reklam med budskap

våldtäkt, anorexi och jämställdhet #2

Ett par populära bloggar har skrivit brutalt i ämnet och en ganska lågmäld debatt förs fortgående i media i frågan. Anorexi, ätstörningar, och utseendeidealet.

I mitt förra inlägg skrev jag om våldtäkt och om jag ska bli personlig i det hänseendet så är risken mycket större att jag själv är en våldtäktsman än att jag någonsin kommer att bli våldtagen. Pratar vi ätstörningar så är nog risken större att jag faller dit men samtidigt så har jag sedan puberteten varit smal smal smal oavsett hur många kalorier jag trycker i mig.

Jag är alltså varken drabbad eller riskerar att bli drabbad i särskilt stor omfattning. Men jag bryr mig som fan ändå.

Det jag reagerat starkast mot i diskussioner kring ätstörningar och dess konsekvenser är hur tillståndet ses som en individuell åkomma. Vilket är lika idiotiskt som att se homosexualitet som en sjukdom. Något som går att bli av med likt en fläck på skjortkragen och är ett resultat av individuella val.

I en helt annan del av den digitala verkligheten stötte jag på en gammal men ack så aktuell insikt som jag översatt fritt för att vidga sammanhanget (påstött hos Johnny):
Vi tittar på den nakna kvinnokroppen för att njuta av det vi ser. Vi ger kvinnan en spegel och kallar henne fåfäng. Därefter fördömer vi samma kvinna för hennes ytlighet och självfixering.

Originalet refererar till konsthistoria men är direkt applicerbart på verkligheten (så klart, konst om något fungerar alltid nutidsreflekterande). Könet och kroppen kvinna anses vara vackert och måste därför skötas om för att behaga omgivningen. För att skyla vår egen njutning, och att det faktum att det är Vi som har ett moraliskt förkastligt beteende, gör vi även ytligheten och fåfängan moraliskt förkastlig. Briljant.

Min poäng är att detta återskapas i ännu större omfattning i alla diskussioner kring anorexi och ätstörningar. Både omgivningen som den drabbade skuldbelägger offret. (och vill man problematisera lite ytligt i samma anda vad gäller mitt föregående inlägg om våldtäkt så går även det ganska bra eftersom sexualitet och kön och kropp ses som väldigt sammanlänkade här i väst)

Ätstörningar drabbar inte bara kvinnor men det är utanför poängen. Problemet med utseendefixeringen ligger alltså hos de betraktande – inte hos individen. Därför kan vi inte beskylla de som drabbas.

Vi har en väldigt motsägelsefull moral i vår kultur. Hedonisterna slåss med de religiösa och så blir det sammelsurium av alltihop. Inte konstigt att man blir förvirrad.

Några länkar kring ämnet:
Naked vs. Nude
Hanna var snyggare förr
Dennis är ju inte helt frisk, va
Normalvikt = Smalmobbning?

våldtäkt, anorexi och jämställdhet

Rubriken kan vara lite missvisande men jag är inte ute efter att vara PK eller försöka skriva en journalistiskt korrekt text i det här fallet. Jag vill egentligen bara tänka högt, i text, angående ett par mindre debatter som jag tagit del av här på internätet.

Den första handlar, som rubriken tipsar, om våldtäkt. Det finns i huvudsak två spår som debattörerna slåss mellan och det handlar, på ett halvtaskigt förkortat sätt, om hur en våldtagen människas liv förändras efter själva våldtäkten; är det liv som personen haft förevigt nersmutsat och resulterar i att ett nytt liv och, på sätt och vis, en ny personlighet måste blomma – eller är det en traumatisk upplevelse som kan gå över.

Av dessa två synsätt så är det dock endast ett av dem som kan räknas som konservativt, nämligen det första. En våldtagen människa är ett offer som därefter även behandlas som ett offer av sin omgivning. Och det är det synsättet som gör mig brydd. Inte själva offerstämpeln, eftersom det inte är ordet som bestämmer omgivningens behandlande av offret, utan hur offret ska känna sig. Särskilt eftersom det bara fungerar bekräftande för alla gamla invanda föreställningar – även om dess omslagspapper är i (vänster)teori. Att våldtäkt som fenomen är en konsekvens av ett strukturellt förtryck innebär inte per automatik att upplevelsen nödvändigtvis är av strukturell art. (Här skulle däremot ett problematiserande av själva upplevelsen kunna leda till spekulationer kring hurvida ett brottsoffers upplevelse styrs av omgivningens förväntningar, som i sig är konsekvenser av sociala struktruer)

