonera så att ens egen självbild alltid är mer felaktig än någon och alla andras bild av en själv. Man är helt enkelt för subjektiv i alla sina perspektiv och åsikter vad gäller en själv för att den mentala självbild man skapat ska ha någonting med verkligheten att göra. Verkligheten definieras ju också utefter hur majoriteten uppfattar den varför ens egen röst väger väldigt lätt i jämförelse med allmänhetens.

Jag får däremot ofta intrycket att min egen självbild stämmer bättre överens med alla andras uppfattning om mig än andras självbild stämmer överens med den allmänna uppfattningen (gick den meningen att läsa?). De gånger jag upptäcker att min självbild är skev så är det ofta så att min egen bild är undervärderad, alltså att andra har en mer positiv uppfattning kring tex min förmåga till något. Tyvärr så är det få som påpekar ens brister, iaf för mig, så jag får alldeles för lite input kring dem.

Och det är väl det som är det svåra med själdistans – att inte tro för bra om sig själv utan belagda anledningar. När man inte får höra att man är tex egoistisk, dominant, sexistisk, ful, har dålig andedräkt så kan det vara svårt att lista ut det själv. Detsamma gäller ju positiva egenskaper. Jag blir alltid frustrerad när jag inser att en person har enorm kapacitet men förtrycker den självmant pga dålig verklighetsförankring – dvs när personen i fråga tror så pass mycket sämre om sig själv än vad dess omgivning gör så att dessa negativa syncinklar projiceras på omgivningens. Men också när någon med uppenbar brist på förmåga tror sig själv oövervinlig (ett fenomen som oftare kan finnas hos män än hos kvinnor och vice versa).

Men till inläggets början. Ok att jag är snäll men dryg. Ok att jag lägger ner mycket tid och känsla på mina nära. Men. Nä, jag kan bara inte greppa att jag är så gott som sänd från ovan. Och det kan nog inte ni heller. Vart ribban ska ligga för att perspektivet ska vara verklighetsförankrat har jag däremot ingen aning om längre.

Im lost.

söderpretto

Titta titta jag är ett söderpretto. Det bästa är att det är rekvisita – företaget betalar.

Om någon undrar så har jag väldigt mycket jobb för tillfället. Väldigt mycket jobb. Då är det roligt att köpa solbrillor och spela Mafia Wars på shitface emellanåt. All work no play makes Oscar a sad boy.

En vacker dag tar jag ett självporträtt i färg också.

moralpanik och liberalregeringen visar sitt ansikte

Jag är chockad. Det är moralpanik pga att någon valt att göra abort utifrån kunskapen om barnets/fostrets kön. Ska man tro okritiserad info från medierna så åker folk även från våra grannländer och nyttjar våra mindre stränga regler kring orsak och tid.

Och så spottar Göran Hägglund ur sig det mest korkade jag hört av den här regeringen. Han vill diskutera hurvida information ska begränsas befolkningen eller inte – dvs om uppgift om barns kön ska lämnas till föräldrarna innan vecka 18. Begränsa information? Vad säger alla liberaler nu då? Ok, att tex videobevakning på alla offentliga platser tydligen inte räknas som frihetsinskränkning i nyliberalismens bok har jag förstått men här då? Informationsbegränsning – jag börjar tänka på Kina, Nordkorea, Nazityskland – vad tänker ni på? Vänta, var det inte ungefär samma korkade idé som André Assarsson hade när han i frihetens namn förklarade att censur är fel men Marxism ska vi inte undervisa på några högskolor i landet eftersom den politiska teorierna inte fungerar.

Alla hetsar upp sig kring abortfrågan. Förlåt men all denna upphetsning gör bara att mina fördomar om att vanliga människor, normer och folk i allmänhet är så jävla blåsta att jag mår illa.

Har någon stannat upp och frågat sig; varför gör dessa individer dessa val? – dvs; Varför åker någon från ett annat land och gör en abort pga något så trivialt(?) som kön?

