perspektiv

Faktum är att jag och min mor diskuterar saker väldigt ofta. Vi pratar inte med varandra särskilt ofta längre men när vi väl ses så hamnar vi konstant i dialoger kring jäkligt problematiska ämnen. Teologi, altruism, segregering, ekonomipolitik, könsseparatism, imperialism och meningen med livet. Tex.

Men ibland blir diskussionerna hetsiga och från och till så blir ju någon av oss ledsna. Hon frågade mig en gång när vi pratade i telefon om jag var rasist. Jag visste inte vad jag skulle svara mer än; ”va?”. Jag hade tydligen varit för trött, som vanligt – och haft en jargong som jag brukar ha när jag är trött – när vi sågs sist. Vi pratade då om hennes nuvarande och tidigare elever som alla är flyktingar och nyligen invandrade till Sverige och jag antar att jag använt ord och begrepp som inte riktigt är PK – det var ju min mamma jag pratade med. Poängen är väl att jag inte ens var medeten om att jag möjligen lät nedvärderande när jag pratade om problemen kring integration, segregation och könsförtryck. Jag blev chockad över att tom min mor kunde uppfatta min nedlåtande ton gentemot mäns förtryck av kvinnor som rasistiska utlåtanden.

Men jag älskar ju henne ändå. Och hon älskar mig. Och om hon av någon anledning skulle läsa min blogg och bli upprörd över något jag skrivit om henne så skulle jag bli mer förvånad, och negativt överraskad, än om Eifeltornet dök upp utanför min dörr en vacker dag.

Och poängen med hela det här inlägget är att intrång på en individs integritet, särskilt vad gäller yttrandefrihet, är något av det värsta jag vet. Min mor ska ge fan i vad jag skriver på min blogg och det ska alla andra också. Klarar man inte negativ kritik kan man vara tyst och göra om, göra rätt – inte kräva vedergällning. Argumentera bort den du.

mitt (nuvarande) favoritcitat

- She’s highly emotional that one.
- All the good one’s are.

groupien bättrar sig

Eller är det sämrar sig? Vi lämnar den frågan till betraktarens ögon. En punkt jag glömt på min bra(dålig)-groupielista är ju att göra fotomontage! Hemska fula dåliga fotomontage i Photoshop!

Fast jag har lite issues med att göra saker dåligt i PS så jag kunde inte hålla mig från att dra lite i färgbalansen och nivåerna och skärpan, oskärpan, retuscha bort katten, osv. Jag slog mig själv på fingrarna när jag kommit halvvägs med att retuschera igen hennes öga för att det skulle se mer gemytligt ut.

Eller vad säger jag, ehm, jag menar, så skulle jag gjort om jag nu retuscherat en bild men, eh, det har jag ju inte gjort. Den här bilden är autentisk. Ju. Eh.

Vi ska gifta oss i april.

Men för att komma tillbaka till jorden lite så tror jag att det här är ribban för mig. Det blir liksom läskigt på riktigt redan nu. Efter tre ironiska blogginlägg. Jag menar, hon är ju skitgrym, men var går gränsen för en låtsasstalker och en riktig?

Jag vill ju inte göra en 1000 apor.

PS. Fan, jag ser verkligen ut som att jag ska pussa på någon som jag verkligen känner passion för. Nu är det här läskigt.

vissa fastnar

Det är sommar 2004. Av outgrundliga anledningar befinner jag mig i en stad jag lärt mig avsky under min uppväxt.  Vad ska en säga, vänner är vänner. Just denna kväll gjorde jag lika lite som en bara kunde göra när en fortfarande levde på studiemedel och inte hunnit bli arbetsnarkoman ännu. Kvällen involverade TV-spel. Eller, för att vara exakt, så bestod hela dagar och kvällar och nätter av att skjuta aliens och rädda universum.

Klockan var snart nästa dag och det var fortfarande mitt i veckan men vad spelade det för roll. Min vän H och jag gick och drog på en gammal rostig cykel i centrum på väg mot en förmodad sovplats och vi njöt faktiskt av att vara ungdomligt fria, att luften var så varm och att de människor vi ansåg oss hata inte var där. På en ödslig bakgata till stora torget, som även det var folktomt som omväxling, kom det märkligt nog en människa gående. Hon såg inte ut som en liten-stad-jag-vill-se-ut-som-alla-andra-person och verkade positivt överraskad av att det fanns stadsinvånare utomhus.

