strax är det fest

…men jag sitter kvar på kontoret för jag bara måste skriva ur mig lite om en sak just precis nu. Så utvecklar vi sen.

Människors utseendemässiga självbild relativt gällande normer kring detsamma bestämmer det urval personen i fråga ser som tillräckligt vid partnersökande.

Hängde ni med?

Alltså; om jag tror att jag är ”snygg” (enligt rådande normer) så tycker jag att andra som är ”snygga” (enligt rådande normer) är dugliga intressenter när jag ”letar” efter någon att vara monogam med (eller kanske polygam för andra). Typ att man letar på sin egen ”nivå” och nöjer sig med andra på den ”nivån”.

Det tror jag också leder till att man kan infiltrera andra ”nivåer” och lyckas, om man faktiskt är övertygad om att man tillhör den nivån – med kravet att man faktiskt förstår ”vad som gäller” på samma nivå och anpassar sig efter dessa regler (vad gäller tex klädkoder och personlighetsutrymme). Det gäller kanske inte alla människor eftersom våra förutsättningar inte alltid tillåter oss och det gör ju också att det är olika svårt relativt ens förutsättningar.  Tyärr. Men man ska aldrig säga aldrig.

Och med ”nivåer” så menar jag typ nivåer av snygghet enligt rådande normer. Vi uppdelas ju efter en värdebaserad hierarki relativt vårat utseende. Bla bla. Jag behöver jobba på meninsuppbyggnaded ibland känner jag.

Nu måste jag dra. Puss nytt år.

varför är jag vegetarian?

En så rolig fråga kräver ett lite roligare svar så nu blev det inlägg istället för kommentar. (Jag vet att den meningen rimmar. Det var eller är dock inte ej icke mitt syfte.)

Vegetarian. Lakto Ovo – för att vara exakt. Det är vad jag är.

Men frågan är ju varför jag är vegetarian. Det hela började för länge länge sedan i ett land långt långt bort… Nä, jag vet inte varför mina värderingar blivit som de är. Kanske är det min mors fel, hon är en snäll snäll människa med moderna lutherska kristna värderingar. Kanske är det min fars fel, efter att han valsat runt mig i norrländska skogar. Eller så är det inspiration från He-Man.

Jag vet inte.

Men kontentan är att jag inte lyckas hitta en värdeskilnad mellan det liv en människa har och det ett djur har. Eller egentligen; värdeskilnaden mellan ett liv hos ett djur och ett annat djur. Och om de har samma värde och jag samtidigt anser att skada, fysisk som psykisk, är ”onda” ting som alltid måste motarbetas så kan jag ju inte låta det ena djuret slaktas för placering på min tallrik samtidigt som jag hälsar glatt på det andra på ICA.

Enkelt uttryckt; människor och djurs liv har samma värde. Döda är fel. Ergo; vegetarian. Anledningen är principiell men med empatiska grunder.

Samtidigt är jag lite av en sucker för idén hedonism så jag klarar inte av att avstå ost, smör och mjölk. Men jag kan säga att suget efter fett ökar väsentligt när resterande kost endast består av kolhydrater och grönsaker. Ursäkter ursäkter.

Det händer ju att folk frågar. Jävligt ofta. Och för att spetsa till alla de situationerna brukar jag själv komma med en dåligt exempel; om jag var tvungen att bestämma vem som skulle bli sjuten till döds – min mamma eller en älg – vems liv skulle jag bespara? Mammas så klart. Men om jag måste välja mellan min (imaginära) husdjurskatt Loppan och en främling från Sibirien, en människa? Då skulle jag troligtvis bespara Loppans liv. Men märk att jag skriver troligtvis pga de möjliga konsekvenser mitt val skulle ha. Det är ju därför exemplen är korkade. Har främlingen familj? Är min Loppan gammal och kommer kola vilken dag som helst av ålder? Osv.

Poängen är fortfarande enkel. Människors liv är inte mer värda än djurs liv. Därför är det inte mer rätt att döda och äta djur än det är att döda och äta människor.

Hade jag levt på medeltiden i Eskilstuna hade jag utan tvekan resonerat annorlunda. Men nu är det inte medeltid och jag bor mitt i Stockholm. Det är varken svårt eller krångligt att äta gott och hälsosamt här och nu. Det går alltså inte ens att gnälla över bekvämligheten. Eller jo – det går det alltid att göra – men inte med särskild rätt i det här fallet.

Jag tänker alltid; skulle någon annan kunna säga att de äter kött av i närheten lika genomtänkta anledningar eller gör de så endast för att de alltid gjort så och att alla andra gör så? Fniss.

lutfisk är gott

…men jag är vegetarian.

Alla som inte har haft en traumatisk jul räck upp en hand?

Det sjuka är att sånna som jag haft en relativt menlös och lugn helg – traumat ligger inte i nutida händelser utan i minnen.