Eller om ni är för korkade och inte ens tänkt på vad det faktiskt handlar om; varför tycker du öht en massa om vilka val särskilda individer gör utan att ha den blekaste aning om dessa individers grunder till sina val?

Fy fan vad det här luktar kristen moralism. Jag anser inte själv att kön är något man ska utgå från öht – jag är queerteoretiker ffs – men det ger mig inte rätten att vara så korkad att jag inskränker människors informationsrättigheter. Informationscensur leder till sämre demokrati och utan den är vi knullade – på ett dåligt sätt. Om man nu tänker fel när man gör abort pga fostrets kön kanske MER information skulle göra att man förstår synvinkeln som säger att det är just fel?

När en journalist gör sitt jobb och gör research kommer det efter några dagar av debatt fram att det är en Ja till livet-relaterad professor som slängt ur sig att det är en massa kvinnor som tar tåget från Norge hit för att göra abort pga fostrets kön och att journalisten inte hittar något belägg för de uppgifterna.

Allt var ett kristet jippo, mao, och ni gick på det. Grattis.

det enda hindret är en själv

Min största issue är att jag får prestationsångest när jag gör något jag verkligen vill göra. Problemet är att jag inte nöjer mig med bra eller ok när jag gör något jag vill göra. Det ska vara perfekt!

Detta gäller i huvudsak fotografi och genusvetenskap/queerteori.

Här har vi ett exempel. Modellen rörde på sig för mycket. Skuggan under hakan var svår att bli av med. Borde lagt en stor bouncer underifrån… Men annars blev ljuset väl ok.

PS. Jag avskyr att vara sjuk. Det går ju inte ens att jobba stillasittandes då.

lite wild och crazy

Någon gång när jag var väldigt ungt vuxen fick jag höra av en några år äldre bekant utan penis att män ska ha svarta strumpor. Personen i fråga hade inte någon förklaring till varför utan prackade helt enkelt på mig en norm. En norm om att män ska vara stiliga, vad det nu betyder.

Det var inte mycket att göra. Med raska steg begav jag mig till stadens torg och införskaffade svarta strumpor. Man kan ju inte vara motsträvig jämt. (eller?)

Halvvägs från då till nu fick jag även reda på att riktiga män inte ska ha bomullsstrumpor. Det sa den där personen utan penis ingenting om! Eftersom bomull faktiskt är mitt favoritmaterial och jag hade en fyrtio svarta bomullsstrumpor på lager så kände jag inte att jag behövde följa reglerna den gången. Jag menar, de var ju åtminstone svarta, det borde duga? Yes? No?

Åren går och jag har kvar mina nu mera grå bomullsstrumpor. Däremot börjar de sina i antal – hur skulle jag göra nu? Jag har ju lärt mig att jag, som har penis och är mer än tonåring, inte ska ha bomullsstrumpor. Så jag kan ju inte köpa nya likadana.

Det hinner gå ett år och tvättdagarna haglar allt tätare – endast på grund av de där jäkla bomullsstrumporna. Men. Med hjälp av en nära vän till mig, ett teaterflum, kommer jag på den briljanta idén – strumpor kanske kan vara lika knasiga som ett par storlek-46-addidas-sneakers modell 80’s-retro?

Två veckor senare – när jag är färdig med den mentala förberedelsen – knatar jag iväg till Grandpa (två kvarter hemifrån) och tjackar sex par kulörta jäkla grejer som är halvsyntet! Kolla vad knasiga de är!

Två par var randiga och fick inte vara med!

Jag hade liksom inte ens tänkt tanken att man kan ha andra strumpor än exakt likadana helsvarta sådana som aldrig bli omaka och är bekväma att tvätthantera.

PS. För den som blir förvirrad så bor jag inte ett stenkast från Carmen. Jag har kontoret där.

naket är lika med kvinnligt

Är det någon som läser det här som är inne på det där med nakenfotografering eller fetish-fotografering? Som fotograf eller som betraktare eller kanske modell?

