beroenden

Det finns relativt många skeenden och situationer i min närhet ftf av en ganska grovt destruktiv natur som gjort att jag tänkt lite extra mycket på beroende och maniskt beteende. Jag har själv tidigare varit spelberoende. Koffein har jag inte en lika manisk relation till längre. Men det betyder ju inte att jag inte har några andra beroenden. Just nu känner jag mig mest stolt eller nöjd över att jag fått bort en massa tidigare (beroenden eller maniska handlingar).

Alla har dem ju men det är för mig tydligt att vissa personer är mer maniska och/eller har grövre maniska saker för sig än andra. Jag har nog en släng av beroendepersonlighet – vilket säkerligen bla gjort mig till den anti-vana-och-rutin-människa jag är. Beroenden för mig, stora som små, handlar alltid om verklighetsfrånvändning. Jag är less och trött känslomässigt och flyr därför en stund för att slippa hantera. Det jag egentligen gör är att hitta en helt annan fokus, på det ena eller andra sättet.

Vilken tur det är att jag inte är den depressiva typen. Då hade jag inte klarat mig varken långt eller länge.

Mitt mest skrattretande beteende är att jag i brist på andra störda sysselsättningar hittat sätt att främja min samlar-fixering. Jag är en samlare – egentligen. När jag var liten; skruvar, frimärken, lego, fotbollbilder, kapsyler, burkar, porslin. Nu när jag är äldre; NES-spel, sneakers, sci-fi-filmer, lappar med affektionsvärde. Men någon stans där emellan så upptäckte jag att det finns dator- och tv-spel som i stort sett går ut på att samla “saker”.

Skoja om jag blev beroende av World of Warcraft på fem minuter. Efter min första panikångestattack passade det ju perfekt med något världfrånvändande som dessutom gick ut på att i evighet samla saker – jag upptäckte WoW. Vilken produkt! Syftet med att samla är ofta att någon gång blir klar (för att sedan hitta nästa samlingsobjekt). I WoW kan en inte bli klar. Det tar aldrig slut (om en fortsätter att betala då så klart). The perfect legal drug.

Men det är det slut på nu. Data- och tv-spel är något jag inte testar nya versioner av längre. Jag fastnar bara. Ett jäkla meningslöst tidsfördriv är vad det är och börjar jag kan jag inte sluta.

Så… Nu jobbar jag istället och mina maniska idéer blir färre och färre och mindre och mindre allvarliga. Det är den där med brödsmulor i smörpaketet och sättet en bör vika sängkläder som är kvar. De ska jag nog lyckas hantera, kan en hoppas.

konsten att inte vara man

Det var typ ett år sen, en vän till mig hade träffat en snubbe och det var så allvarligt att de flyttade ihop. Jag hade inte träffat karln – vilket inte hör till det ovanliga när vänner till mig träffar karlar eftersom jag liksom aldrig är tillåtande (de är ju män, omg). Hur som helst så undrade både jag och han vilka respektive var och det blev lite av ett officiellt möte där båda ska uppföra sig. Jag känner mig alltid som en dömande pappa eller något när det där händer. Det är alltid samma sak. Jag ska godkänna samtidigt som det inte spelar någon roll om jag gör det eller inte.

Det intressanta och lite märkliga med de situationerna är dock att jag inte verkar utgöra något hot – något som jag uppfattar att vi som män alltid annars gör. Kvinnor och män kan ju inte vara vänner. Män är ju bara ute efter att knulla. Med allt och alla. Så en relation där en man är vän med en kvinna och vice versa går alltså för mannen bara ut på att få penetrera. Det verkar vara i huvudsak den regeln som gör att karlar som träffar kvinnan som en som man är vän med så gott som alltid uppfattar en som ett hot. Det slår aldrig fel om en tex är ute på lokal eller på fest eller i alla andra sociala sammanhang öht.

Men, när jag är den officiella aldrig tillåtande vännen, då händer det något. Jag vet inte. Kanske min status ökar till att räknas som familj eller något. Jag behandlas åt inte som ett hot. Längre.

Det är nog de enda tillfällen då jag inte känner att jag behandlas som man. (förutom när det bara är flator i närheten)

sanningen har fått en yxa i huvudet

Thomas Öberg, Bob Hund – Arvikafestivalen 2009

av typen stereotypen

Jag kommer ihåg samtal jag hade för ganska länge sedan som innehöll ett resonemang som fortfarande dyker upp då och då, mestadels på radio nu för tiden eftersom min val av umgängeskrets snöat in sig på likatänkande (tänka sig va så märkligt). Resonemanget är att subkulturer eller sociala grupperingar med egna klädkoder, musikgenrer, eget språkbruk osv egentligen lever efter samma mönster som den stora normen, fast i mindre skala. Att det inte är någon skillnad mellan att vara stereotyp eller normativ inom ett litet sammanhang jämfört med inom ett större. Och särskilt att alla de som “tror att de är annorlunda eller speciella” faktiskt är lika autonoma som resten av människorna på planeten.