När jag och min vän tittat på varandra med samma positiva överraskning i några sekunder så kom hon fram och frågade om det fanns någonstans att sova i den här ”staden” som inte kostar hotell. Vi började mumla om ett vandrarhem men blev snabbt avbrutna med att det tydilgen var stängt den här tiden på dygnet. Vi fortsatte mumla eftersom vi borde veta något liknande – har en varit på fest i varenda kvarter staden har att erbjuda så torde en känna till billiga sovplatser.

Men det gjorde vi inte. Alls. Med ett undantag. H, som är lite mer av en hippie än jag själv kom på den briljanta idén att hon kunde sova ”hemma hos honom”. Jag som har rosa glasögon på mig så gott som konstant grinade lite illa eftersom bara tanken på att en ensam ung kvinna i en främmande stad ska sova hemma hos två okända unga män som hon nyss mött känns klyshigt läskig. Hon såg också tveksam ut. Men när han faktiskt lagt fram att det var hans föräldrars lägenhet som har flera sovrum och som ligger i en relativt proper del av stan och att hon kunde ta dubbelsängen med lås på dörren så blev både min och hennes respons mildare.

Att det inte fanns särskilt många fler alternativ gjorde saken ganska biff.

Vi ringlade vidare över stadens centrum och pratade ganska mycket om att det inte var en själ ute. Hon berättade att hon var och överraskningshälsade på ett ex till henne men att han inte svarat i telefonen när hon kommit fram runt tio-snåret på kvällen. Impulsivt tänkte jag, imponerande tänkte jag också.

Väl hemma i lägenheten som jag turligt nog också fick sovplats i var det bara jag som ville dricka importerad burköl. Vi pratade om allt möjligt och lekte till slut en konstig lek som jag inte ens då förstod mig på. Men stämningen var fin. Trevlig. Det kändes juste att träffa en människa som verkligen var vettig och fascinerande, samtidigt, i den annars fördömda staden. Men när hon började prata om sin skivdeal med Warner så blev det kanske lite dålig stämning. Som vanligt så ifrågasätter jag allt och alla, jämt. Det är inga konstigheter. Men jag tog i för mycket just denna gång. Det var inte så troligt, från mitt perspektiv, att en vilsen jäkel från Sthlm hade lyckats fixa skivkontrakt med ett storbolag som Warner och lyckats få dealen att spela in och producera allting själv. Helt själv. Hon hade till och med fått en egen studio. Hemma, om jag inte missminner mig. Vad är oddsen?

Har en talang så spelar inte odds längre lika stor roll. Antar jag.

Här om dagen satt hon på SR vid Gärdet och berättade för alla P3-lyssnare om hur det är att bo utanför Skellefteå och det var roligt att höra att hon pratar lika flummigt fortfarande, om sig själv och det hon gör. Det är synd bara att hon inte svarade när jag faktiskt hörde av mig till det nummer hon gav mig när vi sågs. För hon är en sån där som fastnar, som fastnade, både för sin personlighet som för sitt namn; Laleh.

do it yourself

Om en inte räknar med ett enda undantag någon gång mellan nu och millenieskiftet så var det 90-tal senast jag var hos en frisör och klippte mig. Vilket innebär En gång på ett decennium. Saker låter alltid så häftiga om en använder ordet decennium i samma mening.

En kan ju få uppfattningen att jag ser förjävlig ut i håret. Att det är långt, buskigt och att topparna är kluvna femtio gånger om.

Men så är det ju inte riktigt. Så klart. Jag menar, jag är ju fåfäng av mig. Min identitet ligger i min lugg!

