Ut med det gamla – in med det nya

Här har det varit dött ett tag, åtminstone från mitt håll.

För de som är intresserade så har jag påbörjat ett nytt lite mer strukturerat projekt, typ en blogg, som jag kommer att lägga all energi på gentemot det här mediet från och med nu. Här är adressen.

cinema

Inte som min syster – Dokumentär | SVT Play

Den här tycker jag att ni ska titta på.

handläggare och deras åsikter

Efter en betänkestund bestämde jag mig för att skicka in ansökan om namntillägg. Eftersom det inte är några egentliga konstigheter med tillägg är det Skatteverket som ska hantera ärendet.

När beslutet dök upp i brevlådan var det endast en mening som var författad av handläggaren i motiveringen till dess beslut – ett nekande beslut. Detta löd enligt följande:

”Barbro är ett typiskt kvinnligt förnamn och därmed uppenbart olämpligt för en man”

FYI så har handläggarens motivering ingen egentlig koppling till namnlagen. Hen försöker däremot få det att verka så. Överklagan är redan inskickad så vi får se hur de hanterar en motargumentation á två sidor A4 inkl två bilagor.

illusionen om val(frihet)

Till att börja med måste jag tipsa om en kort version av en föreläsning som finns på Youtube; The Paradox of Choice.

Argumentera bort den forskningen kära liberaler.

Jag kommer att skriva spaltmeter om illusionen kring val och valmöjlighet, frihet och autonomi. Kanske här i bloggen, vi får se.

För att citera en favoritfilm:
”The problem is choice”

återuppstånden

”Don’t be a brick in the wall”

Precis som vanligt snurrar mitt huvud fort och precis som vanligt funderar den hela tiden över alla regler jag får reda på att jag bryter. Det är ju inga stora grejer men det skiter ju jag i och det är inga linjaler på fingrarna utan kanske mer insinuerande och på-huvet-klappande men välmenande råd. Märkligt nog är det som känns mest 1984 – dygnsrytmen. Det som känns mest modernt och konservativt på en och samma gång är sund-/frisk-/måbra-/osv-heten.

Regelboken tolkas ju olika överallt, så klart, men det är samma bok. Innanför tullarna och numera i förförorterna tränar alla. Jag har aldrig förstått det. Okej att ha en hobby (förlåt Martin) men Så många kan inte tycka Så mycket om en Så actiontom sport som golf. Eller innebandy heller för den delen. Okej att det är skönt att röra på sig och what not. Frågan är varför så få går, cyklar och ja rör på sig vid andra tillfällen än just den inbokade oftast dagliga rutin som kallas träning. Det är ju inte som att folk egentligen har särskilt bråttom hem till soffan, tv-serien och diverse husdjur aka familj.

Nio-till-fem-regeln vet jag inte om jag ens vågar röra. Är det någon som ens reflekterat över det faktum att alla människor i vårat industrialiserade land är övertygade om att en dygnsrytm som påbörjas mitt i natten är en naturlig vane- och vidare en vuxenhetsfråga? Herregud, det är kolsvart ute halva året här uppe i norr vid sju på morgonen. Jag ser det som närmast korkat att tvunget avbryta min sköra sömn innan solen blivit synbar en bit över horisonten. Dessutom skulle jag vilja se forskningsrapporten kring människors effektivitet på arbetet mellan sju och tio på förmiddagen.

Om jag varit en tegelsten skulle jag vara gjort av plasma och ha en neonlila färgnyans. Med glitter.

1006

Varje gång jag sätter mig för att skriva känner jag mig som en nybörjare. Ok, jag kanske inte är erkänd romanförfattare men jag har fan studerat det professionella skrivandets konst fler än en gång och jag vet inte exakt hur många miljarder tecken jag tryckt ur mig sammanlagt men flera stycken är det. Jag tror dock att det är viktigt att poängtera just den biten, att sätta sig ner och inte göra någonting annat samtidigt – förutom möjligtvis äta något med mycket smak.

Samtidigt är jag nybörjaren.

