veckans kylskåp

Jag tycker jag kom på en skitbra idé här då va; att visa vad jag har i kylskåpet! Men jag menar, det roliga med hela grejen vore ju om fler eller typ alla bloggare visade en bild på innehållet i deras kylskåp. Ungefär som det är med modebloggar – alla tar ett jäkla porträtt med nån pocketkamera i köket och kallar det ”dagens kylskåp” istället.

Det kanske inte händer så mycket i ett kylskåp varje dag iofs… Vi kan kompromissa genom att kalla det: ”Veckans skylskåp”!

Sexigt värre, va?

dagens fascination

Colon: karriärister inom integrations- och SFI*-branschen.

Efter att min mor jobbat i typ 15 år med liknande saker så har jag hört massor av rövarhistorier om lärare, chefer och andra kollegor som brytt sig mer om sin egen karriärsklättring, titelprestige och sånt än om själva syftet med deras arbete. Man kan ju undra varför de inte valde en annan bransch, liksom.

Ett mäkta fascinerande fenomen, mao.

* Svenska För Invandrare

debasersnusk

Kära dagbok. Jag har något att bekänna. Det handlar inte om något jag gjort eller något som hänt. Nej, det handlar om något som Inte hänt.

Debban har alltid betytt utspädd bärs och popdans, med min fina vän M, för mig. Vi gick dit jävligt ofta och mest bara dansade när det var Fritz (corner). Gick, som i förr i tiden när vi var 20+ och allmänt spralliga. Nu för tiden är vi båda mest trötta och han är tillsammansfångad så det händer liksom inte. Längre. De andra jag gick dit med var mest som jag är när jag inte dansar – står still i ett hörn och ser svår ut.

Debban är nog det ställe av alla ställen någonsin som jag blivit så otroligt flirtad med/på/genom(?). Ja, jag vet inte riktigt hur det är nu men när vi hängde där på de galna lördagarna så flirtade så jävla många med oss att vi nästan tappade huvet. Lite mallig måste man ju få vara. Det kan inte varit pga vår eleganta dansstil. Möjligtvis pga vår barnsliga dansstil.

Men. Det är en sak som aldrig riktigt hänt men som samtidigt alltid varit precis det jag önskat; att någon mörkhårig pop- eller rockbrud med tatueringar ska attackera mig, hångla upp mig mot väggen och dra hem mig med klubban på axeln. Ja precis, jag vill bli totalraggad på. För det har ärligt talat inte hänt mig en enda gång. På debban. Ok ok, ljus- eller mörkhårig är irrelevant det är bara så att de flesta ser mörkhåriga ut på debban eftersom det är så mörkt och lågt i tak.

Jag fattar allvarligt talat inte varför det aldrig hänt. Man skulle ju kunna tro att vi fick för oss att så många flirtade med oss jämt men varken jag eller M tror särskilt mycket om oss själva så en mer realistisk tolkning är att det var ännu fler. Men ja, det önskar jag just nu. Det önskar jag.

Och ja, debban SLUSSEN. Debban medis är skit.

avund, synnerligen

Jag är verkligen inte stolt över det, men jag är samtidigt verkligen avundsjuk på två av mina bästa vänner – som fallit för varandra så jävla hårt och just nu är så jävla gulliga och kära precis så mycket det bara är möjligt.

De där mina ”bästa” vänner är av den där sorten som man bara har några stycken av. Vissa kanske bara har en. Vissa kanske inte har någon alls. Vad vet jag. Det är iaf människor jag sagt ”jag älskar dig” till utan förbehåll. Jag har knappt sagt det till mamma, än.

Så går två av de få jag har och blir förälskade och kära i varandra. Vilken jävla stil. Fan vad jag lackade ur när jag fick reda på att de liggat med varandra. De är ju MINA! Var och en för sig är de mina. Helt plötsligt fick de för sig att de var varandras. Konstigt att man lackar?

Hela historien var lite extra förargerlig om man ser till timingen också. De lyckades nämligen falla för varandra typ en vecka efter att jag krossats av olycklig kärlek och tvingats till singelsamheten igen. Dvs när jag behövde dem som mest.

Hur som helst så lackade jag ur som fan och de lackade ur och det flög lack runt i hela rummet i ett stor jävla virrvarr. Men. Det är inte det som är poängen.

Poängen är att de är MINA. Nej jag äger dem inte. De är helt enkelt bara MINA. Nån annan jävel ska inte komma och tro att de kan bli deras helt plötsligt. Om den frågan ens ska komma på dagordningen så måste jag noggrant genomföra godkännandeprocessen först och det brukar ta lång lång tid. Inte en chans att någon snor en av mina vänner och sen ångrar sig. Konsekvensen blir något liknande överlagt mord, liksom.

Men. När jag redan godkänt båda, då blir det ju så jävla mycket krångligare. Och det är ju precis det jag gjort med de här två. De hade redan MVG med ett par minus i kanten liksom. Går inte att få högre betyg. Så jag är helt körd mao. Jag har inget argument alls förutom att det är smart att ge mig hänsyn genom att ha tålamod – jag tar en jäkla tid på mig att ställa om känslomässigt.

Så. Nu sitter de och är överlyckliga i varandras famnar och så slutar sagan. Hoppas jag. För deras skull. Sumpar de det här så spöar jag dem.

JAG ÄLSKAR MUSIK!