Nakenhet har alltid fascinerat mig. Mest eftersom det är så förbjudet och hemligt i vår värld. Men också som fotograf eftersom hud kan ha så många olika nyanser eller toner. Människor är alltid det svåraste att fotografera och också det mest intressanta motivet. Att nakenhet gör hela grejen ännu mer intressant är inte så svårt att lista ut och därför är det kanske inte heller så konstigt att det greppet nyttjas så otroligt.

Men just nakenfotografering som inte är till för tabloider och populärmagasin är lite speciell för tillfället. Att fetishplåtning är speciell är kanske inte så kontigt – det är ju hela poängen – men att vanlig professionell nakenfotografering innefattar samma fenomen är desto mer intressant.

Det speciella som jag uppmärksammat den senaste tiden är bristen på kroppsbehåring. Nu kanske du tänker att det inte är något nytt med hårlöshet på nakna människor (läs kvinnor) men att verkligen allt hår på hela motivets kropp, oavsett motivets ålder, är borttaget är faktiskt ett relativt nytt fenomen. Åtminstone på semi-promarknaden.

Frågan som dyker upp i mitt huvud är; qué?

Till och med amatörforum för diverse nakenfoto som tex Deviantart innehåller så gott som uteslutande nakna kvinnor – utan könshår. Att det till 99% endast är nakna människor utan penis som exponeras behöver jag egentligen inte ens ta upp. Håret under armarna såg vi försvinna för decennier sedan och det på benen inte långt därefter. Könshåret har tack och lov fått stanna kvar ett tag. Tills nu.

Och det jag inte förstår är varför? Om man vill illustrera någon juvenilt så kan jag förstå idén. Men i många av fotona jag sett så är det verkligen inte syftet med den övriga settingen. Tom när det är tydligt att det är motsatsen till ungdomlighet som illustreras så är det där – frånvaron av könshår. Mycket märkligt.

Vad gäller könshår så brukar jag säga att det alltid är lagom bara jag hittar där nere. Less is Not more.

Min association

Den enda gång för mig då alla hjärtans dag sammanfallit med en tillsammansrelation så sög min flickvän av sitt ex inne på sitt internatrum på en folkhögskola mycket långt här ifrån.

Samma dag fick jag ett videoband på posten där hon spelat in sig själv strippandes framför kameran. Det kan låta vulgärt men från henne och i vår relation var det en fin och gullig gest mer än något snuskigt och desperat.

Ironiskt, kan tyckas, att dessa två känslomässiga och sexuella handlingar fick rymmas under ett och samma alla hjärtans dygn.

Mina associationer till högtiden är dock förevigt färgade i en mörk ton av brunt. Negativt brunt.

dagen

Frågan är om det är fler idag som känner sig omtyckta och älskade än de som känner sig ensamna och övergivna?

Idag är en sån skön dag för mig. Jag försov mig rejält idag. Iofs hade jag ingenting viktigt att gå upp till så det kanske inte är så konstigt att min hjärna prioriterade vila. Den brukar inte få så mycket sånt annars nämligen. Vi på kontoret bestämde också att vi skulle vara lediga idag, helt lediga. Det kanske låter ordinärt för dig men det är det inte för mig. Jag är sällan ledig en hel dag. Någonsin. Och det är ingen som ringer en sån här dag. Det är lite som julafton. Ingen som tjatar. Ingen stress.

Men, jag tänker gå och jobba lite ikväll ändå. Bara för att jag vill, liksom.

Det finns några saker som jag är stolt över mig själv för. En av de sakerna är att jag väldigt sällan känner mig ensam, nu mera. För sisådär femton år sedan kände jag mig konstant ensam.

Så jag skulle vilja, liksom, ge en kram till alla som behöver en och säga till alla som känner sig ensamna att jag tycker om dem.