Det är nämligen så att jag klippt mig själv. Varenda gång. Nu på senare år har jag även tagit hjälp av en av mina närmsta vänner vid tillfällen eftersom det är lite krångligt att få till håret i nacken. Jag vet egentligen inte varför jag envisats med att klippa mig själv år ut och år in men jag antar att det beror på kontrollen. Det är ju mitt hår vi snackar om! Lämna det åt något pretto som nyss fyllt tjugo och vill vara lite sådär häftigt kreativ? Aldrig. (nejdå, jag har inte alls fördomar och föreställningar om olika grupperingar)

Jag kanske ser förjävlig ut i håret ändå. Kanske just på grund av min egenfrisering. Men Jag tycker iaf att det ser ut precis som att Jag vill att det ska göra. Så wtf.

Det är ju inte så svårt heller, egentligen. En lär sig grundreglerna ganska snabbt och särskilt hur sin egen hårväxt fungerar. De har ju en förmåga att fungera olika de där små stråna. Det viktigaste jag lärt mig är att använda en uttunningsax på rätt sätt. Den biffen är fan inte kaka, om en säger så. Och idén om kluvna hårtoppar är ju så gott som BS rakt igenom. Anledningen till att ett hår ser slitet ut och att det behövs toppas har ju väldigt lite med kluvna hårtoppar att göra – om en ens har några alls. Hår går av. Hår växer olika fort. Hår blir skadat och använder en hårborste så skadas det väldigt lätt just där det är som äldst – i topparna. Duh.

Att en har väldigt kort hår underlättar ju också när en ska klippa sig själv. Så klart. Men jag avundas de som faktiskt kan ha långt hår. Det är väl det en av enda fenomen jag kan säga faktiskt är genetiskt och könsbundet manligt – hårtunnhet och växande högt hårfäste.

PS. Jag hade lagt upp en bild om det bara inte vore så att jag har en bad hair day. Inget fungerar på en bad hair day. Inget!

varför gråter inte män

Den här kvällen har jag gråtit mer än jag gjort sedan jag var så liten att hela min värld bestod av mitt hem och min mamma. Vid ett och samma tillfälle, alltså.

Självklart var jag ensam. Att visa mig så sårbar inför någon annan tror jag inte att jag kan. Att jag vet hur man gör. Samtidigt känns det hela så självklart – det är ju aldrig  någon som berättat hur man gör?

Min roll som vän, partner, kompis, familjemedlem, ja i alla relationer med andra människor har länge länge varit att vara stark. Inte svag. Starkast. Veta bäst. Klara mest ansvar. I början av mitt medvetna liv var det verkligen inte så. Min trygghet var mitt hem, min snuttefilt och min mor. Ja, och rostat bröd med ost och citronmarmelad också, så klart. Men väldigt tidigt i mitt sociala liv märkte jag att de tryggheterna inte hjälpte ute i det offentliga. Det krävdes mer och det fanns ingen somville ge mig den tryggheten – som kunde. Om mor bara visste.

Så. Vad gör man då? DIYS.

Och så fort jag kommit på banan så var det som självklart – för ”alla” i min omgivning. Ju mer jag lyckades placera mig själv i den rollen, desto fler accepterade mig och min roll. Det var på något vis den jag skulle ha och det var tidigt jag såg mönstret; det var inte människor med penis som uppmuntrade mig. Människorna med penis har aldrig uppmuntrat mig. Eller min roll. Damned if you do, damned if you dont – passar bättre för att beskriva deras reaktion.

…

Någon gång under 90-talets början hörde jag Kurt sjunga, slå på gitarrer med sina polare och jag såg honom uttrycka det jag tyckte att jag kände. Jag var tonåring och idén om vem han var passade mitt känslotillstånd perfekt. Det jag såg i hans ögon var kaos. Det var känslor som exploderade inuti i honom, som skapade kaoset, och hälften av hans förtvivlan bestod av oförmågan att kunna få ut dem ur sig. Det var vad jag såg. Distade gitarrer, arga trummor, tom det högsta, känsloladdade skrik han lyckades åstadkomma släppte inte ut en enda känsla.

De var kvar, där inne. Inuti honom. Han kunde inte få ut dem. Och det plågade honom lika mycket som de ständiga enorma känslor som bombarderade hela hans existens. Jämt.

Det såg jag i hans ögon, på ett vykort, i en liten butik i Gävle. Men det var ju mig själv, jag såg, egentligen.