Hahaha, jag satt precis i bara kallingarna hemma på en pall och spelade lufttrummor till Pearl Jam’s Alive med superhögstavolymen och head-bangade som bara fan för det är så jävla bra!! Fy fan vad skönt det var! Jag ryser i hela kroppen. Och för att inte degraderas till gammelfarfar redan nu så satte jag på Death Cab For Cutie – I Will Possess Your Hart direkt efteråt.

Till och med rubriken fick versaler i det här inlägget. Fatta att det är på allvar då.

va en riktigt jävla dryg jävel

Jag får ibland höra att jag sätter mig på tvären bara för att, liksom, och det stämmer nog, rätt ofta. Hela min personlighet har formats efter den devisen. Men det handlar för mig mest om saker man (jag) gör och inte lika ofta tex politiska åsikter. (och ja, så klart jag är precis som alla andra och inte ett dugg speciell, samtidigt, eh)

Att vara på sniskan eller helt enkelt göra sitt yttersta för att inte vara ”som alla andra” ses samtidigt som någonting negativt, har jag märkt. Det är liksom inte ok att helt enkelt tycka annorlunda i en situation utan bättre argument än att man gör det endast för att tycka annorlunda.

Men det är jävligt jobbigt att alltid, ofta, välja att hålla sig utanför gemenskapen. Det kräver ansträngning, ibland riktigt jävla stor ansträngning, särskilt då det stör människor, i allmänhet, när man gör det. Hur kul är det att vara störande, egentligen?

Det är precis därför jag skriver det här inlägget – för det finns fan få saker som är så imponerande som människor som går åt andra hållet, som gör tvärt om, känner jag. Som ifrågasätter hela establisimanget och sätter sig emot hela maskineriet, ensamt liksom. Fan vad starkt.

Frågan är om jag tycker så – endast för att tycka tvärt om?

Badly Drawn Boy

Han är redan världskänd men jag tror inte så många svenskar riktigt hört honom. Inte ordentligt iaf. Men jag tycker att fler borde göra det. Inte för att jag själv tycker att hans musik är så fantastisk utan för att jag tror att många andra skulle göra det.

Lyssna in ”Have you fed the fish?”. Eller lyssna in ett par låtar här, åtm.

italienska bord: uppföljaren

Nämen! När bilduppladdaren fungerar blir jag lite gladare. Måste tilläggas att jag vaknade och kände mig som ett stort svart hål idag men att den dära Sanna fick mig att bli glad. Testa själv.

Så nu är jag lite gladare och kan visa mitt nya bord. Egentligen vet jag inte varför jag visar det – förutom av den enkla anledningen att jag har behov av att göra saker och ting ordentligt. Ingen jävla halvmesyr här inte.

Bord. Med skyddsplasten kvar på – jag tycker den är fin.

PS. Idag har jag läst en massa bloggar och stött på en jäkla massa inlägg som skriver om att hösten är här eftersom ”löven faller”. Med mitt snodda nya favorituttryck ”WHATTAFACK!!!11ett” beskriver jag mig frågandes – det har inte fallit ett enda jäkla löv fler än i somras i parken utanför mitt fönster. Det är höst – ja. Faller löven? Nej.

italienska bord är borgerliga

Hurra jag är så glad för jag har fått mitt bord som jag väntat på i fan en månad!

Men det går inte att ladda upp bilder här helt plötsligt så nu är jag sur istället.

alenasamhet

Man kommer på så skojsiga ord när man varken har tid till det eller när man känner sig knas.

Det är faktiskt skojsigt. Alena – som i ensam, för sig själv, utan samhöre – och samhet – som i gemenskap, tillsammans, grupp. Knas mao.

Men själva betydelsen är ju det jag egentligen vill gapa om. Ensamhet. Också ett knasigt ord av precis samma anledning. Att vara EN är ju motsatsen till SAMHET – om man inte syftar till samer då.

Det största problem jag alltid haft är just ensamhet. Jag kan slås av känslan av att vara ensam extremt hårt ibland och den är samtidigt så otroligt svår att hantera. Grejen är ju den att jag egentligen inte alls är särskilt ensam. Jag hinner inte med att träffa alla jag tycker om och kallar för vänner. De jag kallar kompisar ska vi inte prata om och alla andra. Ja. Nä.

Så jag borde inte känna mig ensam. Men jag gör det ändå. Lite ungefär som jag gissat att besvikelsen måste vara när någon trott att pengar och makt leder till lycka och sedan när personen fått massor av de båda inser att det är precis tvärt om. Tomhet.

Flera gånger har jag funderat på vad en psykolog eller terapeut skulle säga är anledningarna till att jag är sån här. Men, tråkigt nog så har jag inte kommit fram till så värst mycket. Mobbofferhistorien känns ju lite för enkel och ytlig som anledning liksom. Att min mor var för kärleksfull, eller nått, skulle kunna komma upp på agendan men även det känns för simpelt. Äh, nä jag vet inte.

Saken är också den att känslan inte alls är ledsam. Den är bara tom. Ihålig. Den består av ett stort hål. Ett hål som fyller upp och tränger undan möjligheten till att känna några andra känslor. Den är förlamande, förslappande och om det finns en psykologisk anledning till den så måste den vara en av de mest korkade saker evolutionen hittat på. Eller så är det tvärt om – lejonmat. Det var någon som gick snett när min genkonstruktion sattes och det damp ner ett svart hål i ekvationen. ”Bort med han”, säger Darwin. ”Fair enough”, säger jag.

Men det gör ju inte att jag känner mig mindre ensam.