Men jag ska inte avsluta året med traumatik*. Jag vill avsluta året med ett stort fett finger till eliten. Fuck you eliten. Den lilla människan får det sämre. De små människorna blir fler. Fuck you eliten. Era förminskande maktgalna jävlar.

* Mitt nya fina ord – traumatik.

internetsjuk

”Det verkar vara något som går.” måste vara ett uttryck som är svårt att lära sig när man inte lärt sig svenska från barnsben. Men det måste verkligen vara något som går bland mina bloggar. Är det att vi har något gemensamt? Någon gemensam personlighetstyp eller karaktärstyp som gör att vi inte hinner/orkar/pallar/har inspiration/osv till att skriva lika mycket just precis nu i början av december?

För statistiken säger sitt. Oddsen för slump är mycket låga. Sex-sju stycken av de bloggar jag läser relativt ofta har inte skrivit något på mer än en vecka. Alls. Och jag har också haft jäkligt svårt för att skriva något på senaste.

Är vi deprimerade eller? Brist på sol och D-vitamin?  Eller har vi bara extra mycket att göra och tänka på nu innan alla andra blir ”lediga”?

Ja. Märkligt är det iaf.

roller

Det har hänt igen. Det händer rätt ofta.

Jag vet inte hur jag ska förklara det, eller rättare sagt analysen, tolkningen. Men det är lite så, att kvinnor som jag ”träffar” ofta har en tendens att tolka mitt beteende som ”ointresserad”. Det är enkelt uttryckt – inte jag som jagar.

Större delen av de jag frågat har alla varit antingen helt eller väldigt oerfaren av den rollen. Att jaga. De har alla alltid blivit jagade.

Dvs, passiva. Åtminstone heterobrudarna.

Det är lite typiskt mig, att inte följa min könsroll ”bara för att” men det är också så att det är en del av min personlighet, jag har så mycket annat för mig och i huvet, men viktigast av allt – det är inte så många som är värda att jaga efter. Som intresserar nog mycket.

Äh, jag svamlar av sömnbrist.

avstängd från verkligheten

När jag legat och filosoferat i soffan med ett par kiwifrukter på bröstet har det dykt upp tankar kring mig själv och min egen feminism. Så gott som varje sammanhang då feministiska frågor diskuteras så blir den attackerad, själva feminismen alltså. Troligtvis så är anledningen den samma som varför relativt radikala tankar lynschas så fort de får luft. Nytt och förändring är ju läskiga grejer.

Men min egen feminism. Vad är den egentligen? Eller mer – vad består den av?

Det första jag kommer att tänka på är konstigt nog en gammal vietnamkrigs-film från 1989 – Casualties of war. Filmen handlar om fem amerikanska soldater som kidnappar en vietnamesisk flicka från hennes hem när hela byn ligger och sover. De bokstavligen släpar runt henne genom djungeln, våldtar och sedan mördar henne. En av soldaterna, som spelas av Michael J. Fox, är dock inte med på noterna och gör små försök att försöka förstå vad som händer och samtidigt försöka förhindra hela förloppet. I en scen pratar Michaels karaktär med en utomstående soldat om hur alla gör precis vad som helst, bara för att det är krig och för att vem som helst kan dö imorgon. Han frågar sig i samma scen om det kanske är så att de egentligen borde tänka och handla tvärt om. Att det är i just den situationen, när risken för att dö och livet känns riktigt poänglöst, som man ska tänka extra noga på hur man tänker och vad man gör. Att det är Då det spelar roll.

Det är lite det feminism är för mig. Nu när vi varit världens mest jämställda land i flera år och norden alltid toppar den enda listan som media tar upp. Det är NU det gäller. Det är NU det går att få till riktig förändring. För det är i allas våra grundläggande värderingar, i vårat gemensamma moraliska fundament som det inte står rätt till. Och nu ser man äntligen skogen för alla träd.

Men, vad består min feminism av då?

Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte exakt. Jag har varit konstant förvirrad sedan första dagen på lekis. Så fort jag kom ut i den sociala världen och träffade andra människor än min familj så blev jag ett enda stort frågetecken och jag är det fortfarande.

Ibland har jag anpassat mig. Det gäller banala saker – som tex mina strumpor, jag har bara svarta strumpor och den enda anledningen till det är att jag fått påpekat för mig att ”vuxna män ska” ha mörka diskreta strumpor; vi får för allt i världen inte ha vita bomullsstrumpor. Men det gäller och mer basala saker – som tex min personlighet; jag är dominant, ledartyp, relationsägande och vill mycket gärna ha all kontroll jämt.

Ibland anpassar jag mig inte alls. Banalt; i mansrollen ingår per automatik ett ansvar till initiativtagande vid alla sexuella relationsmöjligheter – dvs när det tex handlar om vem som ska gå fram till vem på krogen eller vem som ska försöka få till det när man ligger i soffan och kollar på film – jag är den siste att ta initiativ där mitt kön socialt bestämmer turordningen. Basalt; jag förstår inte ens varför djurs liv och välmående värderas lägre än människors och därför verkligen inte varför kön, människor emellan, skulle ha någon vikt.

