fatalism

Om man vill använda en -ism så är det fatalism som gäller och gillar man inte -ism’er så funkar kausalitet minst lika bra. Vissa kanske känner igen begreppet från The Matrix men det var mycket tidigare än så orden började få innebörd för mig.

Egentligen så började jag tro på fatalism eller kausalitet långt innan jag visste att det fanns begrepp som beskrev det jag tyckte verkade mest vettigt. Min mor är kristen. När jag var i de mindre åren, ni vet då när man inte formade sig själv särskilt mycket, var hon lite extra extremt kristen på ett lite knasigt sätt. Hon lyssnade på en massa band som var inspelningar av någon präst eller pastor eller nått sånt som stod och skrek en massa på ett språk jag mest tyckte liknade mupparna när de skulle härma svenska. Min mor jobbade också i en kyrka och gör fortfarande det från och till så man kan säga att jag varit i en ganska kristen miljö relavtivt mycket i mitt liv.

Men jag fattade inte riktigt tjusningen, charmen eller vad som nu var så vettigt med att dyrka den där karln som dog. När jag hörde om Jesus så tyckte jag det lät som någon som var som mamma fastän för länge sen. Jag tyckte inte det fanns mer vett i att dyrka honom än min mamma. De var ju lika snälla, liksom. Så jag dyrkade mamma istället, det kändes vettigare.

Men efter ett tag så började ju andra tankar dyka upp. Jag har alltid dyrkat min mor men kanske inte på ett fanatiskt sätt, mer som en förebild. Det räckte ju däremot inte till som verklighetsförklaring när filosofi, teologi och naturvetenskap fick fotfäste i mitt medvetande. Med lite blandade intryck från skolan och min omgivning kändes det ganska självklart. Jag fick lära mig att molekyler rör på sig, konstant, och att de krokar med varandra, så klart. Jag fick lära mig att det är hjärnan vi tänker och gör saker med och att den fungerar genom att skicka små laddningar elektricitet fram och tillbaka – som i sin tur består av partiklar (typ). Partiklar, molekyler – på en enkel nivå ungefär samma sak (jag vet att de inte alls är samma sak men det här är ett blogginlägg och inte en wikipediasida så inga naturvetarkommentarer tack).

Så om mina tankar består av en massa krockande molekyler och partiklar och vågrörelser och shit som rör på sig i en riktning och med en fart som går att räkna ut eftersom de har en bestämbara former och beteenden osv – så bestämmer jag ju i praktiken inte över mina tankar. De tänker precis som de tänker för att jag tänkte något annat tidigare och det finns inget annat sätt jag skulle kunna tänka på.

Det betyder inte att allting är förutbestämt eftersom det i sig kräver att någon/något först har bestämt något (dvs någon sorts väsen som kan agera utanför den verklighet jag precis beskrev). Varför det skulle ”finnas” något sådant ”väsen” har jag aldrig någonsin hört någon förkaring till.

Det roliga med fatalism är att det inte går att skylla på. Om jag tex gör något som andra fördömer så kan jag inte använda min verklighetsuppfattning och ”tro” för att förklara mitt beteende – eftersom själva idén om kausalitet är en del av mina tankar som i sig är en konsekvens av tidigare tankar. Min ”vilja” är alltså inte formbar. Den förändrar sig oavsett om jag försöker förändra den eller inte. Att jag tror det jag tror är också det en kausalitet och jag skulle inte kunna tro på något annat. Just nu.

Men andra ord; jaget är en konsekvens. Jag är en konsekvens. Allt är en konsekvens av allt annat som hände nyss Ett gäng partiklar i rörelse. Inget annat.

Kul va?

finanskrisen

Alltså. Är det någon mer som undrar var den tog vägen? Jag har inte märkt ett dugg.

Betyder det att jag är borgare?

groupie!

Tänk att ha en groupie. Det låter säkert bara spännande och exotiskt för oss dödliga som aldrig haft någon men det struntar jag i. Just nu skulle jag vilja ha en groupie.

Precis som Katarina Winter i ÖFA-kollektivet. Hon har nämligen åtm en groupie. Mig. Jag. Bara för att bevisa att jag är en groupie så lägger jag upp ett foto också.

Arvikafestivalen 2008

För mig är ÖFA sjukt sjuka, på ett bra sätt. Hela idén, allt de gör och det de representerar får mig att bli blyg och generad, och att vilja hänga upp posters på väggen med deras snygga nunor och coola image. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om min tonårsliknande beundran. Men jag har inte tid.

”Vafan är ÖFA då?” tänker ni. Obildade jävlar. ÖFA är ”ett feministiskt scenkollektiv” som de kallar det själva. ‘nough said.

filmfestival

Ibland är jag så korkad. Den här helgen var det den feministiska filmfestivalen Objektiv som jag självklart var på. Vi snackar halva fredagen och halva lördagen. Men jag, jag skriver om den nu i efterhand. Skitsmart. Känns som att man ska fronta event i förhand om man nu ska göra det öht.