Jag tänker lite så här; när jag skrev uppsats i vintras så drabbades jag smått av ångest och det berodde mestadels på mina egna höga prestationskrav. Jag kände helt enkelt inte att det var lönt att lägga ner min egen och universitetets tid samt studiestöd på något halvdant som redan var gjort. Det var alltså svårt för mig att öht skriva en enkel liten uppsats eftersom jag inte kände att mina idéer till innehåll var tillräckligt innovativa. Det känns tom väldigt besynnerligt att ens skriva ett blogginlägg som inte innehåller något av nyhetsvärde, något som startar helt nya tankebanor hos andra människor.

Hur man tex kan skriva debattartiklar eller hela böcker innehållandes dessa bekräftande föreställningar är för mig därför extremt märkligt. Varför problematiseras det inte mer?

Det finns så klart inget rätt eller fel sätt att känna när man är ett offer för en företeelse eller ett brott  – oavsett dess bredd, art eller omfattning – och därför inte heller vad gäller våldtagna människor. Men vedertagna sätt att agera, känna och resonera behöver bara upprepas för att överleva som idé – inget annat syfte finns i upprepningen. Därför behöver de mindre vedertagna sätten att resonera, känna och agera lyftas fram och de konservativa lyftas åt sidan.

Problemet är att offer-skapandet knyts samman med idén om brottets allvarlighet; om alla som våldtas får sina liv totalförstörda så hjälper det i en argumentation med syfte att höja antalet fällda våldtäktskvinnor / -män. Jag anser att det inte är ett bra sätt att föra argumentation, politik eller teori. Lite målet helgar medlen. Individuella sätt att hantera offerupplevelsen av ett brott kan inte få påverka idén kring brottets allvar och därigenom inte heller lagstiftningen. Jag hoppas bara att verkligheten fungerar likadant.

Ett par länkar kring ämnet:
Let’s talk about rape
Ingenting har ruttnat bort

invandrare

Man kan tycka att det är märkligt hur man som vuxen människa kan ha ett barnsligt beteende. Ett exempel på barnsligt beteende är när man försöker med enkla lösningar på svåra problem. Ett exempel på en sådan lösning är att laga läckande vattenledningar med gaffa-tejp. Ett bättre exempel är att skapa extrema tvättstugeregler när grannarna i bostadsrättföreningen inte tar bort luddet ur torktumlaren eller struntar i att torka bort tvättmedel som de råkat spilla lite var stans i tråkstugan.

Men när vuxna människor som dessutom blivit folkvalda i demokratiska val har detta beteende – i politiska frågor och förslag som förändrar livet på tiotusentals (andra) människor. Då blir åtminstone Jag förbannad.

Problemet i det här fallet är att Sverige har en kass integrationspolitik. Den fungerar tydligen inte. Detta är ett stort och allvarligt problem – i huvudsak för de som politiken påverkar (!) – men visst, även alla andra i landet. Den värdelösa integrationspolitiken har resulterat i att invandrade svenskar inte får jobb och om dessa svenskar får jobb så är det efter en (för) lång tidsperiod i landet.
Enkelt uttryckt; invandrade svennar får jobb mer sällan än alla andra.

Man behöver inte vara folkvald politiker för att inse att detta problem är svårlöst. Det krävs mao insatser inom väldigt många områden och tunga resurser bakom dessa insatser för att komma närmare en ”lösning” på problemet.

Men ändå dyker det stup i kvarten upp barnsliga förslag som enkelt ska lösa problem som får varenda politiker i världen att bita på naglarna. Elisabeth Svantesson, riksdagsledamot (m), tänker sig att ett papper ska lösa biffen. Idén har hon spottat fram genom sin roll som ordförande i arbetsgruppen ”Integration och arbete”.

Ett papper.

Invandrare får inte tillräcklig information från våra samhällsorgan – vi ger dem ett papper.
Våra samhällsorgan sköter inte sitt arbete korrekt gentemot invandrare – vi ger dem ett papper.

Hur det här pappret ska hjälpa många få jobb förstår iaf inte jag.