Det är ett väldigt ytligt resonemang som ändock är väldigt, inte bara svårt utan även, krångligt att argumentera emot. Det största problemet med resonemanget är att det förutsätter en värdering som inte är självklar, i likhet med resonemang vi till vardags brukar kalla för jantelagen. Det finns ju ingen logik i att påpeka att en person inte är speciell, särskild eller annorlunda om det inte finns någon anledning och något som inte går att argumentera emot är att denna anledning inte är att välgöra den specielle.

Jag skulle alltså vilja säga att ett negativt resonerande kring människors val av social grupptillhörighet är korkat. Däremot så är allting som är korkat också ofta väldigt roligt. Tycker en inte det så har en brist på självdistans. Lite.

Men före det roliga så måste jag påpeka en sak angående sociala grupperingar och identitetens koppling till social grupptillhörighet. Vilket torde vara mest påfrestande som tex tonåring; att vara got eller att vara svenne? Kvinna eller man? Offer eller mobbare? Det finns andra maktstrukturer än endast de enorma och självklara som det skrivs böcker om (om än för få) och det är mycket mer påfrestande att bryta en mer omfattande norm än en mindre sådan.

Människor som gör jobbiga saker pga en övertygelse är imponerande.

Jag skulle också vilja säga att jag anser det bättre att tro för bra om sig själv än att tro för dåligt om sig själv. Så, om en känner sig stolt över tex att vara normbrytande och tycker en är lite extra speciell så ska en fan få känna så (oavsett hur “mycket” eller i hur stor omfattning (vad det nu betyder)). Avundsjuka fegisar som inte vågar annat än anpassa sig efter gängse strukturer kan hålla käft, stå kvar och ruttna i ledet. (vadå utbildad vit medelklass hävdar sig mot alla andra med lägre social status)

Ja just ja, det roliga. Här går jag och engagerar mig känslomässigt gentemot ett fenomen jag ftf endast har i huvet…

Jag tänkte jag skulle vara lite spydig mot Emma och svara på hennes punktlista eftersom vi är inne på ämnet. Frågan är sammanfattat om jag är Sofo-människa eller inte:

1. Jobbar “frilans” inom “media” – Torsk direkt. Ett Sofo-poäng.
2. Har ett par persienn-solglasögon – Ja precis och så klart bara för sarkasmens skull. Två Sofo-poäng.
3. Har ett kontor på söder med öppna dörrar ut mot gatan. – Vafaan. Tre poäng.
4. Har testat att ha skägg/musche bara för att. – Well, jag hade knappt varit på Söder i Sthlm när jag odlade en mustasch och Sofo fanns inte ens då så den tänker jag inte ta poäng för. Ha!
5. Har du en tygpåse med tryck från en festival. – Nä fy fan. Vadå livstilsvarumärke. Pengar på festival används till mat och dryck. Allt annat är, well, slöseri på resurser.
6. Är genuskorrekt. – Nu börjar det lätta över bröstet känner jag. Genuskorrekt som snubbarna är på arkitektfest är jag verkligen inte. Queerteori som favorithobby känns några ribbor högre upp svarar jag på den utan hejd.
7. Har en utpräglad stil som du tror du är ensam om men egentligen har många andra det också, hintar med en liten stildetalj att du gillar något som andra smågrupper kan känna igen och känna samhörighet. – Ja den här är ju svår och den tangerar ju verkligen det jag skrivit om ovan. Jag svarar att jag är en konsekvens av min kultur och att jag huserat mig hos sådana människor som bejakat samma del av den kulturen som jag själv. Det finns många sånna i Sofo. Fyra poäng.
8. Går på småklubbar och lyssnar på västtysk avantgardrock. – Eh. Nej.
9. Dricker chailatte? – Det vet jag inte ens vad det är. Jag dricker Trocadero. Trocadero är gott.

Prick på hälften! Ja jag är också av typen stereotypen. Typiskt.

PS. Emma, kan du inte leta upp programmet på SR? Jag vill ju lyssna nu ju!

alla vägar leder till marma

Festival resulterar alltid i ganska många saker. En lär sig ganska mycket bara av att inte ha en toalett i närheten 24/7. Det jag tänkte belysa här är dock en bok som dök upp på en scen nära mig när solen sken som mest och jag var i helt fel landskap.

Boken heter Vi är misfits! och är riktigt sådär fint queer av sig. Den handlar om en resa de två författarna tog genom USA för att hitta queeraktivism i alla dess olika former. Texterna är personligt skrivna och även om kapitlen syftar till olika personer de mött på sin resa så finns det en röd tråd och en mjuk ton som genomgående gör läsningen till något bekvämt och angenämt.

Det sjuka är att jag säkert haft en av författarna som granne under större delen av min uppväxt. En sån där som en känner igen hur lätt som helst men som en inte har en aning om vem det egentligen är. Någon en inte känner alls. Och så heter hen Elin Emil Sandström Lundh. Så underbart queert för en insyltad knäppis som jag. Jag har inte ens tänkt tanken att ha ett till namn och synnerligen inte ett som är könskodat kvinnligt.

