ytligt gnäll också

Förhoppningsvis kanske jag får sympati från någon som är van vid att sympatisera minoriteter i den här frågan men säkert inte alls. Iofs är jag inte ute efter sympati eller ute efter något särskilt över huvud taget, jag kan bara inte låta bli att uttrycka mig när jag tänker på det hundra gånger per dag*.

Jag har blivit smalare! Jag har blivit så jävla smal! Jag har blivit smalare – på min första semester någonsin. Är det inte meningen att man ska bli Mindre smal på semestern? Jag fattar ingenting. Jeansen sitter ju inte lika bra längre.

Och ja, jag är inte glad över det. Jag hurrar inte och kastar heliga maria runt omkring mig. Jag har jämt varit smal och jag har aldrig tyckt att min brist på grovhet varit särskilt attraktiv eller intressant. Tråkig, känns som ett mer beskrivande ord. Rak. Klen. Blä.

Så, nu har jag gnällt över det och behöver aldrig göra det igen. Skönt att ha det överstökat.

* Att jag tänker på något hundra gånger per dag är i sig ingenting extraordinärt. Men att jag tänker på något så trivialt så mycket är däremot ett undantag.