Jag vet inte hur det är för er men jag har ofta funderat över den saken, att jag kanske är talanglös. Att jag helt enkelt inte är särkilt bra på att skriva. Jag har lärt mig reglerna, stilarna och förstår teorin men har inte det. Talang.

Talang är lika oförståerligt för mig som missbruk eller kanske fascinationen för gamla frimärken. Jag har ingen aning om vad det innebär. Det är lätt att skilja sig från flocken, att inte vara värdelös. För att lyckas med det räcker det ju med att förstå tanken, själva idén bakom. Är Det svårt så räcker det att engagera sig och lägga ner tid. Talang däremot. Det går inte att kämpa sig till, att förtjäna.

Att exakt sätta fingret på dem, situationerna eller sammanhangen, då utanförskapet från en svårdefinierad grupp har fått talanglöshetstankarna att snurra igång är svårt. Det kanske är några typiska som dyker upp mindre sällan; de offentliga genusteoretikerna, de anställda journalisterna kanske de obskyra poeterna. Det kanske inte alls handlar om talang. Det kanske tom handlar om samma banala saker som det gjorde på skolgården under mellanstadiet. Det är svårt att säga. Och det är aldrig någon som berättar.

Men det känns väldigt relevant. Jag vet inte mycket som jag så ogärna gör som att lägga tid på något som jag inte alls bemästrar efter väldigt mycken övning. Förutom möjligen saltgurka och oliver.

är svårt.

Stieg Larsson

”Jag har försökt skapa huvudpersoner som på ett dramatiskt sätt skiljer sig från vanliga kriminalgestaler. Sålunda har Mikael Blomkvist varken magsår, alkoholproblem eller ångest. Han varken lyssnar på opera eller ägnar sig åt någon kufisk hobby som byggande av modellplan eller liknande. Han saknar huvudsakligen problem och hans mest utmärkande egenskap är att han beter sig som en stereotyp ’slampa’, vilket han själv erkänner. Där har jag också skiftat könsroller medvetet; Blomkvist uppträder i mångt och mycket som schablonbilden av ‘bimbo’ medan Lisbeth Salander försetts med stereotypa ‘manliga’ värderingar och egenskaper.”

Stycket är taget ur en mailkorrespondens mellan författaren Stieg och förlaget Norstedts som går att läsa till fullo här.

Jag vet inte om någon annan läst Stiegs böcker. Själv började jag läsa dem efter mycken påtryckning från vänner som fått reda på min relativt nyfunna affektion till skönlitteratur. Sammanfattat måste jag säga att kriminalromaner inte riktigt är min bit kaka. Stiegs böcker är däremot inte typiska kriminalromaner. (Så jag kan pusta ut eftersom det inte alls är kulturpretto att digga folklig litteratur på riktigt)

Efter att ha läst den första boken kände jag mig konfunderad. Det var retsamt att huvudkaraktären, Mikael Blomkvist, bor på söder i Stockholm, har kontor några kvarter från mitt, är journalist, har en benägenhet att vara principfast och ADHD-ig på det sättet att han fokuserar väldigt väldigt på det han gör ftf (ja, ”han” eftersom författaren använder han i böckerna), avskyr maktkorrumperade människor (läs män) och synnerligen extremkapitalistiska sådana, aldrig gillat partitillhörighet, är naiv, praktiserar en relationsmässigt queeranarkistisk livsstil och sist men inte minst – är en aktiv och självuttalad slampa (inte player).

Jag brukar ha svårt att identifiera mig i böcker och filmer. Särskilt med karaktärer som framställs som heterosexuella män. Nu var det annorlunda.

Hur som helst är det en upplevelse att läsa enkel skönlitteratur som spelar som fan med de gällande könsroller och relationskonstellationer vi har. Det är minst sagt unikt.

Mest glad blir jag dock inte för min egen skull då jag ligger på kammaren och läser om en annorlunda och på vissa sätt lite bättre värld. Både böckerna som filmen(erna) är sucéer. Mängder av svenssons läser och kommer att läsa om relationsanarkister  – och gilla det.  Om huvudpersoner med nästan totalomvända könsroller – och älska dem.