Debattinlägget går också att läsa på DN’s hemsida

snö

Det är märkligt hur den påverkar oss. Kommer man från Buenos Aires så är den säkert jätteexotisk men har man spenderat halva sin ungdom i norrländska fjäll så är upplevelsen en annan. Det är däremot fortfarande en upplevelse.

För mig känns det ungefär som regn. När det regnar tungt, himlen är mörk och jag sitter och tittar ut genom fönstret hemma så fylls jag av ett lugn. Det är väldigt avstressande att höra ljudmattan från vattendropparna som slits itu när de träffar mark, tak och en och annan cykel. I kombination med mörkret och den trygga känslan av att inte bli blöt och därför inte heller kall blir regnet en mysig liten mental semesterö.

Snön har ungefär samma effekt. Den isolerar, gör det svårare att förflytta sig och för andra att pocka sig på. Lite som att åka tåg. Men den är också mjuk, ljus och när den faller singlar den ner från himlen i långsam takt och behåller sin symetriska form intakt när den fallit färdigt.

Och även om jag så gott som slutat fira högtider så påminns jag utan tvekan undermedvetet om de varma, mysiga vintrar då jag fått min födelsedag firad och julen och all den goda maten som var så god eftersom man bara fick den serverad en gång per år. Särskilt födelsedagen. Det finns för mig ingenting så mamma-symboliserande som min födelsedag. Ergo; trygghet 2000.

Det är kallt som fan och förkylningarna kommer på posten. Men de flesta av oss njuter och glädjs ändå åt det som kommit. Snön.

exponering

Klockan är ganska precis 19:00 när jag börjar rigga utrustningen. Aggregat, lampor, stativ, bounce’rar och en jäkla massa kablar. Fem timmar senare börjar jag plocka ihop igen. Fötterna har svält ett par storlekar. Axlar, armar och ben pulserar. Att capoeira runt med en femkilos-kamera i handen i fem timmar är jobbigt.

Men precis som alla gissar så är det roligt också. Ibland. Inte alla fotografer gör roliga jobb. Och glamoröst tror bara 20-åringar att det är. Men det var det, det jag gjorde igår – roligt, alltså.

Gallerist, konstnär, konstnärs pojkvän, stylist, stylist-assistent, make up-artist, modell, modell och så jag, fotograf. Med hög musik, champagne och pepparkakor blev det näst intill fest på stället. Ungdomar.

Jag ger er ett freak’at foto av konstnären när hon break’ar framför sina konstverk:

avtryck

Jag vill på något sätt lista olika tecken människor gett på att jag gjort avtryck eller påverkat dem på något sätt. Det blev en konstig mening men läs den några gånger så fattar ni.

Huvudpoängen är att dessa tecken på påverkan på något sätt (på, på, på, på) bekräftar min existens och mitt existensberättigande. Om jag påverkar så finns jag – ungefär.

Några roliga som synts genom partners:

• Min första riktiga flickvän ”skaffade” tre snubbar efter mig som alla hade höga hårfästevikar, var långa och smala samt var allmänt kulturella
• Ett dateing-ex till mig skaffade en pojkvän som var lång, ljus, hade synthlugg och var alldeles för känslosam (dvs en kopia av mig)
• Ett annat dateing-ex till mig har numera en pojkvän/sambo vars namn är…. OSCAR

Andra grejer:

• När jag började snusa var det inte inne ännu här i de urbana södra delarna av Sverige (man fick fortfarande röka på krogen) nu snusar alla mina gamla vänner (de med penis)
• Väldigt få av de jag känner och inte en enda av mina vänner skulle drömma om att rösta blått eller liberalt. Jo ok, kanske En – men hon räknas inte.’
• Jag har inte hört ordet fitta användas som skällsord på minst fem år (vilket är något jag propagerat hårt inte ska användas som skällsord av män)
• Ida blev ihop med Henke (internt)
• Ett av mina kännetecken är att jag relativt ofta köper dildosar till vänner med livmoder – oftast en modern variant av Rabbit pearl
• När jag flyttade till Sthlm kom knappt någon ens för att hälsa på mig (från Gävle – 20 mil bort). Nu bor alla från min uppväxtstad (som räknas) i Sthlm

Det är lite roligt hur jantelage-nerven kommer igång när jag skriver det här. Tror jag faktiskt att Jag Är någon? Ja, tydligen. Men samtidigt så är ju halva poängen att inte vara korkad – både när man läser som skriver det här inlägget (eller något liknande). Det finns alltid otaliga tusental anledningar till sakernas tillstånd. Och det gäller alla punkterna ovan också. Men varje anledning formar, spelar en roll, liten som stor.