Men det jag kommit fram till är väl att det viktigaste inte är detaljerna utan grunden. Språkbruk och ordet framstjärt som ex; det handlar inte om hurvida någon använder ordet utan att denna någon inte reflekterat över varför hen använder ordet öht och hur det påverkar dess omgivning. Vad ordet betyder, ger för associationer, har för värderingar inbyggt i sig, osv.

Att alla tar sitt individuella ansvar i de kollektiv de tillhör.

kuk och våta sexdrömmar

Vad roligt! De som sökte på ”kuk” och kom till min blogg måste verkligen ha blivit glatt överraskade! Det står ju jättemycket om kukar här. Och ja – ”de”. Förstår inte. Jag förstår inte.

för snälla människor

Ja, de finns. De som är för snälla. De som, så gott som alltid, tar sig ann andras problem före sina egna. De som bryr sig mer om sin omgivnings bekymmer och besvär än sina egna. De som prioriterar andras behov före sina egna. De översnälla.

De där för snälla personerna drar dessvärre till sig människor med egenskaper som kan sättas som rena motsatser till denna snällhet i over kill-storlek. Som flugor till saft flockas egocentristerna kring de snälla och drar ur dem all godhet de kan. Det är kanske naturligt, att välja det mest svaga offret. Som lejon.

Det är bara så typiskt. Så ironiskt. De som ger mest får minst tillbaka.

Men det är inte den enda haken. När de översnälla får vänner och bekanta som inte är überegoister så har de det inte heller särskilt lätt. I en relation, två eller fler människor emellan, har man särskilda roller. Det kan handla om bara en roll men det kan handla om flera. I en större grupp händer det ofta att man väljer eller blir tilldelad en enda roll. Två människor emellan blir det oftast flera per person. Det är dock alltid påfrestande för relationer där någon frångår sin redan fastslagna roll. En översnäll som helt plötsligt inte är översnäll längre staffas därför så fort de bara är snälla (dvs inte översnälla) – medan egoisten som är lite mindre egoistisk (inte snäll, bara mindre egoistisk än vanligt) får beröm.

Också det känns så typiskt. Så ironiskt.

Men det är inte över än. Översnälla brukar ha en högt utecklad empatisk förmåga. Pga detta förstår de ofta andra männuiskors bekymmer och känsloreaktioner. I relationer med översnälla ter det sig därför ofta naturligt att relationens privata psykolog/terapeut-roll tilldelas eller väljs av den översnälle. Det fungerar också ofta väldigt bra i relationskonstelationer, stora som små. Men. Vem ska den översnälle prata med när bekymrena står och knackar på dörren? Inte sina vänner och bekanta – de har ju inte den rollen. Inte sig själv – alla andras bekymmer går ju före.

Vi tar de översnälla för givet och lämnar dem i rännstenen när vi inte behöver dem längre. Så jävla typiskt. Så jäkla ironiskt.

Så jäkla orättvist.

din sökning matchade inte något dokument

Finns du inte på internet så finns du inte alls.

Jag gjorde en gång ett våldsamt uttalande där jag proklamerade att jag aldrig skulle kunna ha en partner som inte har sitt namn någonstans på internet. Det kan tyckas vara lite drastiskt sagt och ja, det tycker jag också. Men det är ganska vanligt att jag uttalar mig drastiskt. Det får bättre effekt och respons.

Men min poäng var att jag dras till människor som syns. Som förändrar. Som påverkar. Och att jag har svårt att förstå mig på människor som inte vill synas, förändra, påverka – vara en del av något större än de själva.

Missförstå mig rätt, jag lägger ingen värdering i det jag precis skrivit. Ni vet, man gillar människor som liknar en själv och jag har svårt att tänka utanför den lilla ruta som är min identitet på det planet. Jag förstår vad det innebär att välja bort ett liv där man påverkar många människor och istället välja ett liv där man påverkar färre människor. Inget är bättre än det andra. Men jag kan inte riktigt förstå hur, eller varför, man tänker/väljer så.

Flera gånger har jag hört människor säga att ett enkelt liv också kan innebära att man är större än sig själv. Men jag håller inte med. Barn, tex. Att ”skaffa” barn kan lätt ses som att man offrar sig själv för någon annan. Men nä, jag går inte med på den biffen. Barn ”skaffar” man för sin egen skull. För att plagiera sig själv. Det handlar inte om en oegoistisk gärning. Alls.

Visst är det vackert, kärleksfullt och fint. Men man blir inte större än sig själv av att skapa kopior av sig själv. Tvärt om.

Jag önskar bara att jag inte var så full av mig själv – så att jag ska kunna bli ännu större än mig själv. Men barn tänker jag ha en massa ändå.