Den var jävligt bra iaf. Man vet aldrig med sådana där små påfund (inte lika stora som den nationella festivalen). De kan vara riktigt lama och pretentiösa och därför jäkligt torra. Men inte då. Mest oväntat var att Vickan var huvudkaraktär i ett av de mer dokumentäriga verken Hur man gör en räkmacka av Sanna Tavares, att en karl utropade ”man kan inte alls göra hur man vill!” och gick ut när filmen Man kan göra hur man vill av Li Strålin och Åse Fougner precis startat och filmen Killarna och jag av Martina Iverus hade de sjukaste replikerna någosin där en manlig karaktär jämför unga kvinnor med bilmärken utefter kvinnornas utseende.

bara lite verklighetstrivia

Jag har det ”bra” nu för tiden. Just nu äter jag precis det jag vill göra när som helst. Jag äter ”ute” flera gånger i veckan. Vill jag gå och ta en öl med någon så har jag många jag kan ringa. Känner jag för att åka utomlands i en vecka så kan jag göra det näst intill när som helst utan problem. De jag bryr mig om bryr sig om mig tillbaka. Den trygghet jag känner att jag behöver mest har jag och kärlek får jag ofta på alla de sätt.

Men den bästa tiden i mitt liv är inte nu. Det var när jag gick på Jakobsbergs folkhögskola och pluggade journalistik, levde på studiemedel och snabbnudlar, bodde på skolan i en garderob och dess tillhörande skumgummimadrass, spelade data-spel på helgerna, drack microvärmt kaffe och rökte billigaste-märket-cigg.

förebilder

Vet inte varför men jag började fundera över mina olika förebilder i livet och som vanligt när jag tänker på sånna så kommer det fram att alla varit kvinnor. Men jag lyckas aldrig riktigt lista ut varför?

Ok ok, jag har haft ett par med penis också men de var ju inte riktigt på riktigt, om man säger så. Jag menar, Michael J. Fox, Henrik Schyffert och Jean-Luc Picard är ju fina killar men inte personer jag verkligen sett upp till. Jag har mer bara tyckt de varit coola, under en kort period. (Red. anm. jag glömde en: Michael Jackson)

Men kvinnor finns det massor av;

• Mamma (!)
  
• Mormor
• Tiina Rosenberg (F!)
• Madonna
• Marie Birde (Darling)
• Lieutenant Ellen L. Ripley (Alien)
• Sarah Bettens (K’s Choice)
• Simone de Beauvoir
• Jennifer Saunders (Ab Fab)
• Min dagmamma Karin
• Alanis Morisette
• Maria-Pia Boëthius
• Gudrun Schyman (F!)
• Marianne Persson (Rektor)

…och en massa fler så klart. Några stycken av de i listan är ju på samma nivå som pojkarna högre upp i inlägget men de flesta ser jag faktiskt verkligen upp till, fortfarande. Riktiga förebilder mao.

Det finns liksom någonting extra spännande och fascinerande hos människor som kämpar i motvind men ändå har utstrålning och visar glädje hela tiden. Den egenskapen är något jag verkligen beundrar.

Det kanske är som jag befarat länge – jag är en flata i en mans kropp.

lite sjuka våta drömmar

Det finns en liten knepig sak med mig. Eller, det finns säkert en massa som jag förtränger. Men det är en särskild som är lite särskild av sig som jag tänkte berätta om nu. Ni vet drömmar? Ja, alla har dem, vissa kommer ihåg dem, vissa inte, vissa ibland, vissa jätteofta, osv. Jag är sån att jag bara kommer ihåg drömmar när jag sover ”dåligt”, tex när jag tar sovmorgon och snoozar en massa.

Men det knepiga är vad jag drömmer om. I hela mitt liv har jag bara drömt om… Sex. Jämt. Varenda natt.

Det gäller självklart bara de drömmar jag kommer ihåg. Vem vet, jag kanske drömmer om ormjakt i Bahamas mitt i nätterna när jag sover riktigt djupt. Miljöerna och människorna jag möter är alltid olika, så klart. Det samma gäller de jag drömmer att jag har sex med. Det låter lite sjukt, kan jag hålla med om, men det känns inte alls konstigt i drömmen. Precis som det kan kännas självklart att en rosa elefant flyger omkring och ropar ut Kinesisk propaganda mitt på dagen – i en dröm.

I morse drömde jag att jag hade sex med hela gänget i filmen The Jane Austen Book Club, fast inte med han killen eller flatan. Märkligt. Det som är extra märkligt är att de var med sina, i drömmen, respektive först och gav sig sedan på varandra – och mig då, så klart. Tolka det.

Jag undrar vad Freud hade sagt.

Btw, gissa när i drömmen jag alltid vaknar?

insomnia

Kul. Det här är andra natten i rad då jag inte lyckats somna före kl 06.

Jag har allvarligt inte en aning om vad som kan vara fel på mig.

Red. anm. Efter mängder av kommentarer från er läsare (1 st) så har jag förstått vad felet är;

• Jag motionerar för lite (inte alls)? – check
• Jag äter oregelbundet och ganska lite? – check
• Jag dricker en massa läsk och älskar frukt ergo socker? – check
• Jag dricker en massa kaffe? – nae! ha! ha!
• Jag är nicotinberoende? – fan. check

ideal issues

Roligast blir den där rubriken om man läser den både särskrivet på svenska som på engelska.

Jag har två utseende-issues och tänkte illustrera dem med ett foto. Mina issues är att jag är rödlätt och att jag har röda pirat-ringar runt ögonen.

Folk ska alltid kommentera de där ringarna…

pappersarbete pågår

Blogg utan bild är tråkig blogg. Blogg med tråkig bild är… Åtminstone blogg med bild.

Så här ser det ut när jag gör pappersarbete – sånt som man måste göra om man är egenföretagare och ansvarsfull. Visst ser det kul ut? Nae. Men det ser ganska fint ut tycker jag ändå. Men så är jag en sucker för stilrena saker. Låtsaskaos, liksom. Mm.

Ja, min lägenhet är mitt kontor för närvarandet.