Poängen är att/om man påverkar sin omgivning och att det är spännande. För det är den enda mening med livet jag hittat – förutom ett överromantiserande av ”kärleken”.

åka tåg tåg tåg

X2000 mot Köpenhamn. Restid fyra timmar. Destination lund.

Coldplay i lurarna, en egen fyraplatsers mitt-emot-varandra med bord alldeles för mig själv, rosa solnedgång utanför fönstret och inget jobb i världen som stressar mig någonstans. Och fryser gör jag inte heller. Det är alldeles underbart.

Jag älskar att åka tåg. Flyg är ganska mysigt det också, men oftast med en mycket starkare sardinburkskänsla. När man, jag, åker tåg så lyckas jag nämligen stressa ner, slappna av. Det lyckas jag sällan med annars – det är ju alltid något som borde, ska eller måste göras. Eller någon jag borde, ska eller måste träffa. Alltid. Jag har gissat, att eftersom min yngre ungdom var fylld av brist på sysselsättning och umgänge – ergo; jag hade inga kompisar och inge häftig eller rolig hobby – och jag har ett stort behov av människor omkring mig och saker att göra, så har jag sett till att min nuvarande vuxna tillvaro är dess raka motsats. Numera är min bäst beskrivande personlighetsfaktor min förmåga att alltid vara stressad, alltid vara på väg någonstans och att aldrig riktigt ha tid.

Men på tåget. På tåget kan jag inte ta mig till den där festen, utställningen, butiken eller krogen. På tåget kan jag knappt svara i telefonen eftersom det bryts hela tiden. Och när folk vet om att man åker tåg så struntar de ofta i att ringa. Man räknas liksom som redan upptagen när man åker tåg. När man reser i allmänhet. (förutom kommunalt)

På tåget är jag lugn. På tåget på tåget.

mamma yoga

Sitter och fryser hemma hos min mor i Norrland. Det är på något skumt vis alltid så kallt här.

Hon  har fastnat för någon sorts yoga-tjafs just nu. Det är inte meningen att låta nedlåtande genom att beskriva det som ”tjafs” – jag vet bara inte ett dyft om det hon pratat om så jag vet inte ens vad jag ska kalla det.

Hur som helst så gjorde hon ett test på mig. Man ska tydligen vara ”balanserad” för att må så bra som möjligt och det man ska vara balanserad mellan är typ luft, eld och vatten – vad det nu innebär. Det heter tydligen vata, pitta och kapha. (Hon sa också att det eg inte är så lätt som bara luft, eld och vatten utan att det var jord inblandat också men… Ja, mitt minne har en benägenhet att vara selektivt, rätt ofta)

Mitt resultat blev:

• VATA – 11 poäng
• PITTA – 16 poäng
• KAPHA – 13 poäng

Det betyder tydligen att jag redan är relativt balanserad men att jag ändå borde jobba lite mer på ”luften”, liksom. Jag lyckades inte greppa vad luft har med saken att göra men två tips i någon bok med fina färger sa att jag borde försöka att inte vara så kontrollerande i alla situationer och att inte ha så höga mål.

Är det någon som vet något om det här? Google hjälpte mig inte så mycket i frågan den här gången men det kanske är för att jag sitter i Norrland och surfar – alla vet att allt i Norrland är mindre utvecklat och civiliserat än i Sthlm. (höhö)

Anywho – jag är iaf mest ELD!

skriva tråkigt om lund

Det är inte så illa som det låter – jag har ingenting emot Lund. Det är bara det att jag tänker skriva att; jag åker till Lund i flera dagar. Och det finns inget blogginlägg tråkigare än det där man skriver om vad man gjort eller ska göra i sitt trista lilla privatliv. Ok om det hänt något verkligen spännande – tex klättrat upp för Kebnekaise eller glömt vad man gjort det senaste året (shoppat kläder räknas inte som spännande, alls).

Men jag ska åka till Lund. Jag har aldrig varit i Lund. Lite spännande är det faktiskt. Avstånd från hemort eller kulturella skillnader räknas inte på min vad-som-är-spännande-skala.

Hoppas ni också gör något skoj.