Min mormor hette Barbro och hon växte upp i Marma. Min mormor är den finaste människan jag känt som dött. Så, jag tror att jag ska heta Barbro. Eller tatuera in hennes namn. Eller både och. Det känns som något av de mest ärliga saker jag skulle kunna göra. Fint bara för mig, för min skull, liksom. Mm.

centrumhets

Igår mitt i natten när det börjat bli ljust för länge sen så knatade jag omkring på söder, på väg hem, och gick förbi ett gäng som snackade ganska vilt om något. Ni vet de brukar göra det, de där gängen. Hur som helst så var de eg inte så gänglika utan mer svenssonaktiga i den klassiska konstellationen (man+kvinna)+(man+kvinna). Vad de har mellan benen bryr jag mig inte om – det var deras genus som var klassiskt framträdande. Hur som helst så var det mest kvinnorna som pratade och eftersom deras spörsmål handlade om könsroller så började jag så klart lyssna.

Brudarna, i synnerhet hon som hade tajtast kjol och högst klackar, pratade (om jag sammanfattar) om hur fulla kvinnor får skit för att de är fulla medan fulla män ses som normalläge. De beklagade sig över detta och ansåg att det var ett orättvist behandlande av individer utefter deras kön. Snubbarna stönade mest emot och ville inte hålla med även om de inte hade något egentligt argument emot.

Jag hann gå i närheten av dem flera hundra meter så jag lyckade snappa upp jäkligt mycket av vad det var de sa.

Jag log hela tiden.

alla män är homo

Bra rubrik inte sant? Tänk dig den på Aftonbladets löp! Alla hjärnor fyller på med “…sexuella”.

“Sannolikheten att en man följde en man var två gånger så stor som att en man följde en kvinna.”

Förvånande kanske det inte är och frågan kanske mest är vilka faktorer som gör denna könsuppdelning. Den som läser hela den korta artikeln ser också att de påpekar att “andra sociala nätverk mest använts av kvinnor” vilket för mig är mer intressant, om inte annat då det också är en en märklig genuskonsekvens.

Nu – möte.

hjälp mig snälla

Ok, jag har ett problem. Jag måste ta semester.

“Vadå ‘problem’!?!” tänker nog de flesta men jag är ju lite knasig av mig, ni vet. Grejen är den att jag har lovat alla andra att vara ledig i en vecka nu i juli. Lovat alla andra eftersom det är det alla andra tjatar om – jag själv har ju inga problem med att bränna ut mig själv och fortsätta jobba dygnet runt året runt for ever and ever and ever. Liksom.

Så, jag måste “ta ledigt”. Detta innebär också, i mitt fall, att jag måste åka bort någonstanns. Koppla av “hemma” är en omöjlighet för undertecknad. Resan behöver inte nödvändigtvis vara bort från Sverige men jag lever ju bla efter filosofin att “ska en göra något så ska en göra det ordentligt” och då passar det ju bättre att åka halvvägs runt klotet när det väl vankas.

Jaha. Men sen då.

1. Jag har ingen att åka med.
2. Jag har inte en aning om vart jag ska åka.
3. Jag har inte den blekaste aning om vad jag ska göra när jag väl är där vart det nu är.

Jag behöver alltså någon att åka med som vill åka till något särskilt ställe och som samtidigt vet exakt vad hen vill göra på det dära stället. Själv har jag “bara” tre krav:

1. Jag tänker inte ligga på nån jävla strand och sola eller bada (bristen på pigment gör solen till min fiende)
2. Jag tänker läsa en jävla massa.
3. Får jag höra ett enda gnäll om min “för varma” klädsel så kör jag en harakiri.

HJÄLP! Ok?

“mitt första hångel”

Eftersom någon sökt på det och hamnat på min blogg måste jag ju skriva om det! Tydligen så har jag skrivit “mitt”, “första” och “hångel” tämligen nära varandra. Kalaset hamnade ju på google eller annorstädes.

Jag tror allvarligt att jag hade sånt där “penetrativt sex” innan jag hånglade på riktigt. Det var ju så man hade lärt sig att det skulle göras – det där “sexet”. Synnerligen om det skulle räknas som att man blivit av med oskulden. Och det var man ju tvungen att bli. Skönt att ens mål i livet förändrats med åren.

Första gången jag verkligen HÅNGLADE var nog… Få se nu. Nä, det är fan sant.

Jag hade ingen hångla-period. Inte ens en flirta-period. Jag var liksom utestängd från just de sociala förättningarna, när de utspelade sig. Med hjälp av folkpiss och hembränt lyckades jag accepteras in i de fina kretsar där kroppsvätskeutbyten skedde och det var ju precis efter att de dära perioderna ovan tagit slut och bli-av-med-oskulden-perioden precis kommit igång. Jag har missat något! Fan.

Usch vad mycket sex det blir hela tiden. Tänker jag inte på annat?

knep och knåp

Får tjejer höra att de är bra i sängen?