Mao – hurra!

dun bar

Genusanalyserna har lyst lite med sin frånvaro i mitt huvud, eller kanske mest i mitt uttryck – i huvudet återkommer de ju konstant (frivilligt eller ej). Jag försökte ha semester men det gick åt helvette. Men några böcker har jag läst och jag ber som vanligt till Towlie att jag ska lyckas fortsätta göra det och inte vänta till nästa semester som jag gjorde sist.

Men det har tydligen inte hänt något spännande i debattsverige på senaste ändå. Åtminstone inte i genusrelaterade frågor. Jag har sett ett par högerpolitiskt vridna prata om hur vänsterfeminister/-feminismen är kollektivistisk, att det är dumt men att maktstrukturer finns och att de behöver bekämpas. Det är ju skönt att höra att fler tar till sig även den sortens vetenskap som bara funnits i typ hundra år, särskilt sådana som drar mer åt höger än vad jag gör, men det är ju väldigt märkligt att basha vänsterns kollektivism i samma stycke. Kan jag tycka.

Apropå bashing så har den första basharen på den här bloggen dykt upp! Det är inte särskilt hårdhänta kommentarer som dykt upp men ändock bashingande sådana. Lite kudos till henom. Skönt nog så fanns det med ett personangrepp, annars hade jag haft svårt att kunna kalla det bashing med gott samvete. BASHING!

Sen så har heterotvåsamhetsmonogamin varit lite extrem den här sommaren men jag antar att det beror på att alla blir äldre, tråkigare och mer bekväma för varje sekund som går. Det tråkiga är väl att det medför att jag bara blir drygare och drygare i sociala sammanhang hela tiden också. En får ju bju åp se schälv.

FYI så är namnändrings-blanketten på väg in bland skatteverkets pappersvändare as we speak.  Eftersom det redan finns ett gäng karlar med det namn jag vill lägga till så är oddsen på min sida. Vänta bara tills min käre mor får reda på biffen.

ett till poäng, bara för dig emma

Nu precis nu drar jag till Berlin i en vecka. Det måste ju ge mig ännu ett Sofo-poäng tänker jag.

Ett Sofo-poäng till Dig Emma.

Grattis!

en brist, ett problem

Vet inte om jag fick en sån där glödlampa över huvet ikväll eller om det bara är så att jag abdikerar inför mina egna idéer om saker och tings varande.

Det slog mig bara att jag faktiskt inte fullständigt ifrågasatt min egen idé om vad kärlek innebär eller var den idén kommer från. Andras och synnerligen den allmänna uppfattningen dödade jag för flera år sen men jag menar det är ju alltid lättare att se saker utifrån. En själv däremot analserar en sällan med gott resultat.

Men det handlar ju inte bara om begreppsdefinitioner. Hur en som person hanterar nya relationer spelar ju minst om inte mer roll. Själv tror jag att jag har en allmän benägenhet att hålla folk på avstånd (oj vad ovanligt). För mig så har jag övertygat mig själv om att det beror på en sorts social effektivisering – lite stört, ja. Släpper en in folk på livet så är det ju både tids- som känslokrävande att ta sig ur obstaklet om det visar sig vara en besvikelse hela alltihop.

Problemet är ju bara att det resulterar i att en begränsar sig själv utefter sina egna idéer om vilken sorts människa som kommer eller inte kommer att resultera i en relationsmässig besvikelse. Vi snackar stämplar, fack och grupptillhörigheter – fördomar fördomar och fördomar.

När jag funderade hårt och länge på just den där indelningsprylen så kom jag fram till att beteendet liknar byråkrati; vi har en fin idé här och tillämpar en massa regler och förordningar för att verka underlättande vid komplicerade förfaranden. Efter tid så glöms dock idén bort och reglerna tar dess plats. Hänsyn tas alltså inte längre till det fina utan det fula, begränsande. Lite så.

Idén var och är fin men systemety har gått överstyr och nu är det reglerna som håller tamparna.

Och det är ju korkat. Så nu blir det ändring på det, för mig. En kan fan aldrig slappna av.

Kärleksdefinitionerna tar jag Efter semestern.