…

Ungefär femton år senare alla finns de där känslorna kvar i mig. Men jag har ändå inte lyckats gråta, som jag gjorde ikväll, inför någon annan och det får mig att inse att det inte är så konstigt om en vanlig människa som jag ställer mig frågan – vem är egentligen Jag?

det vi egentligen bara vill

är att bli älskade.

veckans kylskåp #4

Ja. Vad ska jag säga. Som exempel kan jag beskriva den gångna veckans dagar. Det går dock att göra relativt kortfattat genom att beskriva endast en av dagarna – de har nämligen sett så gott som likadana ut;

1. Jag vaknar av den där jävla väckarklockradion som aldrig går att ställa in rätt på en kanal, utan hamnar mellan två, jämt
2. Om jag är på humör äter jag en smörgås med smör, dricker vatten till, kollar på klockan som är mellan 08 och 10
3. Är på kontoret en timme efter mördarväckarklockan
4. Två möten, fjorton telefonsamtal och 5 uppdrag senare är klockan runt 21 och jag funderar på att ta en paus
5. En minut senare klickar jag ner shitface* och fortsätter jobba
6. Klockan 03 kommer jag hem och 03:10 sover jag igen

Korven är gjord av Tofu. Jag tycker korv ser… Mindre aptitlig ut.

Det här beteendet resulterar i att jag bara är hemma för att sova. Eller kolla på L word då så klart eftersom säsong sex börjat i staterna. Då blir kylskåpet precis så tomt som ovan. Och diskberget ska vi inte tala om.

* För er som inte fattat ännu så är shitface att smeknamn till Facebook.

men vänta nu

Nu kommer det ett svammligt inlägg men jag behöver ventliera.

Det är nog inte riktigt en överraskning varken för er som läser här eller för de som känner mig att jag håller mig till dem som tycker att adoption eller insemination ska vara tillgängligt för alla oavsett läggning eller partnerskap och att båda dessa alternativ ska vara TILLGÄNGLIGA FÖR ALLA OAVSETT LÄGGNING ELLER PARTNERSKAP. Ursäkta versalerna, det är bara det att de behövs. Men ja, med det menar jag att människor varken enligt lag eller i verkligheten ska särbehandlas. Lagen och verkligheten ser dock ganska olika ut, lite väl ofta.

Jag blev så lycklig här om dagen att abort är både lagligt och relativt socialt accepterat i det här landet. Inte för min egen skull alls, utan för någon som är näras skull. Men det är ju en helt annan femma åt andra hållet. Om man vill bli gravid.

Man får ju inte starta klinik i Sverige men jag tänkte att jag kan försöka mitt bästa här istället. Så om det är någon som är intresserad av lite sperma så har jag så att det blir över. Nu vet jag iofs inte om de simmar åt fel håll eller inte så det måste ju kollas innan. Rent genetiskt verkar jag ha ganska bra grejer i bagaget, inga riktiga sjukdomar och inte ens några diagnoser ett par generationer bakåt och jag är ju lång och frisk av mig och har IQ över medel. Det är bara min brist av pigment och mesiga nagelband som kan stöka till det men sånt tycker ju vissa är charmigt. Troligtvis hamnar nog min fars gener före de som gjorde mig som jag är och då blir resultatet det motsatta; mörk som fan överallt. Lite antingen eller kan man säga att det troligtvis kommer att bli – om mina gener får bestämma.

Ja. Inte för att någon kommer att intressera sig direkt men jag vill åtminstone försöka stå som gott exempel. Jag menar, det kräver inte direkt någon ansträngning. Om vilken heteroidiot som helst kan skaffa barn hur som helst så ska alla andra också få kunna göra det.

bloggreklam

Jag älskar människor som är som jag. Och särskilt om de är roliga. Det finns inte så många. Men Johnny är en sån och HEN är jätterolig när HEN inte (bara) är gravallvarlig.

Edit: Så jävla pinsamt. Jag har inte gjort valet att sluta könsdefiniera folk i tal och text ännu och nu gick det åt skogen bara därför. Fan vad pinsamt att kalla Johnny för ”hon”. Och att Hen kom på mig med att göra det också. Förlåt Johhny. Förlåt.